Den samiska drottningen

Harald Hårfager hade många fruar och barn. En av de märkligare av dessa drottningar får Snöfrid anses vara. Snöfrid eller Snøfrid på norska och på fornnordiska Snæfríðr var dotter till en man vars namn var Svåse eller Svási. Vad som är sanning, saga eller sägen är svårt att utröna men troligen är det så att Harald när han enade Norge gifte sig med olika kvinnor från de olika landsändarna för att på något symboliskt vis även gifta sig inte bara med dem utan med det landområde de kom ifrån. Förhållandet med Snöfrid kan då tolkas att han inte bara gifte sig med Svåses dotter utan med det samiska folk som bodde i Gudbrandsdalen, för där vid gården Tofte vid Dovrefjäll ska hon ha bott.

Snöfrids liv och under vilka år hon levt är oklart, kanske dog hon efter bara några år. Fyra söner ska blivit resultat av äktenskapet. Kung Harald ska ha dött omkring år 933 vt. Rimligen borde Snöfrid dött på 910 talet.

Snöfrid framstår inte som någon bra kvinna i de berättelser som finns bevarade om henne. Trollkunnig som hon ska ha varit och lockat kungen att gifta sig med henne. Kanske var det så att en del ogillade samer eller fruktade dem? Fadern beskrivs som jätte, men samer är sällan storväxta. Han nämns som finnkonung, ty nordborna kallade samer för finnar. Var han konung eller hade en betydande ställning så blir äktenskapet en del av Haralds politiska stävan att ena Norge och dess folk, oavsett om de var norrmän eller samer. Det verkar inte som Snöfrid fick samma status som andra gemåler, kanske var hon inte gift med kungen? Kanske de hade en samisk ceremoni och den inte riktigt erkänndes?

Snorre skriver om Snöfrid och texten tar upp kapitlen 25 i Harald Hårfagers historiai Heimskringla:

Om jätten Svåse.

Konung Harald for en vinter på gästning i Upplanden och lät tillreda åt sig ett gästabud på Thoftin. På julaftonen kom jätten Svåse utanför dörren, och sände bud till konungen, att denne skulle komma ut till honom. Konung Harald blev vred över denna budsändning, och samme man som hade burit in budet bar ut konungens vrede; men Svåse bad honom icke desto mindre att framföra ärendet för andra gången och sade sig vara den finne, som konungen hade givit lov att sätta sin hydda på den andra sidan om backen där. Konungen gick då ut och samtyckte till att fara med honom hem och gick över backen; han gjorde detta på tillskyndan av några av sina män, medan andra avrådde. Där reste sig Svåses dotter Snöfrid, en mycket fager kvinna, och iskänkte åt konungen ett kärl fullt med mjöd. Han tog emot det och fattade på samma gång hennes hand, och genast var det, som om eld kom i hans kropp, och han ville genast ha umgänge med henne samma natt. Men Svåse sade, att det skulle icke ske med hans vilja, med mindre konungen trolovade sig med henne och tog henne till hustru efter lagen. Då fäste konungen Snöfrid och tog henne till hustru; han älskade henne med sådant raseri, att han försummade sitt rike och allt vad som ålåg honom. De fingo fyra söner: Sigurd »oäkting», Halvdan högben, Gudröd stråle och Ragnvald »likben».

Därefter dog Snöfrid, men hennes färg förändrades alls icke, hon var lika röd som då hon levde. Konungen satt ständigt över henne och trodde, att hon skulle vakna till liv igen. Så gick det i tre år; han sörjde över hennes död, men allt folket sörjde över hans vanvett. För att stilla detta vansinne kom Thorleiv den vise till hjälp, och han botade hans dårskap med stor klokhet genom att först tala honom till lags på detta sätt: »Icke är det underligt, att du minnes en så fager och storättad kvinna och ärar henne på dun och skarlakan, såsom hon bad dig. Men din och hennes heder är dock mindre än det anstår eder däri, att hon ligger för länge i samma kläder; det är mera passande, att man flyttar henne och skiftar kläderna under henne». Men så snart hon flyttades ur sängen, slog det ut ur kroppen en svår liklukt och allt slags ond stank. Man skyndade sig då att göra ett bål och bränna henne; men dessförinnan blånade hela kroppen, och ormar och ödlor, grodor och paddor och alla slags vidriga krypdjur krälade fram därur. Så sjönk hon till aska; men konungen återfick sitt förstånd och glömde sin dårskap, styrde sitt rike och styrktes och gladdes av sina män och de av honom och riket av bådadera.

Hur Snöfrid såg ut vet vi inte. Så här föreställer sig en nutida konstnär hur Harald och Snöfrid såg ut.

Folk dör, kända som mindre kända. Men vi kan inte skiva om alla. Må alla som avlidit i coronan vila i frid.

Må diserna vara med er under pandemin hedningar. Era liv är viktiga, ni får inte trampa vägen till Hel än. Ta hand om er och åkalla fädrens asynjor, gudinnor, diser, valkyrior, nornor, fylgior och haminjor.

Kvinnligt i februari

Det är knappast en tillfällighet att kvinnliga makter dyrkas i göjemånad eller som den numera kallas februari.

Diserna uppmärksammas hos de asatroende.

Imbolc är en keltisk sed och där äras Brigid. Det sker runt 1-2 i månaden.

Romarna hedrar Juno i hennes funktion av drottning Juno Sospita den femte februari.

Det är knappast förvånade att de kristna då råkade förlägga sin kyndelsmäss till tiden runt den 2 februari. Det är främst hon som kallas jungfru Maria som äras.

I dagens Sverige är det vinter i februari men under bronsåldern och äldre järnålder var klimatet något mildare och dessa fester kan ha med att göra att det blir ljusare. Inte riktig vår men snart börjar våren, nu är vi i slutet av vintern, en årstid som förknippas i Norden med asynjan Skade. Annars är vanadisen, Freja en gudinna som måste äras när disblot ska ske.

Vi önskar alla hedningar ett trevligt disblot 2021 ayps. Må diserna vara med er!

Slagfält, ruiner och en påle.

Den sista dagen i tormånaden numera kallad januari besökte två medlemmar i föreningen Kungslena, årsdagen för slaget som stod vid denna ort i Västergötland 1208 vt. Vid monumentet som restes 1908 offrades mjöd till Oden och mjöd dracks till gudens ära. Som alla historiekunniga vet stred kung Sverker ibland kalald den yngre med dansk hjälp mot Erik Knutsson som med fick stöd från Norge men som mest hade svenskar i sin här. Oden ska ha visat sig och hjälpt Erik och hans män till seger.

Arkitekten bakom monumentet var kan ju tilläggas en dansk vid namn Magnus Steendorff.

Efter detta så besöktes ruinerna av Lenaborg en befästning som ska ha byggts under Birger jarls tid men som troligen går tillbaka till en äldre träbyggnad. Det var lite småblåsigt och minus fem grader samt skarsnö. Mycket av ruinen var snötäckt men utsikten från berget var fin. Lenaborg som revs på 1400talet var mötesplats för ett möte där den mäktige jarlen Birger bjöd in den norske kungen Håkan samt hade med sin son kung Valdemar. Lena bytte namn sedan efter detta till Kungslena. Kyrkan har tre så kallade takryttare. Två mindre och en stor placerad i mitten. En del har sagt att detta ska påminna om den mäktige jarlen och de mindre mäktiga kungar.

Efter ruinen besöktes platsen där en del hävdar att slaget vid Gestilren stod 1210. Sverker som lidit nederlag två år tidigare återkom nu men han stupade i slaget som följde. Hans kropp ska sedan först till Alvastra i Östergötland för att begravas där. Det var en krigisk tid men man lät de besegrade få en riktig begravning i alla fall de som hade hög rang.

Minnesstenen över slaget som restes 1910 och invigdes av prins Eugen är synlig från vägen. Bakom denna finns ett gravfält från förkristen tid.

Vid ett vägskäl i närheten går vägarna åt fyra håll. Här står den rödmålade pålen med en krona på sig. Detta vägmärke har rötterna ner i 1700-talet och den förnyas vid behov. Texten är gammalsvenska och mot norr står det ”Wägen till Borgunda” texten på sydsidan lyder ”Wägen till Dimbo”, på västra sidan står det ”Wägen till Hvarf” och sutligen den på östsidan har texten ”Wägen till Acklinga”.

En förordning från 1734 förordnade att vägvisare skulle resas men en äldre tradition menar på att drottning Kristina ligger bakom. Hon ska ha varit i trakten och hennes ekipage kom vilse.

”Till minne af slaget vid Lena d. 31 januari 1208 restes stenen 1894 af Vestergötlands fornminnesförening och ortens befolkning
Svenskar! Vörden fädrens minne!”

Lenaborg

Som brukligt är så uppmärksammar IKF årsdagen för slaget vid Lena. Oden gav seger åt erikska ätten i deras kamp mot sverkerska ätten. Hell Oden!

Idiomatiskt uttryck: Skygglappar

Skygglappar är ett redskap som används på hästar. Skygglapparna fäst vid hästens huvudlag eller träns för att förhindra att hästen ser åt sidorna. Detta för att hästen inte ska bli distraherad eller skrämd av det den kan se. Men syftet kan också var att få hästen att se framåt. Traditionellt så har skygglapp använts på hästar som kör vagn eller annat ekipage och i viss mån inom jordbruk. I krig har det sällan eller aldrig använts.

I överförd bemärkelse används begrepp som du/vi/de/ni har skygglappar på sig eller att de ska ta av sig dem.

Exempel:

Politikerna måste ta upp integrationsproblem. De måste ta av sig skygglapparna och se verkligheten.

Vi hade skygglapparna på vi ville inte se att det fanns problem med invandringen.

Hon har skygglapparna på då det gäller sonens alkoholproblem.

Jag ville inte se min dåvarande pojkväns problem. Jag var kär och hade på mig skygglapparna.

Någon gång använts begreppet om folk som inte är uppmärksamma framförallt då i trafiken.

Exempel:

Hur kör du egentligen, har du skygglapparna på?

Han bryr sig inte om att se sig för, man kan tro han har skygglapparna på sig.

Det är aldrig positivt att ha på sig skygglappar, men trots detta använder en del skygglappar på hästar, kanske borde de och inte hästarna ta av skygglapparna?