Seden med hästar och kappridningar vid jul går av allt att döma tillbaka i förkristen tid. Hästen är och var en viktig varelse i indoeuropeisk religion och den förknippas med fruktbarhet. Intressant nog finns två personer som är ganska lika. Den ene är Skirner Frejs skosven och Staffan eller Stefan. Ett annat helgon ska med samma namn lidit martyrdöden cirka 35 vt men det verkar som de båda martyrerna sammanblandas. Vi kallar den kristne för Staffan och det är han som är Staffan Stalledräng.
Gudomligt uppdrag
Skriner reser till jättinnan Gerd för att fira till henne på uppdrag av Frej.
Staffan reser till kung Herodes och meddelar att en ny kung är född.
Ljussken
Skirners husbonde Frej liknar Gerds skönhet vid ljussken. Sången om Skirner vers 6:
armarne lyste, och återsken gåvo både himlen och havet.
Staffan ser en ny stjärna på himlavalvet.
Hästar
Skirner får ta med sig Frejs häst på resan.
Staffan är stalledräng och har hand om hästar och rider till Herodes.
Vapen och jakt
Skirner får låna Frejs mäktiga svärd för att försvara sig under resan. I en annan berättelse så sänder Oden Skirner för att hämta Glepiner, kedjan som ska fjättra Fenrisulven.
I en del varianter av sången om Staffan dödar han en del odjur som vargar och björnar under färden.
Möts med ogillande
Skirner välkomnas inte hos jättarna.
Staffan misstros av Herodes.
Övernaturliga krafter används för att lyckas
Skirner hotar Gerd med trolldom vilket gör att hon ger med sig.
Staffans blir trodd då en död tupp får liv och börjar gala.
Delvis lyckat uppdrag
Frej suckar och klagar när han vän kommer tillbaka.
Staffan stenas på kungens order, men blir den förste martyren och vördas som helgon.
Hedningar dricker jul, ja man sa så förr att man drack jul och i runkalendern är hornet en vanlig förekommande symbol vid julen. Men när man dricker så skålar man. Ja vi hedningar håller ju våra gudar i ära och skålar för dessa men vi bör också skåla för våra förfäder. Även de döda firar jul och enligt gammal hednisk tro kommer de döda och besöker de levande. Julmat fick stå framme över natten så de döda kunde ta för sig och man lät de död vila sig i sängarna. Det är ju en underbar tanke att de döda kan komma och besöka de levande och fira jul. När vi själva är döda kan vi besöka de levande och fortsätta festen. Skål för de döda!
Anders Magnus Andersson 1850-1936 och hans maka Kristina 1853-1935 firar jul i sitt torp Dalaryd i Östergötland året 1920. Ved har de och hackat enris har man lagt ut på golvet. På klaffbordet har de julmat och i taket har de hängt upp i en säck mer mat som ska skyddas från råttorna. Vi får hoppas att de hade en trivsam jul för hundra år sedan paret Andersson.
2. Mö de honom bjödo och en mängd av skatter, unga Gudrun, Gjukes dotter Mången dag tillsammans de drucko och språkade, Sigurd den unge och sönerna av Gjuke.
3. Tills de foro att bedja om Brynhilds hand och Sigurd i deras sällskap red, den unge volsungen, vapenövad; han hade henne ägt, om ödet så velat.
4. Hjälten från södern lade svärdet draget; den sirade klingan kom dem emellan. Han kysste icke tjusande mö, ej hunske konungen tog henne i famn, åt Gjukes arvinge ungmön bevarade.
5. Vid sitt liv ej last hon låda visste och vid sin bana ingen brist, som vore en fläck eller föreföll vara; grymma skickelser skilde dem åt.
6. Ensam satt hon ute på aftonen av dagen, hon tog att tänka och tala om mycket: »Hava skall jag Sigurd eller se honom död, jag ynglingen skall i mina armar sluta.
7. Ett ord jag nu talte och ångrar det sedan. Hans hustru är Gudrun, men Gunnars jag; oss längtan lång gåvo leda nornor.»
8. Ofta går hon ut av ondska fylld, av isar och ispiggar, om aftonstund, när Gudrun med maken går till sängs och Sigurd i lakanet sveper henne, den hunske konungen sin hustru att smeka.
9. »Brudgum och lycka bägge jag mister; mig glädja jag skall åt grymma tankar.»
10. Av denna hätskhet hon hetsade sig till dråp: »Gunnar, mitt land helt förlora du skall, som jag skänkte dig, och mig själv därhos; lycklig jag aldrig lever med dig, furste.
11. Dit fara vill jag åter, där jag förut var, hos mina närskylde, närmaste fränder. Där vill jag sitta och sova mitt liv, om icke du Sigurd omkomma låter och en härskare bliver högre än andra.
12. Låtom sonen fara i sällskap med fadern, ej länge skall man ulvens unge föda. Vilken av hjältar hjälper det väl hämnden sedan att sona, det att sonen lever?»
13. Ledsen blev Gunnar, förlorade modet, satt dagen i ända dystert grubblande. Nu han icke noga visste, vad honom värdigast vore att göra eller honom bleve bäst att göra, då han visste sig i ed av volsungen tagen och efter Sigurd saknad stor.
14. Han lika länge var lott betänkte: förr det icke förekommit, att en konungs drottning från kronan ginge. Han kallade Hogne till hemligt samtal; han fann i honom en fulltrogen vän.
15. »Mig Brynhild ensam är bättre än alla, Budles dotter, hon den bästa av kvinnor. Förr mitt liv jag låta skall än mista denna mös skatter.
16. Vill du, att vi döda drotten för hans gods? Gott är att råda för Renflodens malm och i ro rikedom äga, sitta i fred och sällhet njuta.»
17. Hogne på detta honom blott svarade: »Oss höves icke handskas med slikt, med svärd att bryta svurna eder, svurna eder, sagda löften.
18. Visst leva ej på jorden lyckligare män, så länge vi fyra för folket råda och den hunske hövdingen lever. Ej funnes i världen mer frejdat svågerlag, om länge vi fem föda söner och ätten den goda öka kunde.
19. Väl jag vet, vilken väg dit leder, Brynhilds lidelse brinner för häftigt.»
Gunnar sade: 20. »Låtom oss Guttorm locka till dråpet, vår yngre broder, den oerfarne! Han var utanför de eder, som svurits, svurna eder, sagda löften.»
21. Lätt var att egga den ej länge ville töva; till hjärtat på Sigurd svärdet stod.
22. Härförarn redde sig till hämnd i salen och slungade svärdet efter snarrådig yngling. Grams glänsande järn till Guttorm flög, med kraft kastat ur konungens hand.
23. Hans fiende tumlade, i två delar skuren, hälften med händer och huvud för sig, men fotdelen föll på stället
24. Somnad var i sängen Gudrun vid Sigurds sida, från sorger fri; till ve och vånda vaknade hon, då hon flöt i Frejs väns blod.
25. Så hårt hon slog med händerna sina, att raske hjälten reste sig vid sängen: »Gråt icke, Gudrun, och gräm dig ej, min unga brud; dina bröder leva.
26. Alltför ung arvinge har jag; fly han kan ej ur fiendegården. Med sitt nya tilltag för nära de sig tagit, ett ödesdigert och olyckligt steg.
27. Ej med dem sedan, fast söner sju du föder, till tinget en sådan systerson rider. Väl jag vet, på vad vis det är; Brynhild ensam allt ont vållar.
28. Mig älskade mön mera än någon, dock grep jag ej in i Gunnars rätt, ej svågerskap jag svek eller svurna eder, på det icke jag hette hans hustrus käresta.»
29. Gudrun suckade, men Sigurd gav upp andan. Så hårt hon slog med händerna sina, att genljud bägarna giva i vrån och gässen på gården gällt kacklade.
30. Då skrattade Brynhild, Budles dotter, en enda gång av all sin själ, när hon till sängen höra kunde högljudd gråt från Gjukes dotter.
31. Då sade Gunnar, godättades hövding: »Ej skrattar du därför, skadeglada kvinna, nu glad på golvet, att gott dig anar. Vi förvandlas i vrede din vita hy, illdåds alstrare? Ofärd dig väntar.
32. Du vore av kvinnor mest värd den lotten, att för dina ögon Atle vi dräpte, att blodigt sår på din broder du såge och blödande hugg förbinda du finge.»
Brynhild sade: 33. »För feghet du ej förebrås, fullt upp har du dräpit; föga Atle fruktar din fiendskap. Han skall leva längst av er båda och alltid hava övermakten.
34. Jag säger dig, Gunnar, vad du granneligen själv vet, hurusom sakskyldige snart I blivit. Jag var ej förtryckt och tvång jag ej led eller brist på gods i min broders hus.
35. Ej heller maka åt man jag ville bli, innan ni gjukungar till gården reden, på hästarne trenne härskare över folken, och eder färd onödig varit.
36. Till mig i enrum Atle sade, att av egendomen intet han gåve mig, varken guld eller jordagods, om mig gifta jag ej ville, och intet av det gods, som jag erhöll en gång, när åt mig som liten han lämnade det att äga och åt mig som liten mynt betalade.
37. I tvekan då var min tanke därom, om väl jag skulle vapen på valplats bära, båld i brynja, för min broders skull. Vida bekant vara det skulle för mången man till mycket bekymmer.
38. Vi läto det så till förlikning komma; det lekte mig i hågen att håvor få, de röda ringar, som sonen till Sigmund hade; ej önskade jag äga annan mans skatter.
39. Åt den folkens furste jag fäste mig då, som med guldet satt på Granes bogar. Han var ej i ögonen eder alls lik och för ingen del till utseende sådan, och dock kommen I mig som konungar före.
40. En jag älskade, ej ömsom flera, ej visste valkyrian om vacklan i håg. Allt det skall Atle efteråt finna, när min hädanfärd han höra får.
41. Dock livet leva som lättsinnig kvinna med en annans man man aldrig skall. Hämnd jag skall då ha för den harm, jag lidit.»
42. Upp steg följets furste Gunnar och om hustruns hals händerna lade. Alla gingo efter varandra och avrådde henne av all sin själ.
43. Hon kastade från sig, vem som kom henne när, lät sig ej lockas från långa färden.
44. Han kallade Hogne till hemligt samtal: »Må männen alla, mina och dina i salen gå, ty svar är nu nöden! Må de se, om vi hindra min hustrus dödsfärd, tills med tiden den timar sedan; då låtom ödet över den råda.»
45. Hogne på detta honom blott svarade: »Locke henne ingen från långa färden, varifrån återfödd hon aldrig blive! Ett missfoster kom hon framför moderns knän, till elände född för all sin tid och mången man till mycken sorg.»
46. Sorgsen Gunnar från samtalet gick, då drottningen delade dyrbarheterna.
47. Hon såg sig om på allt sitt gods, på tärnorna, som dödats, och trälkvinnorna, drog guldbrynjan på, var ej glad i håg, innan hon sig sårade med svärdets eggar.
48. Bort åt sidan mot bolstret hon sjönk och, sårad av svärdet, sade sin tanke.
49. »Nu gånge de i döden, som guld vilja mottaga av mig och mindre gåvor. Jag giver envar ett gyllene halssmycke, lakan och sticktäcke, lysande kläder.»
50. De tego alla och tänkte sig för och på samma gång svar de gåvo: »Nog liv ha förlorats, leva vi skola; tärnorna få göra dig tillräcklig heder.»
51. Länge tänkte linklädd kvinna, ung till åren, och orden talte: »Jag vill ej, att någon nödbjuden och trögt livet för var skull förlora skall.
52. Dock brinna på bålet över benen av eder färre skatter, då fram I kommen att mig besöka och mindre guld.
53. Sätt dig, Gunnar! Säga dig skall jag, att ljuslockig brud bortgår ur livet. Ej skall edert skepp på sjön förgås, fastän mitt liv jag låtit har.
54. Du och Gudrun försonas snarare än du tror, den kloka kvinnan mot konungen har dock bedrövat minne av döda maken.
55. En mö blir född, modern henne fostrar; vacker som dagen och vitare i hyn skall Svanhild vara än solens stråle.
56. Gudrun skall du giva åt en god man, hon är det vapen, som skall vålla ve åt kämpar. Mot sin vilja åt man hon gives; henne skall Atle äga till hustru, Budles son, broder till mig.
57. Mycket jag har att minnas, hur mot mig de förforo, då I mig svårligen svikit haden; min levnads lycka förlustig jag gick.
58. Du skall Oddrun äga vilja, men Atle skall det icke tillåta; I skolen eder luta i löndom tillsamman, hon skall dig älska så ömt, som jag skolat, om blid oss skickelsen blivit hade.
59. Dig skall Atle illa göra, i trånga ormgården inlagd du bliver.
60. Det lider ej heller lång tid därefter, förrn Atle skall sin anda uppgiva, sin sällhet mista och sönernas liv, ty i sängen honom Gudrun med svärdets eggar ur vägen röjer vred till sinnes.
61. Värdigare vore, att vår syster Gudrun följde i döden sin förste make, om henne gåves gode mäns råd eller hon lynne likt oss hade.
62. Tungt är det mig att tala nu. Ej livet för vår skull förlora hon skall; höga böljor bära henne skola till de jordagods, som Jonakr ärvt.
63. [Ättlingar hon föder och arvtagare], söner som arvingar efter Jonakr. Svanhild skall hon sända ur landet, sin dotter och Sigurds barn.
64. Bickes råd henne bita skola, ty Jormunrek gör henne ont. All Sigurds ätt då omkommen är, dess mer att begråta för Gudrun finns.
65. En enda bön jag dig bedja vill, i världen den sista den vara skall Låt bygga så brett bål på slätten, att rum åt oss alla rikligt bliver åt oss, som med Sigurd, sökte döden!
66. Gör tjäll över bålet med bonad och sköldar, sirat välskt tyg och slavars mängd! Må vid min sida Sigurd brännas!
67. Må på andra sidan om Sigurd brännas mina svenner, med smycken prydda, två vid huvudet och hökar två; då är allt skiftat i skäligt mått.
68. Vile ock mellan oss vapnet med ringfästet, eggvassa järnet, åter så lagt, som när vi båda bädden delade och makar hette, man och hustru!
69. Ej hittas han på hälen då av porten till salen, som prydd är med ring, om honom mitt folk följer hädan; ej skall vår färd vanheder giva.
70. Ty honom följa fem tärnor, åtta tjänare av aktad släkt, min fostersyster, det fädernearv, som Budle gav åt barnet sitt.
71. Mycket jag sade, mera jag skulle säga, om tala jag tilläts av döden. Såren svälla, svag blir rösten, blott sant jag sade, så får jag sluta.»
Denna artikel publicerades 1970 i Nordisk Tidskrift av Lars Faxén. Föreningen hoppas den kan vara intresse och öka kunskapen om en ganska bortlömd högtid som firats i Jämtland och Härjedalen.
I Jämtland och Härjedalen kallas dagen före julafton Sjulsmässdag. Lektor Lars Faxén, Linköping, spårar beteckningen tillbaka till landskapens norska tid och prövar också olika förklaringar till vem den Sigurd är som döljer sig bakom namnet.
Sjulsmässdag eller Sjursmässdag är alltjämt en levande benämning på dagen före julafton i Jämtlands och Härjedalens byar. Hur ordet än stavas, med l eller r, är uttalet lika, ty l är ett tjockt l, och såväl l som r dras samman med efterföljande s såsom t.ex. i vers. Tydliga tecken visar, att både ordet och begreppet håller på att dö ut såsom följd av folkomflyttningar och förändringar i näringslivet. Det var nämligen vanligt att en hel del knog, som man ville slippa under helgerna. skulle vara avslutade den dagen, t. ex. förjulsarbetet i skogen, slakten och dess efterarbete, travandet av julveden inomhus, städning, hemkörsel av hö från ladorna och mycket annat.
Ett par år före sin bortgång höll professor Erland Ehnmark ett radioföredrag om folkliga föreställningar kring julen. Eftersom han var ångermanlänning, väntade jag att få höra något om Sjulsmässa i tron att den var allnorrländsk. Det uteblev och när vi senare, talade om saken kom vi underfund om att begreppet är begränsat till Jämtland och Härjedalen. Ett bevis på dess begränsade och förbisedda förekomst är att ordet Sjulsmässa alldeles saknas i våra uppslagsböcker, där man ändå finner såväl kyndelsmässa som Mickelsmässa. Välkända ord är alltjämt Britt-, Ers-, Lars-, Ols- och Persmäss m. fl. Hindersmässan har en uråldrig och årlig marknad i Örebro och för ett par av min egen hemsockens byar i Jämtland var ”Hälimäss” av betydelse för notdragningen efter lekande sik i ån Vaplan, där numera industriorten med samma namn är belägen.
Tydligt är emellertid att det jämtländsk-härjedalska Sjulsmäss är ett arv från landskapens norska tid. Ett sökande i norska uppslagsböcker ger också en hel del upplysningar. I Knudsen-Sommerfelt: Norsk riksmålsordbok, 1947, står det: ”Sjursmess(e), en, Sjursmessedag, en, dial., (gammelt namn på) 23. december”. Sedan följer ett belägg ur Peter Egges ”Inne i fjordene”: ”(han) kom hjem fra byen sjursmessedagen”. Synnerligen intressanta upplysningar hittar man i Ivar Aasen: ‘Norsk ordbog’, 1873. Där står: ”Sjursmess, den 23de December (= Tollaksmesse), Trondh.” Sista förkortningen förklaras som ”Trondhjems Omegn eller Stift”. Man får alltså veta att Sjursmess bara förekommer inom ett begränsat område av Norge, väl att märka inom Tröndelag, som trots olika kyrklig administration haft så mycket gemensamt med Jämtland och Härjedalen. I Aasens ordbok finner man vidare: ”Tollaksmesse, Lille Juleaften, den 23de December, Nord. (Nevnt efter Thorlak den hellige, Biskop i Skalholt 1193. Ved Trondhjem kallet,’Sjursmess’)”.
Nordl. betyder naturligtvis Nordland och den delen av Norge hade på, sin tid livliga förbindelser med Island och det är förståeligt, att den helige Skalholtbiskopen blev dyrkad även i Nordland. I svenska uppslagsböcker har jag inte funnit honom, men ur Lexicon für Theologie und Kirche, 1965, samt ur Pius Bonifacius Gams: Series episcoporum, 1931, kan man hämta följande upplysningar. Thorlak Thorhallsson, i latiniserad form Thorhalli, föddes 1133, studerade i Paris och Lincoln. Efter några år som prior och abbot i Augustinerklostret Thykkvibær blev han år 1178 biskop vid det 1056 grundade biskopssätet Skalholt. Han dog den 23 december 1193. Fem år senare, 1198, blev han helgonförklarad. Såsom Islands nationalhelgon högtidlighölls sedan hans minne på dödsdagen. Det var Thorlaksmesse, Tollaksmessa.
Beträffande Sjulsmässa har jag mött folkliga tolkningar gående ut på att förstavelsen skulle ha att göra med talet sju och innebära, än att det på den dagen under katolsk tid hölls sju mässor mot den mörka årstidens farliga makter, än att det var sju mödor denna bråda tid och dag strax före storhelgen. L-et, alternativt r-et, i förstavelsen utesluter säkert sådana tolkningar och det efterföljande s-et tyder uppenbarligen på att Sjuls, respektive Sjurs, är genitivformer av mansnamnet Sjul, resp. Sjur. Jämför Hindersmäss, Olsmäss, Persmäss: Såväl Ivar Modéer (Svenska personnamn, 1964) som Roland Otterbjörk (Svenska förnamn, 1964) nämner dessa namn som former av Sigurd. Den färre anför redan ur fornsvenskan den enstaviga formen Siurdh, som ”ligger till grund för det dialektala Sjul”. De enstaviga formerna var huvudsakligen nordsvenska, men Otterbjörk har även belägg från Ydre. Sjul förekommer som bekant än i dag hos samerna. Sjulsmäss kan alltså återges som Sigurdsmäss.
Vem var då denne Sjul? Den omständigheten att hans minne högtidlighölls på samma dag som Tollaks, på dennes dödsdag den 23 december, ger måhända fog för misstanken, att det rör sig om samma person. Kanske var Sjul hans ursprungliga namn och Tollak hans prästerliga namn?
Sigurd, Sjur(dh), Sjul är ett urgammalt namn i Norden, men ordet Sjulsmässa kan inte ha dykt upp förrän kristendomen blivit införd, då det latinska ordet ‘missa’ kom in med munkar och präster. Därmed är vi inne på ett mycket intressant uppslag, som den bortgångne kyrkoherde Matts Ling lade fram i en uppsats i Jämten för år 1924, ”Sjursmässdag, ett försök till förklaring av ett dunkelt ord”. Den är för övrigt den enda uppsats i ämnet som jag funnit!
Ling utgår från att Sigurd Fafnesbane, drakdödaren, var den store sagohjälten bland forngermanerna. Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Södermanland är i vårt land det ståtligaste beviset vid sidan av ett antal runstensbilder med Sigurdsinnehåll. Flera Edda-dikter, Volsungasagan och Niebelungenlied förhärliga gestalten. Så gör också färingarnas avsevärt yngre Sjurarkvädi, vars livfulla och fängslande framförande i allsång och allmän ringdans jag personligen kom mitt uppi vid Olsökan i Torshavn 1921.
Under kristendomens tidigare århundraden i Norden synes Sigurd ha godtagits av kyrkan som en helig gestalt och motiv ur hans saga finns därför som ornament i en mängd tempel och på kyrkliga föremål i Sverige, Norge och Storbritannien. Henrik Schücks ”Sigurdsristningar” i Nordisk Tidskrift 1903 ger en rik framställning av detta ämne. Under seklernas lopp växte de katolska helgonens antal och den ursprungligen hedniske sagohjälten kom efterhand alltmer i skymundan till den grad, att han blev till ”Gammal-Sjul”, som lever kvar än idag som ett mer eller mindre skämtsamt namn på djävulen. Här kan tilläggas det som Johan lhre säger i Svenskt Dialect Lexicon, 1766: ”Sjul, Gammel Sjul, Jutul, Djal, Diakel, Jemtl. Diabolus”.
I det sammanhanget gör Ling en jämförelse med en långt senare detronisering, när den svenska katolicismens stora gestalt konung Erik den helige i och med reformationen blev mer och mer nedvärderad och till slut blev till ”Gammalerik”, ett namn som än i dag brukas som binamn på Hin håle. Huvudinnehållet i Långs intressanta hypotes är sålunda, att Sjul, Sjur i jämtarnas, härjedalingarnas och tröndernas Sjulsmässa, Sjursmässa är fornsagornas Sigurd Fafnesbane. Det finns emellertid skäl, som talar emot Långs tolkning. Vore den riktig, borde man ju särskilt i Tröndelagen, Jämtland och Härjedalen, där Sigurds-traditionen varit så stark att den allmänt lever kvar i Sjulsmässdagens form, finna den kyrkliga konst. som återger scener ur sagorna kring Sigurd Fafnesbane. Så är emellertid ingalunda fallet. Från de landskapen har Schück endast ett enda exempel, nämligen den snidade kyrkdörren i Opdal (antagligen avses Opdal i Sörtröndelag). Annars ligger samtliga de av Schück nämnda norska kyrkorna med avbildningar, träskulpturer, ur Sigurdssagorna i södra delen av landet, därav inte mindre än tre (Hyllestad, Veigusdal och Ostad) i Setesdalen i Austagder fylke. En fjärde (Lardal) finns i Nummedalen i Vestfold. En femte (Hiterdal) med en Sigurdsristning på en stolsrygg ligger i Telemark fylke.
Det nordligaste Svenska exemplet i Schücks arbete är runstenen i Ockelbo i Gästrikland, alltså långt från de båda Sjulsmässdagslandskapen, Jämtland och Härjedalen.
Vem var då denne Sigurd – Sjul – i Sjulsmässdag? Två uppslagsändar till tolkning har här anförts och kanske finns det flera. Måhända är han att söka bland sådana bärare av namnet, som haft framträdande betydelse i religiöst avseende under kristendomens tidigare skeden i Nidaros och därmed anslutna bygder på båda sidor om fjällkedja. Bland män, som på, sådant sätt gjort sig kända, än nämnas Olof Tryggvessons hirdbiskop Sigurd (Sigfrid). Han biträdde kungen i försöken att kristna norrmännen men säkerligen också i tillkomsten av den första kyrkan, Klemenskyrkan, i den under anliggning varande köpstaden Nidaros. Han lär ha varit med vid Svolder år 1000 och sedan han där mist sin kung, begav han sig så småningom till Värmland som missionär.
Från Olof Haraldssons (den heliges) sista tid som kung i Norge nämner Snorre dennes hirdbiskop, som också hette Sigurd. Sannolikt var det han som år 1032, två år efter slaget vid Stiklestad, blev Norges förste biskop med säte i Nidaros till sin död 1050. I Series episcoporum är han upptagen som Joannes Sigurd, primus Norvegiæ episcopus.
För Nidaros och de därmed på skilda sätt anslutna bygderna, för att nu inte tala om betydligt vidare områden av nordiskt land, måste dessa båda män ha haft sådan betydelse att det är fullt förklarligt, att deras namn kunnat leva kvar i traditionen och deras minne hyllats av mässor i kyrkorna på någon viss märkesdag, ännu kallad Sjulsmässdag, fastän säkert århundraden gått sedan någon sådan mässa hållits.
Med detta har jag sökt bekantgöra ett mycket förbisett traditionsfragment från min hembygd. Det är gammalt, utan tvivel från tidig medeltid, och fängslande genom sin sega livskraft. Måtte det dra till sig kulturhistoriskt bättre kunnigas intresse och om möjligt förklaring, innan det snart helt förintas. Mina rader gör inte anspråk på någon lösning. De antyder bara några uppslagsändar.
