Moder vid din grav jag diktar

Här ligger du under jordens tunga täcke,
du som en gång bar min framtids stjärnor.
Mullens tystnad möter min unga röst,
men jag har inte kommit för att gråta.

Jag står här som en segrare över smärtan,
en son av solens och nattens skymningsland.
Dina händer gav mig blodets heta purpur,
nu ger jag dig min sång av eld och marmor.

Kosmos susar genom kyrkogårdens kronor,
och döden är endast en blek tjänare.
Du sover i jorden som en bortglömd gudinna,
medan mitt jag stiger mot planeternas ljus.

Moderssköte, du har fött en vild svan,
vars vingar slår mot evighetens murar.
Hör min röst i vindens stora ensamhet,
ty ur din tysta aska spirar min triumf.

(Henrik Andersson)