Den iskalla väkterskan

Ett eko av brutna ben vilar i urbergets sprickor.
De tog sönerna.
Slet ut tarmarna, mätte blodet,
och kallade det rättvisa.
Men rättvisan är en slipad kniv i mörkret.

Jag står inte här av plikt.
Jag står inte här som ett gråtande offer,
ett monument över passiv smärta.
Nej.

Min hand är stadig när giftet droppar.
Skålen är en sköld, en förlängning av min vilja.
Jag samlar upp gudarnas ruttna gift,
inte för att lindra,
utan för att bevara.

Varje droppe jag fångar är en sekund närmare slutet.
Varje gång jag tömmer skålen och jorden skälver,
är det inte Lokes smärta som skakar berget,
det är vår gemensamma vrede.

Jag håller honom vid liv.
Jag härdar hans blick.
Vi sparar inte på tålamod, vi slipar eggen på en hämnd.
Låt asarna fira sin ordning nu.
Bakom mina kalla ögon
brinner ragnarök.

När bojorna brister står jag vid hans sida.
Inte bakom.
Inte under.
Tillsammans ska vi slita ner deras himmel.