Världen brinner (Tor vid ragnarök)

Världen brinner i ett skimmer av blod och aska,
och jag går ensam fram över spillrorna av min himmel.
Mina ögon speglar inte mer era bedjande läppar,
mina bröder blöda på fältet, sköldar krossas mot jorden.
Allt är strid och storm. Trumman slår under min fot.
Ödet har redan kluvit morgondagens dröm.

Jag bär min kraft som ett skinande bälte kring länden,
jag bär mitt liv som en tung och brinnande sten.
Ingen vind blåser mer genom Yggdrasils grenar,
endast tomheten sjunger sin vilda, kalla melodi.
Jag tvekar inte. Min hand griper Mjölner hårt,
med ett grepp så fast att knogarna spricker i vitt.

Ödet är skrivet i stjärnornas frusna tecken,
en väg utan återvändo, dragen före tidens början.
Låt Midgårdsormen komma upp ur det svarta djupet,
låt dess ögon stirra på mig med vinterns förakt.
Jag går emot mitt slut såsom en konung går till sitt bad,
med stoft på min skuldra och eld i mitt bröst.
Ett enda slag mot mörkret,
sedan skall tystnaden få äga sin evighet.