När Sverige var katolskt var landet endast en avlägsen provins. När man senare under Gustav I och hans son Karl IX kastade ut påvens anhängare blev landet en stormakt. Från ha varit något avlägset blev svenskarna sig själva nog. Städer anlades bland annat Göteborg under Gustav II Adolfs tid vid makten och hovrätterna infördes. Landet fick en bättre och centraliserad ledning och styre. Krig tvingades utkämpas men det var i första hand försvarskrig. Hade inte Gustav II Adolf beslutat sig för att deltaga i den stora konflikten som senare blev känd som trettioåriga kriget hade risken varit stor att Europa och därmed även Sverige blivit åter under påvens välde. Katolska religionen med sina helgonreliker och förakt för naturvetenskapen hade åter fört världen in i det andliga mörker som väl alltjämt katoliker lider av. Offerdöden vid Lützen 1632 må alltid minnas.

Höstdag vid Schwedenstein.

Höstlig morgon grå och mulen
Gryr på Lützens hed,
Som då Lejonet af Norden
Sista gången stred.

Solen, blek, af dimman svepes
In i mantelns flik —
Segerhjälten, som ur slaget
Bäres bort som lik.

Träden omkring minnesstenen
Fälla vissna blad
Tätt som gula gardet täckte
Fältherrns lägerstad.

Invaliden, han som vaktar
Denna dyra jord,
Har i dag ej annat sällskap
Än en gäst från Nord;

Men för några veckor sedan
Var det annat slag,
Tysklands protestanter höllo
Här en högtidsdag.

Vittne bar kring hjältens kummel
Utländskt tungomål
Om hans underbara sändning
Och hans goda stål.

Vid koralens toner lades
Blommor ned till tack
Öfver mullen här på heden,
Som hans hjärtblod drack.

Nu har festens tal förklingat,
Fanors bjärta rad
Böljat bort från fält, där tufvor
Täcka gul brigad.

Ensam sysslar invaliden
Som det är hans sed.
Vissna kransar, svenska vimplar
Stilla tog han ned.

Hedersplatsen, tacksamt gifven
Nyss vid Lützens fest,
Tog du endast, gamla fana,
In som stundens gäst.

På de stores skådebana
Vardt en främling du.
Gustaf Adolfs härskartanke
Tänka andra nu.

Under tidens tunga fotspår
Intet synligt blef
Af den gräns, som bortom hafvet
Han med svärdet skref.

Mellan oss och dem härute
Östersjön går hvit,
Och vårt namn ur bruset tränger
Sällan öfver hit.

Segerns char, den senast körda,
Världens blickar har.
Järnets ålder döper ständigt
Nya fält och dar.

Ryktets sorl ej festligt mera
Fyller höstlig lund,
Förr’n en sekeldag ånyo
Rubbar minnets blund.

Men det svenska hjärtat älskar
Denna vemodsfrid,
Och hvad här det känner, mätes
Icke efter tid.

Bars ej nyss den bleka solen
Bort i töcknigt fång?
Hörde vi ej genom dimman
Luthers gamla sång?

Gustaf Adolfs ljusa klinga
Inför andlös värld
Korsas alltid här med Friedlands
Mörka runesvärd.

Smålands sadelfasta skara
Än i löddrigt traf
Spränger mellan fällda pikar
Öfver skyttegraf.

Manomfladdrad fåle kommer
Herrelös igen,
Hälsad af ett smärtans anskri,
Som ger eko än.

Alltid här i sanden glöda
Hjälteblodets spår,
Spåren af vår friska ära
Och vårt friska sår.

*

Svenska folk, o lär att minnet
Börda innebär,
Om det ej odödligt verkar
In i det som är!

Gustaf Adolf har ej fallit
Här i segerns famn
För att tynga svaga skuldror
Med ett världsstort namn.

Glöm ej bort för krigarsnillet,
Stort i kampens brus,
Att det mål, som striden gällde,
Ytterst dock var ljus.

Månget dimmigt slagfält bidar
Dig, närhelst du vill,
Annat mörker än det Friedland
Vigde svärdet till.

Fäkta inom egna gränser
Lützens slag till slut,
Dvalans, nödens tröga skuggor
Segerrikt drif ut!

När du blott i enig samdräkt
Griper målet an,
Får nog hvarje fruktbar tanke
Ock sin egen man.

En föryngrad storhetssaga
Världen åter lär
Om ett framtidsfolk därborta
Bakom Nordens skär.

Lützen-stenens vemodshölje
Brista skall itu —
Gustaf Adolf segrar härligt
I sitt folk ännu!

(Carl Snoilsky)

Några förslag till den gudamakt vi ska uppmärksamma extra mycket nästa år har inkommit. Skade, Ran, Forsete och Siv har nämnts. Men kom gärna med andra förslag.

I Västergötland hemma hos en medlem i föreningen har den fjärde november hållits ett blot. Alla makter åkallades men asynjan Hlin uppmärksammades främst. Må hon skydda föreningens medlemmar i den svåra tid vi nu lever i.

Friskolor förbjuder sina elever att lära om asatron, politikerna har gett oss ett samhälle med klaner och gäng och en pandemi raserar. Men vi ska med hjälp och kraft av våra fäders tro klara av dessa plågor. Man kan nästan tro att Loke sluppit lös från sina bojor.

Tyr låter hälsa att vi hedningar av idag gott kan sända en tanke till de hedningar som stupade i kampen mot kristendomen i äldre tider. Minns och hylla hjältarna i Valhall!

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

(Bo Setterlind)

De döda ska hedras. Men inte bara Ask och Emblas avkomma. Vi hedningar av idag kan gott sända en tanke eller två till våra vänner. Vi åsyftar förstås vänner, kamrater och familjemedlemmar som varit hundar, katter, hästar, fåglar ja mången god vän är ju inte född till människa. Man kan ta hunden med till Valhall, man kan minnas den döde kamraten född med svans och sina svansbarn. Vi är inte monoteister som bara anser att apkusinen människan är allts mått och mening. Sistnämnda är hybris något de gamla hedniska grekerna ansåg vara den enda synd människan kunde begå.

Våra gudamakter använder sig av djur, Oden har korpar, vargar och sin berömda springare med åtta ben i sin tjänst. Freja låter katter dra sin vagn och Tors bockar känner alla hedningar till. Gnå har sin häst Hovvarpner och många andra hästars namn är kända. Skades giftorm som plågar Loke kan nämnas och Hel har ju sin hund Garm.