Konstnärer del XXXVII: Jan de Baen

Konstnärer del XXXVII: Jan de Baen

Jan de Baen föddes den 20 februari 1633 i Haarlem under den holländska stormaktstiden. Hans tidiga liv präglades av tragedi då han blev föräldralös vid tre års ålder. Han togs om hand av sin morbror, konstnären Hinderk Pyman i Emden, som gav honom hans första lektioner i teckning och måleri. För att förfina sin talang flyttade han senare till Amsterdam, där han mellan 1645 och 1648 gick i lära hos den framstående porträttmålaren Jacob Adriaensz Backer.

De Baen etablerade sig snabbt som en av tidens mest eftertraktade porträttmålare, känd för sin förmåga att kombinera elegans med en smickrande men värdig återgivning av sina motiv. Hans rykte sträckte sig utanför Nederländernas gränser; han arbetade för Karl II av England under dennes landsflykt och reste senare till London på kungens inbjudan för att verka vid det engelska hovet. Trots de internationella framgångarna valde han att bosätta sig i Haag från 1660, där han blev den självklara målaren för den politiska och sociala eliten. 

Bland hans mest betydelsefulla beställare fanns Vilhelm III av Oranien och rådspensionären Johan de Witt. Ironiskt nog är de Baen idag kanske mest känd för en ovanligt makaber målning: Bröderna de Witts lik cirka 1672–1675. Verket skildrar de brutalt lynchade kropparna av de politiska ledarna Johan och Cornelis de Witt, en händelse som markerade ett mörkt kapitel i landets historia. Målningen finns idag på Rijksmuseum i Amsterdam. 

Jan de Baen avled i Haag i mars 1702, nära sin 69-årsdag. Han lämnade efter sig ett rikt konstnärligt arv och fungerade som lärare åt flera blivande konstnärer, däribland sin son Jacobus de Baen. Hans verk finns representerade på museer över hela världen, inklusive Nationalmuseum i Stockholm och National Portrait Gallery i London

Här visas någr av hans verk, ett självporträtt tillsamman med sin fru, magistraten i Haag, när Amsterdams stadshus brinner, några porträtt och den lite kusliga målningen av de mördade bröderna De Witt.

Hembrännarvisan ”Ett recept”

Hembrännarvisan ”Ett recept”

Du tager en rentvättad glasdamejeanne med tjugofem liters rymd ungefär
Och pissljummet vatten direkt ifrån kran och strösocker från din affär
Ja sju kilo socker och ett paket jäst de renaste råvaror blir allra bäst
Så ställer du flaskan vid ditt element där jäser det bäst det är vittnat och känt.

Du fröjdas åt bubblor från glasrörets kolv det känns ingen lukt ifrån den
När flaskan har stått där i dagarna tolv slå i mera socker min vän
Ett kilo bör räcka och låt den sen va’ tills den slutar jäsa och då är den bra
Du tar en kastrull med ett lock som är tätt en muffskruv hos rörmokarn finner du lätt.

Ett mjukglödgat kopparrör av tre meters längd du fäster i locket så flink
Det böjs till en båge i luften svängd över diskbänken ner i en hink
I hinken skall röret va böjt i spiral som kyles av vatten så att den blir sval
Låt röret gå ut genom hinkbottnen sen och din apparat den är färdig min vän.

Nu tänder du på under din mackapär tills det blir 85 grader hett
Och då skall du se att det blir resultat det börjar att rinna så lätt
Du ser så högtidligt på röret av koppar och provsmakar värdigt kristallklara droppar
Till slut när det blott kommer vatten min vän slå i destillatet och kör om det igen.

Du får fyra liter med styrka som fem som filtreras i finmalet kol
Om den du så vill kan du smaksätta den eller drick som det är och säg skål
99 68 18 ringer du till och jag kommer dit med potatis och sill
Sen sätter vi vatten och socker och jäst och ser med förtröstan på nästa fest.

Men går du och köper systembolagssprit ja då må du gärna göra’t
Med kärlek och omsorg och andäktig flit jag trivs när jag själv får köra’t
Jag föredrar inte fabrikslagad mat jag får en liter för tre spänn ur min apparat
Vad vet du om det du från bolaget får jag vet att den snapsen är färsk som jag får

(Bengt Sändh)

Bengt Sändh är död

Bengt Sändh är död

Den folkkäre trubaduren, vissångaren och mångsysslaren Bengt Sändh har avlidit vid 88 års ålder efter att ha somnat in i sitt hem i Spanien den 29 september 2026. Han var en av de mest framstående profilerna inom den svenska visvågen och gjorde sig känd för sina humoristiska, satiriska och ofta fräckare visor. Till hans mest kända och folkkära verk hör låtar som ”Vals om sommaren”, ”Balladen dagen efter” samt samarbetena kring de klassiska skivorna ”Folklår”. Under sin långa karriär belönades han bland annat med det prestigefyllda Fred Åkerström-stipendiet år 2011, och efter att under flera decennier ha varit bosatt på den spanska solkusten utsågs han år 2012 till Årets svensk på Costa del Sol.

Bengt Sändhs kreativitet sträckte sig dock långt bortom visbänken, och han nådde stora framgångar som både företagare och författare. Genom att lägga vantarna på ett gammalt recept på Ljunglöfs Ettan från 1882 startade han sitt eget snusmärke och företaget Bengt Sändh:s Snusfabrique. Verksamheten blev en enorm succé och gjorde honom till mångmiljonär. Han delade också med sig av sina kunskaper i bokform, bland annat genom fackboken Snus från 1991 och den självbiografiska företagshistorien Bengt Sändh:s Snusfabrique som gavs ut 2007.

Utöver musiken och tobaken älskade Bengt Sändh att utmana etablissemanget och de svenska myndigheterna. Denna rebelliska ådra och vilja att reta folk resulterade i titlar som Handbok i olydnad från 1991 och humorboken Busen Bengts Bästa Bus från 1988. Han var känd för att öppet provocera kring den svenska alkoholpolitiken och skrev senare skämtsamt om hur hans olika tilltag lyckades öka hembränningen i Sverige med 200 procent.

Må hans visor leva länge.

Mer än bara tjänare: Återupprättandet av Tjalve och Röskva ur ett asatroperspektiv

Mer än bara tjänare: Återupprättandet av Tjalve och Röskva ur ett asatroperspektiv

Inom modern asatro och modern hedendom är det lätt att stirra sig blind på de stora, välkända asarna och vanerna. Vi vänder oss till de makter som fyller de mest dramatiska kapitlen i de isländska handskrifterna, men om vi skrapar på den litterära fernissan upptäcker vi snabbt att den andliga verkligheten för våra förfäder var betydligt mer nyanserad. Två gestalter som ofta har reducerats till anonyma bifigurer är Tjalve och hans syster Röskva. Där framställs de som mänskliga bondbarn som tvingas i evig tjänst hos Tor som straff för ett brutet bockben. Men ser vi till namnrötterna, de äldre skaldedikterna och de arkeologiska fynden framträder en helt annan bild. Tjalve och Röskva är mäktiga, urgamla naturgudar i sin egen rätt, vars betydelse sträcker sig långt bortom rollen som underordnade följeslagare.

För en asatroende ger namnets ursprung ofta den första nyckeln till en makts sanna väsen. Språkforskare menar att namnet Tjalve kan härledas från ett urgermanskt ord som betyder tjänande alv. Alverna är i vår sed inga sällskapsdjur utan potenta naturandar, nära förknippade med fruktsamhet, förfäder och markens dolda krafter. Tjalve är alltså ursprungligen en alvkonung eller en mäktig naturmakt som ingått ett heligt förbund med åskguden Tor. Att Tjalve var en självständig och högt vördad gudom bekräftas av konkreta historiska spår. På en berömd sländtrissa från Lincolnshire i England återfinns en runinskrift från tusentalet där läsaren välsignas med orden att Oden och Heimdall och Tjalve hjälper dig. Att Tjalve nämns i samma andetag som asatrons absoluta giganter visar bortom allt tvivel att han åkallades som en fullvärdig, skyddande gudom i den levande folktron. På Gotland bär han i stället namnet Tjelvar och är där ingen tjänare, utan en fristående kosmisk kulturhjälte. Det är Tjelvar som tämjer Gotlands vilda, sjunkande natur genom att föra elden till ön, och det är han som blir det gutniska folkets stamfader. När Tjalve i myterna springer i kapp med jätten Huges hastighet eller på egen hand krossar lersjätten Mökkurkálfi, ser vi inte en svag människa utan en blixtsnabb, outtröttlig naturkraft som rensar kaosmakterna ur vägen.

Om Tjalve förminskades i de sena skrifterna blev hans syster Röskva närmast helt utraderad. Hon nämns i början av en känd resa, men försvinner sedan spårlöst ur berättelsen utan förklaring. Forskningen visar att författarna förmodligen använde sig av mycket äldre, muntliga kväden där Röskva hade en given roll, men eftersom hon inte passade in i det specifika äventyrsberättandet fick hon blekna bort. För oss som utövar asatro idag är Röskva dock en nyckel till att förstå Tors djupare funktion. Tor är inte bara en krigare utan också böndernas vän, den som bringar det livgivande regnet och välsignar åkrarna. Röskva betyder den raska, den mogna eller den kraftfulla. Gamla språkliga analyser identifierar Röskva som en personifikation av de mogna, skördeklara fälten. Där Tjalve representerar den snabba, rörliga energin som blixten, elden eller vinden, representerar Röskva jordens gensvar på Tors regn. Hon är den urkraft i marken som växer snabbt, mogna skördar och den livgivande växtligheten som skjuter upp ur jorden när åskan har gått. Hon är den flitiga, outtröttliga energin som krävs för att bärga skörden innan vintern kommer.

Inom modern asatro strävar vi efter att se bortom sena litterära förenklingar. Att betrakta Tjalve och Röskva som enkla tjänare är att göra våld på den animistiska och polyteistiska kärnan i vår sed. De är Tors trogna följeslagare eftersom åskan, elden och växtkraften hör olösligt samman i naturens kretslopp. De är de flitiga krafterna i Midgård som ser till att vardagen fungerar, att jorden bär frukt och att människan kan överleva mot jättarnas vilda kaos. Nästa gång du skålar för Tor vid ett blot, skänk också en tanke, en skvätt mjöd eller en bit bröd till Tjalve och Röskva. Hälsa Tjalve för elden, snabbheten och det beskydd han skänker våra hem. Hälsa Röskva för skörden, fliten och den raska kraften i allt som växer. De är inga tjänare utan våra heliga fränder och mäktiga makter i sin egen rätt.

Hell Tjalve! Hell Röskva!