Starkad

Starkad den gamle var en av den nordiska mytologins mest fruktade och tragiska hjältar. Han föddes med jätteblod i ådrorna och hade ursprungligen åtta armar, men guden Tor högg av de extra lemmarna för snygga till honom till en mänsklig skepnad. Starkad hamnade tidigt i ett kosmiskt rävspel mellan gudarna Oden och Tor. Oden skänkte honom tre mansåldrar att leva, fantastisk stridskonst och gåvan att dikta skaldestycken. Tor hatade däremot jättar och straffade Starkad med en förbannelse som dömde honom till att aldrig äga land, alltid känna bitterhet och begå ett grovt nidingsdåd i var och en av sina tre livstider.

Under sitt långa liv vandrade Starkad runt mellan olika kungahov i Norden och utförde enorma krigsbragder men också hemska illdåd. Hans mest kända handling var mordet på sin egen fosterfader och vän, kung Vikar. Oden krävde ett symboliskt offer, men ritualen spårade ur på grund av gudomlig magi och Starkad råkade spetsa kungen på riktigt med ett spjut. Efter detta flydde Starkad i skam och tog tjänst hos andra regenter, bland annat i Danmark och Sverige. Han utmärkte sig som en stenhård traditionsbevarare som djupt föraktade lyx, hovlivets vekhet och utländska vanor. Trots sina heroiska insatser på slagfältet bar han alltid på en enorm inre tomhet och ett djupt självhat på grund av sina förräderier.

Slutet för den åldrande kämpen blev lika dramatisk som hans liv. När Starkad var gammal, skröplig och plågades av sina skador ville han absolut inte dö en skamlig sotdöd i sängen. Han vandrade ut med sina svärd och bar på en stor påse guld för att köpa sig en ärofull död på slagfältet. Han mötte den unge krigaren Hather, vars far Starkad tidigare hade dödat. Starkad provocerade ynglingen och erbjöd honom guldet i utbyte mot att Hather högg av hans huvud. Hather antog utmaningen och halshögg Starkad. Legenden säger att Starkads avhuggna huvud bet tag i gräset så fort det landade på marken, vilket bevisade hans enorma och okuvliga livskraft ända in i döden.