Sjöfns händer

Jag bad icke om gudarnas guld eller krigets stolta fanor,
jag bad om den hand som vänder storm till tystnad.
Asynja, du som bor i de mjuka vindarna före gryningen,
ditt namn är en viskning av smältande is.

Du går genom människors frusna hjärtan,
och där dina fötter rör vid jorden springa källor fram.
Du binder samman det som världen slog i spillror,
med trådar vävda av det svagaste och starkaste vi äga:
en blick, en suck, en tveksam hand i natten.

Hör mig, Sjöfn!
Mina bröder strida på de blodiga fälten,
men du är den sanna segerbältade.
Det är icke svärdet som kuvar kosmos,
det är din mildhets tysta, vita flamma.