Det är viktigare att tro asatron än på demokrati och mänskliga rättigheter del II

I den första delen av denna artikelserie belystes hur modern asatro i Sverige riskerar att urvattnas till en banal sekulär humanistlära. För att förstå varför de svenska samfunden så villigt har underordnat gudarna under moderna, politiska dokument måste vi blicka mot det unika svenska samhällsklimatet. I Sverige har FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det luddiga begreppet värdegrund fått en närmast sakral status. Vi lever i ett land där politiska principer har upphöjts till helig skrift.

Om man blickar utomlands ser man snabbt att många andra länder har en betydligt mer praktisk syn på demokrati och internationella konventioner. I länder som USA, Storbritannien eller Frankrike betraktas FN:s texter som juridiska verktyg eller vägledande rekommendationer. Där har man kvar en tydlig gräns mellan vad som är politik och vad som är andlighet. I länder där traditionell religion fortfarande är stark är det gudarna eller kyrkan som sätter moralen, medan staten sköter det praktiska.

I Sverige har det blivit precis tvärtom. När den traditionella kristendomen backade under 1900-talet lämnade den efter sig ett andligt tomrum. Detta tomrum fylldes inte av en ny andlighet, utan av staten och dess sekulära värdegrund. Resultatet har blivit en säregen statsindividualism där svensken förväntas visa absolut trohet mot myndigheternas moraliska pekpinnar.

Det är detta svenska filter som de inhemska asatrosamfunden har blivit blinda för. De tror att de utövar en fri och odogmatisk religion, men i själva verket har de bara kopierat det svenska sekulära samhällets dogmer rakt av. De känner en press att ständigt legitimera sig inför myndigheter och media genom att vifta med FN-deklarationen, och i processen tämjer de den fornnordiska tron.

Asatro föddes ur en hård och organisk verklighet långt innan det fanns moderna stater eller internationella domstolar. Det är en tro som hör hemma vid den egna härden och inom ätten, där människan står i direkt relation till makterna och naturen. Genom att tvinga in denna uråldriga, kraftfulla andlighet i en svensk myndighetsmall klipper samfunden bort religionens egentliga kärna. Det är dags för svenska asatroende att inse att gudarna inte behöver godkännas av något sekulärt sammanträdesbord. Tron bär sin egen moral, och den är betydligt äldre och djupare än det moderna samhällets kompromisser.

Många sekulära humanister verkar inse att deras ideal inte alltid ger adlig och existentiell mening men att infoga hedniska gudar och symboler och göra en mischmasch av detta kan inte anses vara asatro. Gudamakterna degraderas till att bli symboler för väder och vind samtidigt som man selektivt väljer ut vilken natur och klimat ska prioriteras.

Det stämmer att det finns en stark tradition, särskilt inom den progressiva och vänsterorienterade idéströmningen, att se allt genom en politisk lins. Inom statsvetenskapen och sociologin brukar man ibland citera det kända mottot ”det personliga är politiskt”, och för många innebär det att även religion, kultur, natur och familjeliv automatiskt blir en del av den politiska kampen.

Eftersom religionen ses som förhandlingsbar men inte de politiska idealen, blir det ofta allt för ofta att samfund, blot och sammankomster ses som en plats att utöva politik. Ofta rättfärdigas detta med att det inte handlar om partipolitik, men än oftare anser man att de progressiva idealen är så betydelsefulla att de rentav står över religionen. Sveriges Asatrosamfund är ett tragiskt exempel på detta, då personer aktiva inom politik inte kunde eller ville låta bli att sprida sina egna ideal. De tog politiken med sig till bloten, men de tog inte gudarna med sig ut till samhället. Att man sedan försöker hitta allierade inom Svenska kyrkan, en helt annan religion, i stället för att ha kontakt med andra hedningar är ett talande exempel på att politiken är det primära.
Namnbytet till just Forn Sed handlade i grunden om att man ville visa att politik och samhällsfrågor är det viktiga, samt att man vill kunna omskapa makterna så att de passar in i en politisk kontext. Nu ser vi hur Nordiska Asa-samfundet har börjat gå exakt samma väg, trots tidigare försäkringar om att man inte skulle hamna i politiken. Det visar hur svårt de svenska samfunden har att motstå det sekulära trycket, och hur snabbt tron offras på det politiska korrekthetens altare.
Samfunden säger att de är odogmatiska och öppna för alla. Men i praktiken blir de ofta bara öppna för dem som delar just den sekulära, progressiva värdegrunden. De som söker en ren andlighet utan politiska pekpinnar känner sig istället exkluderade.

För att asatro ska förbli en levande, meningsfull och inspirerande religion måste vi våga låta den vara just en religion. Gudarna och eddan kan inte underordnas sekulära kompromisser eller tillfälliga politiska trender. Om samfunden väljer att fortsätta förvandla bloten till politiska plattformar och gudarna till harmlösa natursymboler, då ligger asatrons framtid inte hos dem. Den sanna tron lever vidare där den alltid har hört hemma: vid den egna härden, inom ätten och i det orubbliga mötet mellan människan och makterna.