Vídarskvädet

Vargen gapar,
Valfader slukas,
Oden har fallit
i ulvens käftar.
Då träder den tyste
tveklöst framåt,
asarnas broder
till bitter hämnd.

Vidar den starke
vandrare tystmält,
stiger på odjurets
underkäke.
Med tjocka sulan,
som skodonet bär,
pressar han besten
till markens grus.

Händerna griper
om hårig klyfta,
ulvens käftar
han river itu.
Hjälten har hämnats
enögdes död,
skogens herre
stolt står kvar.

När världen brinner
och vågorna stiger,
Gimles salar
skall stråla i guld.
Vidar skall leva,
i lundar gröna,
den nya tidens
trofasta vakt.