Jag har hört vad folk viskar i skuggorna, och jag har hört vad den där Saxo suttit och krafsat ner med sin fjäderpenna i sitt kalla kloster. En dansk eunuck som aldrig känt värmen från en annan människa! Han tror sig veta vad som hände i min kammare, men vad vet en blek munk om gudarnas vilja eller en kvinnas val? De där skrivarna verkar ju mest trivas i sällskap med andra munkar, mumlande över sina böcker, så det är inte konstigt att han diktar upp lögner för att smutskasta oss.

Visst, när den där vandraren med den bredbrättade hatten först sökte upp mig, så var jag betänksam. Jag är Rind, och jag ger mig inte åt vem som helst. Han prövade sina konster och visade sig i många skepnader, men Oden är inte bara krigets herre. han är ordets och visdomens mästare. Han talade inte till mig med tvång, utan med en övertalningsförmåga som kan få själva isen i Jotunheim att smälta. Han visade mig nödvändigheten i hämnden för Balder, och han visade mig den ära som väntade. Till slut var valet mitt, och jag tog det med öppna ögon.

Det mest komiska är hur Saxo moraliserar, när hans egen lära bygger på samma sak. Han sjunger lovsånger om hur hans gud sände en ängel för att ”bebåda” en jungfru. Var det så mycket mer frivilligt, tro? En viskning i örat från en bevingad ande, och vips så var hon med barn. Men vad blev hon? En ”gudamor”, en jordisk kvinna som de nu tvingar folk att knäböja inför. Hon är ju inte ens en gudinna!

Jag däremot, jag steg in i gudarnas skara som en asynja. Jag bar fram Vale, som på en enda dag växte upp till en man för att skipa rättvisa. Jag har kraft, jag har makt och jag har min stolthet. De där munkarna borde sopa rent framför egen dörr innan de kallar våra liv för skamliga. Medan de sitter i sina gråa kloster och drömmer om celibat, lever jag i glansen av Asgård.
Jag valde min väg, jag valde min son, och jag valde min gud. Låt Saxo skriva sina sagor, sanningen tillhör mig.