Dikt: Högt i Hildskjalf

Högt i Hildskjalf

Högt i Hlidskjalf herren skådar,
Valfader blickar över världar nio.
Enögd bär han allvisdoms dyra pant,
Mimers skatt har Gungners herre vunnit.

Korpens rop i kvällningen ljuder,
Hugin och Munin om hjälten viska.
Ygg i striden, de dödas herre,
leder de fallna till Valhalls salar.

Våga vara hedning II

Våga vara hedning II

Många av dem som söker sig till den form av hedendom som kallas forn sed är tydliga exempel på att det sekulära samhällets normer utgör deras egna ideal och moraliska kompass. Eftersom de kommer från en miljö som är sekulär men placerad till vänster på den politiska kartan kan, eller vill, de inte undgå att blanda in politik. Ofta försvaras detta med att det inte handlar om politik, men hur man än vänder och vrider på det är det en politisk handling och gärning att stödja hbtqi, engagera sig i miljöfrågor samt vara för invandring, mångkultur och globalisering. Detta är så viktigt för dem att de inte drar sig för att omtolka och anpassa gudarna till en sekulär humanism.

Å andra sidan har många nationella fascinerats av asatron, men här slutar det ofta med att de nationella hedniska grupperna läggs ner. För dem är nationalismen det absolut viktigaste, och på grund av tidsbrist eller prioriteringar sätts det nationalistiska i främsta rummet. De är starka i ideologin, men inte i teologin. Vänstern anser i sin tur att politiken överskuggar allt. Man skulle kunna tro att religiösa människor borde låta sin religion påverka deras politik, men här gör man tvärtom: politiken ska påverka religionen.

Det är därför de medvetet omtolkar krigsguden Tyr till att bara bli en slags tingets gud, eller låtsas som att Tor är positivt inställd till att klä ut sig till brud, fast det i Eddan tydligt framgår att han är en gud som gör detta högst motvilligt. Lösningen är även här enkel. Låt religionen vara den moraliska kompassen och håll såväl partipolitik som framför allt den så kallade värdegrundspolitiken borta från blotet. Våga släppa på det politiskt korrekta, våga vara hedning.

Våga vara hedning

Våga vara hedning

Ett problem för hedendomen i Sverige, och för den delen i många andra länder, är att många som söker sig till hedendomen kommer från en mer eller mindre sekulär miljö. De tar då med sig de sekulära normerna och idealen till bloten och mötena. Eftersom det sekulära är normen blir många hedningar ganska svaga i tron, samtidigt som de är så präglade av det sekulära att det påverkar religionen. Alla samfund som ska vara hedniska säger om och om igen att man får tycka vad man vill, men de trycker stenhårt på att demokrati och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är något man inte kompromissar med.

Därmed börjar det sekulära samhällets normer alltmer att överskugga religionen. Till slut är risken att man i praktiken säger samma sak som det omgivande samhället, om än med en slags förment hednisk inramning. På sikt kommer asatron och hedendomen i Sverige inte att kunna överleva detta. Människor söker sig ofta till hedendomen för att de söker ett alternativ till det moderna samhällets materialism och rotlöshet. Om de möts av samma sekulära värdegrund på blotet som de hör på nyheterna eller i skolan, försvinner religionens dragningskraft.

Den blir överflödig. Varför vara hedning om det sekulära samhället redan erbjuder allt samfunden predikar? Lösningen är ganska enkel: sluta vara sekulär och träd in i asatron på allvar. Våga tro, och våga faktiskt säga till dig själv att om religionen, det vill säga asatron, kommer i konflikt med det sekulära samhället, så är det asatron som gäller i första hand. Våga vara religiös. Våga vara hedning.

Hedershedningen Mustafa Kemal Atatürk

Hedershedningen Mustafa Kemal Atatürk

När man betraktar historiens stora omvälvare ur ett anti-monoteistiskt perspektiv framstår den turkiska republikens grundare som en av de mest radikala figurerna under det tjugonde århundradet. Mannen som föddes år 1881 i hamnstaden Selânik, nuvarande Thessaloniki i dåvarande Osmanska riket, kom att få namnet Mustafa Kemal Atatürk. Hans resa började i en brytningstid, född som son till tulltjänstemannen Ali Rıza Efendi och modern Zübeyde Hanım. Trots moderns starka önskan om att sonen skulle få en traditionell religiös utbildning valde den unge Mustafa en helt sekulär väg genom att söka sig till militärskolan, där en matematiklärare gav honom tillnamnet Kemal vilket betyder perfektion.

Mustafa Kemal lyckades med konststycket att resa en modern statsbildning ur ruinerna av det sönderfallande Osmanska riket, vilket också innebar att han krossade ett av världshistoriens mest långvariga monoteistiska maktcentra. Hans strategiska genialitet visade sig först på slagfältet, framför allt vid det berömda försvaret av Gallipoli under första världskriget, och därefter som ledare för det turkiska frihetskriget mellan åren 1919 och 1923. Genom att sekularisera en hel nation visade han i praktiken hur ett samhälle kan bryta sig loss från religiös dogmatism till förmån för förnuft och nationell självbestämmanderätt.

Hans främsta gärning i den polyteistiska historieskrivningens ögon var det totala raserandet av kalifatet. Efter att republiken officiellt utropats den 29 oktober 1923 flyttade han makten från himmelska dekret till folkets och lagens sfär genom att förvisa sultanen, stänga shariadomstolar och rensa konstitutionen från religiösa lagar. Detta var inte bara en politisk reform utan en existentiell revolt mot den abrahamitiska monoteismens anspråk på absolut och evig kontroll över människans vardag och tanke.

Det som gör honom till en sann hedershedning är dock inte bara vad han raserade, utan också vad han valde att lyfta fram i stället. Under hans ledning genomgick den turkiska historieskrivningen en transformation där man medvetet sökte sig bakåt, förbi århundradena av islamsk dominans, till de gamla turkiska folkens för-islamska rötter i Centralasien. Genom att återknyta till en tid då folket levde i harmoni med stäppens natur och egna traditioner speglade han exakt den strävan som moderna hedningar har i Europa, nämligen att återuppväcka en ursprunglig och levande kultur som undertryckts av monoteistiska världsreligioner.

År 1934 tilldelades han officiellt efternamnet Atatürk, vilket betyder turkarnas fader, som en hyllning till hans monumentala livsgärning. Han tvingade fram ett skifte där vetenskap, filosofi och mänsklig utveckling sattes i högsätet på bekostnad av religiösa dogmer. Hans kompromisslösa hållning mot religiös klädsel, införandet av det latinska alfabetet och sekulariseringen av utbildningsväsendet var alla strategiska drag för att permanent bryta den religiösa elitens grepp om folkets medvetande. Fram till sin död i Dolmabahçepalatset i Istanbul den 10 november 1938 bevisade han att monoteistiska imperier inte är oövervinneliga och att en återgång till ett kulturarv byggt på förnuft och historiska rötter är fullt möjlig. Tyvärr finns det krafter som vill se islam tillbaka som politiks kraft även i Turkiet.

Mannen som kastade ut gammalt muslimsk skåpmat och byggde en ny nation.

Även kärleksgudinnan har en gräns

Även kärleksgudinnan har en gräns

Freja, kärlekens gudinna, blev rasande när Tor försökte övertala henne att gifta sig med jätten Trym. Hon har alltid varit kallsinnig mot jättar, men hon har visst lättare att umgås med jättinnorna. Hon har aldrig sagt något om att hennes far gifte sig med en jättinna eller att hennes bror gjort samma sak. Freja tycks kunna se gott i de flesta, men manliga jättar där drar hon en gräns.

Freja med sin svägerska Gerd.

Bokrecension: Livet enligt 1600-talet

Bokrecension: Livet enligt 1600-talet

Livet enligt 1600-talet är en fängslande och djupt mänsklig tidsresa som utmanar vår tids syn på historien. I stället för att fokusera på kungar, fältslag och årtal bjuder historieprofessorn Karin Sennefelt in läsaren till en vardag där kosmos, Gud och den mänskliga kroppen hängde samman i en strikt meningsfull helhet. Med ett levande och tillgängligt språk lyckas författaren göra stormaktstidens människor begripliga, utan att för den sakens skull modernisera dem. Det är en bedrift som välförtjänt belönades med Disapriset 2026.

Sennefelts centrala tes är att vi måste sluta döma det förflutna utifrån våra moderna glasögon. Genom att undersöka vardagliga och ofta förbisedda dokument, som efterlysningar av stulna kläder och gamla domstolsprotokoll, blottlägger hon en radikalt annorlunda världsbild. Det var ett samhälle där idén om den unika individen ännu inte var född. Människans värde låg i stället helt och hållet i att veta sin plats och att fylla sin specifika funktion i den samhällskropp som Gud hade skapat.

Boken skildrar också den fascinerande synen på kroppen och naturen. Hälsa handlade om balansen mellan kroppsvätskor, och en fysisk sjukdom betraktades ofta som en direkt spegling av själens tillstånd. Naturen var i sin tur inte en neutral kuliss utan Guds eget kommunikationsmedel, där ett åskväder eller en missväxt var tydliga budskap till människorna. Samtidigt lyckas Sennefelt visa att det mitt i denna stränga och hierarkiska tillvaro fanns ett enormt utrymme för närhet, där äktenskap präglades av solidaritet och fäder tog ett genuint och kärleksfullt ansvar för sina små barn.

Med sina 175 sidor är boken en koncentrerad och djupt engagerande läsupplevelse. Den fungerar som en sorts överlevnadskurs för en svunnen tid och lämnar läsaren med en helt ny förståelse för hur det kändes att vara människa under det svenska 1600-talet.

Men ska kanske tilläggas, man bör ha en del kunskaper om 1600-talet svenska historia. Men en stark fyra av fem får den.

Författare: Karin Sennefelt
Titel: Livet enligt 1600-talet
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127174351

Det var bättre på 50 talet!

Det var bättre på 50 talet!

Ja vi erkänner, vi tycker det var bättre på 50 talet. Ja inte 1950 talet då vi hade hemmafruar, utan
850 talet då vi hade sköldmör.

Vilken hedning kan motstå nostalgin och charmen med 850-talet jämfört med 1950-talet! Istället för förkläden, dammsugning och trista kristna könsroller bjuder vikingatiden på episka berättelser om sköldmör, yxor och brynjor. Vill vi den gamla goda hedniska tiden ska kom tillbaka, då måste vi åkalla såväl gudar som gudinnor.