Omröstning: Ska hedningar vara för dödshjälp?

Eutanasi och asatro

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska. Nu dog inte Egil, men han försökte ta livet av sig.

Av allt att döma så fanns det en ganska hög acceptans på självmord i äldre tider. De flesta fallen ser dock ut att ha någon religiös koppling eller för att rädda äran. Men inslag av det vi kallar dödshjälp finns också.

Vi hedningar av idag borde därför kunna tala öppet om dödshjälp såväl den aktiva som den mer passiva då man slutar ha igång livsuppehållande funktioner. Vi hedningar borde vara för eutanasi!

Därför är himlen tyst!

Det har sagts om Odens hustru och maka. ”Hon har vetskap om alla människors öden, men yppar inget frivilligt.” Det stämmer Frigg säger inte mycket i onödan. Men varför, varför tar inte den allvisa gudinnan som ser in i framtiden och yppar mer och varför, om hon ser in i framtiden försöker hon inte hindra eller åtminstone varna?

Svaret står faktiskt att finna i berättelsen om Balders död. Frigg förstår att Balder kommer att bli skadad, ja rentav dödad. Hon försöker på alla sätt och vis förhindra att sonen ska skadas. Men förgäves. Balder dör och denna tragiska händelse blir inledningen på ragnarök. Frigg försökte, men ödet vill annorlunda. Frigg är allvis men inte allsmäktig. Ödet råder inte ens gudarna på.

I hjältesångerna i den äldre eddan är Gripers spådom en av de mest intressanta. Hjälten Sigurd reser till sin släkting Griper som berättar vad som ska ske i hjältens liv. Såväl det som är bra och det som är dåligt. Hur Sigurd ska bli den störste hjälten men också om svek och förräderi. Det som ska ske går inte att ändra.

Asatron är en väldigt stoisk religion. Man vet sitt öde och möter det utan att förlora sitt lugn eller sin värdighet. Ödestron var så stark hos nordborna att den överlevde religionsförsämringen och lever vidare än idag även hos folk som inte säger sig vara religiösa. Man tror inte på ödet, i betydelsen att man dyrkar eller vördar det, istället så accepterar man det. Ödesgudinnorna det vil säga nornorna har nog aldrig varit föremål för vare sig kult eller mottagit offer. Däremot har man säkerligen försökt påverka andra gudamakter så att de kan påverka ödet. Oden och Tor kan med sina dåd skjuta upp ragnarök, inte förhindra det. Vi människor kan inte påverka att vi har fötts eller ska dö, men lite däremellan kan vi påverka. Den korta tid mellan födelse och död kan vi påverka våra liv, gilla det eller ej.

Men åter till Frigg. Om den i rang högsta asynjan inte kan rädda sin egen son från hans undergång hur ska hon då kunna rädda dig? Ja hon kan skicka ut Hlin eller Fulla på uppdrag men hon kan inte förhindra de stora händelserna. Och har man verkligen nytta av att veta vad som kan ske om man inte kan förhindra det. En man som vet att han ska bli mördad men inte kan ändra eller blidka ödet har han någon nytta av att veta att han ska dö en kvalfull död. Kanske, kanske inte? Det är nog bäst att Frigg tiger, att himlen förblir tyst.

Sea and Mountain

Morning´s mists rise from the ocean,
cover hills in soft embrace.
Grey fogs veil, as Njord ascends
the mountainside to meet his bride.

Evening light casts mountain image
mirrored in the silver sea.
Skadhi comes, the fells descending
nimbly down to Noatun.

(Michael Schütz)

Den 14 februari sänder vi en tanke till Odens vargar Gere och Freke. Men också till de Odenskrigare som är i Valhall och kallas för ulfhednar. Sistnämnda är ju också en Odens vargar. Mången hedning av idag hyllar Vale och Vidar den 14/2. då passar vi även på att förbanna den onde och dålige vargen. Alla vet vem vi åsyftar. Det är Lokes son som bitit av Tyr hans hand och som kommer att dräpa Oden vid ragnarök. Men hämndens gud Vidar kommer lära Midgårdsormens bror att veta hut.

Gere och Freke. Vi vet inte så mycket om dem. Kanske är de på långt håll släkt med den varginna som diade Romulus och Remus? Men dessa vargar är för oss ättlingar till Embla och Ask goda vargar.

Ulfhednar våra förfäders fruktade krigare som stred mot de kristna. Innehar hedersplats vid borden i Valhall där det serveras fläsk och mjöd. Vid ragnarök ska de yla för sista gången!

Hämnd är gudomligt, förlåtelse är mänskligt!

Oden har en son med Grid. Denne sons namn är Vidar och hans huvudsakliga uppgift är att hämnas på fadern då denne stupat vid ragnarök.

Oden har en son med Rind. Denne sons namn är Vale och hans huvudsakliga uppgift är att hämnas sin halvbroder Balder.

Asatron har med andra ord två gudar som med rätta kan kallas hämndens gudar. I princip alla gudar och gudinnor hämnas på Loke. Alla syns deltar de i jakten på honom och det verkar som alla deltar när Loke ska straffas.

Asynjan Var straffar menedare. Det är en slags hämnd.

Hämnd finns inom asatron. Det är ingenting att hymla med. Men det finns också förlikning. Asar och vaner slöt fred och förlikades.

I eddans hjältesånger är hämnd det centrala motivet. Helge Hundingsbane och Sigurd Fafnersbane hämnas sina släktingar och de blir själva mördade av folk som är hämndlystna.

Värsta hämnaren är Völund, men han hämnas så kraftigt att han inte väcker någon sympati.

Trots kristendomens reträtt från Sverige av idag så finns det fortfarande kristna tankar kvar i relationerna mellan människor. Förlåtelse ses väl fortfarande som någon slags norm. Men är förlåtelse verkligen ett självändamål? Varför ska man förlåta barnamördare, våldtäktsmän eller andra som gör obotlig skada?

Har man utsatts för en oförrätt som är grov så är det rimligtvis bättre att hämnas att förlåta. Sedan får man förstås, om inte annat än för sin egen skull inte låta hämnden gå för långt.

Det kan verka som om den forntida religionen var grym. Men som vi redan skrivit fanns det förlikning. Man kunde göra upp på tingen och i andra människors närvaro. Det finns ingenting i eddan som påminner om det judar och kristna har förkunnat. Öga för öga och tand för tand.

I princip alla rättssystem innehåller någon form av hämnd. Den som inte hämnas anser sig ha så dåligt värde och självförtroende att personen i fråga inte har något egentligt existensberättigande. Men en sådan dålig självbild bör inte någon ha. Gör det ont så säg att det gör ont står det i Havamal och den regeln bör vi ha som riktmedel. Om du har barn som mobbas i skolan men inte ingriper. Då anser du att dina barn inte är något värda och därmed är du en dålig förälder. En man som inte ingriper när någon våldtar hans kvinna är en värdelös skit.

Anser nu någon att förlåtelse för sin egen skull har ett värde, så gör då så. Men kom ihåg att asatron har rötterna i en annan tid än den postmonoteistiska tid vi lever i. Asatron har också rötterna i en tid då sekulär humanism inte fanns. Att vara hedning är inte bara att byta ut den kristne guden mot hedniska dito utan att byta ut den kristna moralen och värdegrunden mot en hednisk sådan.

De einhärjare som vistas i Valhall levde knappast med ”vänd andra kinden till” som norm och måttstock. Då hade de inte varit hos Oden. Vad ska han med sådana kindvändare till vid ragnarök? Hämnd är något gudarna ägnar sig åt. Det är inte omoraliskt, det är inte fel. Men det finns gränser för hämnd, det är inget självändamål. Hämnas småsaker är bara barnsligt. Kan du inte vid femtio års ålder släppa tanken på hämnd för att någon stal din hink och spade i sandlådan då är det onormalt i psyket. Kan du inte förlåta dina barn för att de åt lördagsgodiset på fredagen då är du löjlig.

Hämnd är gudomligt, förlåtelse är mänskligt. Det måste vara balans mellan de båda.