Ratatosk

Jag är den lilla gnistan av hat i det kosmiska trädet.
Mina tassar är snabba som tankar som ingen vågar tänka.
Jag springer längs ryggraden av världen, från rötter till krona,
och bär med mig giftet i en viskning, en söt och frätande dryck.
Tro inte att jag är din vän för att jag är liten och nätt
jag är det glimrande föraktet som får jättar att darra.

Jag ser örnen i toppen och ormen som tuggar på djupet.
Jag sår split mellan dem, en skörd av galla och glödande ord.
Varje skvaller är en pil av glas som jag skjuter i mörkret,
och jag skrattar när jag ser hur hatet växer i trädets bark.
Ni ser en ekorre, jag ser en värld som jag kan riva itu
bara genom att bära rätt lögn till rätt lyssnande öra.

Min flit är en sjukdom, min iver en dans på en knivsegg.
Jag trivs i de sprickor där de stora inte kan nå mig.
Låt gudarna strida och låt jättarna ryta i vrede;
jag är den lilla rörelsen som får hela universum i gungning.
Jag är skvallrets gud, en illmarig gynnare
en ensam vandrare som lever på det kaos jag lämnar bakom mig.

Jag har hört vad folk viskar i skuggorna, och jag har hört vad den där Saxo suttit och krafsat ner med sin fjäderpenna i sitt kalla kloster. En dansk eunuck som aldrig känt värmen från en annan människa! Han tror sig veta vad som hände i min kammare, men vad vet en blek munk om gudarnas vilja eller en kvinnas val? De där skrivarna verkar ju mest trivas i sällskap med andra munkar, mumlande över sina böcker, så det är inte konstigt att han diktar upp lögner för att smutskasta oss.

Visst, när den där vandraren med den bredbrättade hatten först sökte upp mig, så var jag betänksam. Jag är Rind, och jag ger mig inte åt vem som helst. Han prövade sina konster och visade sig i många skepnader, men Oden är inte bara krigets herre. han är ordets och visdomens mästare. Han talade inte till mig med tvång, utan med en övertalningsförmåga som kan få själva isen i Jotunheim att smälta. Han visade mig nödvändigheten i hämnden för Balder, och han visade mig den ära som väntade. Till slut var valet mitt, och jag tog det med öppna ögon.

Det mest komiska är hur Saxo moraliserar, när hans egen lära bygger på samma sak. Han sjunger lovsånger om hur hans gud sände en ängel för att ”bebåda” en jungfru. Var det så mycket mer frivilligt, tro? En viskning i örat från en bevingad ande, och vips så var hon med barn. Men vad blev hon? En ”gudamor”, en jordisk kvinna som de nu tvingar folk att knäböja inför. Hon är ju inte ens en gudinna!

Jag däremot, jag steg in i gudarnas skara som en asynja. Jag bar fram Vale, som på en enda dag växte upp till en man för att skipa rättvisa. Jag har kraft, jag har makt och jag har min stolthet. De där munkarna borde sopa rent framför egen dörr innan de kallar våra liv för skamliga. Medan de sitter i sina gråa kloster och drömmer om celibat, lever jag i glansen av Asgård.
Jag valde min väg, jag valde min son, och jag valde min gud. Låt Saxo skriva sina sagor, sanningen tillhör mig.

De asatroende som överväger att rösta på Moderaterna bör påminnas om att partiledaren är gift med en representant för den kristna kyrkan. Trots att titeln ”prästinna” vore mer logisk, döljer sig denna monoteist bakom kyrkans rituella klädnad för att sprida sitt budskap. Kristendomen har historiskt sett motarbetat den nordiska traditionen, och att ge sitt stöd till ett parti vars absoluta toppskikt är så djupt förankrat i denna främmande ökentros institutioner är ett svek mot våra egna rötter. Hedningar, tänk er noga för innan ni lägger er röst.

He Who Is Born of Woman

He who is born of woman,
shall tread the path of death.
Before you know it,
you lie within the grave.
With mouth filled with soil and stone,
thus your course is ended.
One moment hale and hearty,
the next, pale and lifeless.
From the mother’s womb you came,
bloody and screaming,
you mortal, you leave the world the same.
Short shall be your hour of life,
now all is past and over.
Decay shall be your wages,
a feast you are for the worm.
What you did in your time of living,
is now forgotten and gone.
No mercy, no comfort,
all is darkness, all is black,
now you are gone forever!

3132 medborgare insåg att svenska kyrkan mest är en sekt på dekis och lämnade i mars 2026.

”Girighet leder faktiskt inte till glädje.”

Sir David Attenborough, hundraårig brittisk ärkekändis

Gerds höga rang

Gerd intar en unik och prestigefylld position i den nordiska religionen vi ofta kallar asatro. I den poetiska namntulan över 27 asynjor placeras hon så högt som på femte plats, vilket är anmärkningsvärt då hon ursprungligen är av jättesläkt. Detta gör henne till den kvinna som har högst rang av alla de makter som gift sig in i asarnas krets.

Som dotter till jätten Gymer och hustru till fruktbarhetsguden Frej fungerar Gerd som en bro mellan jättarnas vilda natur och asarnas ordnade värld. Hennes namn betyder inhägnad, och hennes förening med Frej symboliserar ofta den vilda jordens omvandling till bördig åkermark.

Att hon i listan hamnar före betydelsefulla gudinnor som Idun och Ilm visar på hennes enorma tyngd i det mytologiska landskapet. Hennes status bekräftas ytterligare i dikten Skirnersmål, där hennes skönhet och stolthet tvingar gudarna till stora uppoffringar för att vinna hennes hand.

Gyllene bandet

Gyllne bandet om pannan, håret faller fritt.
Vaktar asken troget.

Guldets glans i lockarna, smyckar hjässan mjuk.
Håller dolda skatter tryggt.

Fridfullt går hon genom hall, gyllne svallet fritt.
Gåvor sprids ur händerna.

Abstraktpersonifikationer i hedniska religioner
I de antika hedniska traditionerna var gränsen mellan ett abstrakt begrepp och en levande gudom ofta nästintill obefintlig. För en antik människa var ord som seger, rättvisa eller öde inte bara beskrivningar av händelser utan kraftfulla väsen med egna viljor. Denna artikel utforskar hur dessa abstrakta begrepp personifierades och dyrkades som gudomliga makter.

Begreppet som gud
Inom polyteistiska religioner fungerade gudar ofta som förkroppsliganden av principer. Istället för att se en gud som en fysisk person i himlen betraktade man gudomen som själva kärnan i ett fenomen. När en romare bad till Pax, bad denne inte bara till en kvinna med en olivkvist, utan till själva Freden som en objektiv verklighet. Denna form av dyrkan kallas ofta för dyrkan av deifierade abstraktioner.

Den grekiska traditionens daimones
Grekerna hade ett komplext system av mindre gudomar som kallas för daimones. Dessa var rena personifikationer av mänskliga erfarenheter och tillstånd:
Nike: Den omedelbara segern på slagfältet eller i idrottsarenan.
Eris: Splittringen och den destruktiva osämjan som driver människor i krig.
Nemesis: Den gudomliga vedergällningen som drabbar den som visar övermod.
Moirerna: De tre ödesgudinnorna som personifierade livets lott och människans oundvikliga slut.

Romarnas statliga dygder
I romersk religion blev personifikationerna ännu mer systematiska och politiska. Man dyrkade dygder som ansågs nödvändiga för samhällets stabilitet. Genom att bygga tempel åt abstrakta begrepp ville man förankra dessa ideal i medborgarnas medvetande.
Justitia: Rättvisan, som än idag står som symbol utanför våra domstolar.
Fides: Troheten och förtroendet, grunden för alla avtal.
Spes: Hoppet, en gudinna som man vände sig till i tider av kris.

Nordiska spår av abstraktion
I den nordiska mytologin är personifikationerna ofta invävda i berättelserna snarare än dyrkade som rena koncept. Ändå finns tydliga exempel där ett ord och en gudom är ett och samma:
Hel: Både namnet på platsen och gudinnan som personifierar döden.
Vår: En gudinna som bevakar löften och personifierar den rituella eden.
Snotra: Som personifierar vishet och ett höviskt uppträdande.

Många av Odens mer okända söner som Itreksjod och Hildulv kan nog räknas till denna kategori men även de nio döttrarna, vågorna til Ägir och Ran.

Sammanfattning
Abstraktpersonifikationer i hedniska religioner visar på en världsbild där människan inte såg sig som separerad från naturen eller sina egna känslor. Genom att ge begrepp som kärlek, krig eller rättvisa ett ansikte och ett namn kunde man interagera med dessa krafter genom ritualer och offer. Det var ett sätt att göra den ogripbara verkligheten hanterbar och helig.

Itreksjod lär vara en personifiering av brädspel.

Dufa, en av de nio döttrarna som personifierar havets vågor.

Gerd och gud

Gerd i Gymers mörka hem, skimrande armar lyser.
Vacker jättemö från norr.
Frej gav bort sitt goda svärd, kärlek gror i jorden nu.
Gerd och guden möts i lund