Kosmos axel: Solstånd, dagjämningar och astronomisk soteriologi inom den romerska mithraismen

Inledning
Den romerska mithraismen, en mysteriereligion som spreds i romarriket från det första till det fjärde århundradet e.Kr., uppvisar en djupt rotad kosmologisk struktur. Till skillnad från den samtida offentliga romerska kulten var mithraismen exklusiv, initieringsbaserad och centrerad kring underjordiska tempelrum (mithrea). Centralt för kultens teologi var förståelsen av stjärnhimlen, planeterna och framför allt solens cykler. Denna akademiska text analyserar hur vintersolståndet, sommarsolståndet samt vår och höstdagjämningarna inte enbart fungerade som kalendariska markörer, utan utgjorde själva fundamentet för mithraismens soteriologi, det vill säga läran om själens frälsning och resa genom kosmos.

Solstånden och själens transcendenta resa
Inom mithraismen betraktades universum som en sfärisk ordning genom vilken människans själ färdades. Enligt nyplatonska källor, främst filosofen Porphyrios i skriften De antro nympharum (Nymfernas grotta), fungerade solstånden som kosmiska portar för själens transformation. Sommarsolståndet vid Kräftans vändkrets definierades som människornas port. När solen stod som högst på himlavalvet påbörjade de rena själarna sin nedstigning från det gudomliga ljuset. Genom att passera denna port tyngdes själarna ner av materia för att slutligen inkarneras i den jordiska sfären. Vintersolståndet vid Stenbockens vändkrets betecknades kontrasterande som gudarnas port. Detta var den eskatologiska väg genom vilken de invigdas själar efter den fysiska döden steg uppåt. Genom att passera Stenbockens vändkrets transcenderade själen de sju planetsfärerna, renades från materiella begär och återvände till det eviga ljuset. Den 25 december, det romerska beräkningsdatumet för vintersolståndet, firades som Dies Natalis Solis Invicti (Den obesegrade solens födelsedag), vilket i kulten sammanföll med Mithras kosmiska födelse ur klippan.

Dagjämningarna: Precessionen och skapelseakten
Religionshistorisk forskning, med David Ulansey i spetsen, har påvisat och argumenterat för att mithraismens centrala kultbild, tauroktonin (tjuroffret), är en sofistikerad astronomisk kod. Denna scen avbildar inte en jordisk myt, utan en kosmisk revolution bunden till dagjämningarna. Under den astrologiska epok som föregick mithraismens uppkomst låg vårdagjämningen i stjärntecknet Oxen (Taurus). När grekiska astronomer, såsom Hipparkhos, upptäckte precessionen, det vill säga att jordaxelns långsamma rörelse förändrar stjärnhimlens positioner över tid, tolkades detta religiöst. Mithras identifierades som den hyperkosmiska gudom som ägde kraften att flytta hela universums axel. Genom att rituellt slakta Oxen flyttade Mithras vårdagjämningen till ett nytt stjärntecken (Väduren) och demonstrerade därmed sin makt över tid och rum. Höstdagjämningen representerade den punkt där mörkret återigen fick övertaget över ljuset. På tauroktonibilden symboliseras detta av en skorpion som attackerar tjurens testiklar. Skorpionen (Scorpius) var det stjärntecken som under antiken styrde över höstdagjämningen. Skorpionens gift markerar hur naturens livskraft dräneras, växter vissnar och kosmos rör sig mot vinterdvalan.

Fackelbärarna och den kosmiska dualismen
Den astronomiska symmetrin mellan dagjämningarna personifierades i mithreerna av de två fackelbärarna Cautes och Cautopates, som alltid flankerar Mithras. Cautes representerar vårdagjämningen och avbildas med en uppåtriktad, brinnande fackla och korsade ben. Han symboliserar den stigande solen, tilltagande ljus, livets uppvaknande och själens aspiration uppåt. Cautopates representerar höstdagjämningen och avbildas med en nedåtriktad fackla och korsade ben. Han symboliserar den sjunkande solen, inträdet i mörkret, döden och själens nedstigning i den materiella kroppen. Mithra själv intar den centrala positionen mellan dessa två gestalter som mesites (medlaren). Han är inte bunden av dualismen mellan ljus och mörker, utan är den statiska, högsta kraften som upprätthåller och balanserar kosmos eviga cykel.
Den odödlige kosmokratorn: Mithras och Solen
Inom den akademiska diskursen har relationen mellan Mithras och solguden (Sol) varit föremål för debatt. I romerska inskriptioner sammansmälts de ofta till titeln Deo Soli Invicto Mithrae. Kultens ikonografi visar dock en mer komplex hierarki. Efter offret vid vårdagjämningen skildras en rituell bankett mellan Mithras och Solen, följt av en himmelsfärd i Solens stridsvagn under sommarsolståndet. Detta ska inte uttolkas som att Mithras dör och återuppstår vid höst och vintersolstånden. Mithras genomgår aldrig den mänskliga döden, utan han är en odödlig Kosmokrator (världshärskare). Sommarsolståndet representerar kulminationen av hans teofani, där han antingen uppfyller Solens roll genom en monoteistisk fusion eller erkänns som den högsta transcendenta principen ovanför den synliga solen.

Samtidigt är det mycket troligt att det inom religionen fanns anhängare som var av åsikten att Mithra faktiskt dog och återuppstod. På grund av den utbredda synkretismen i romarriket var många medlemmar samtidigt invigda i andra mysteriekulter, exempelvis de kring Osiris eller Dionysos, där guden bokstavligen dog och fick nytt liv. Det var därför naturligt för en del folkliga anhängare att överföra dessa idéer på Mithra, särskilt i mötet med höstdagjämningens mörker och vintersolståndets pånyttfödelse. Dessutom innebar de rituella initieringarna i templen att medlemmarna själva spelade döda för att sedan rituellt återuppstå. Denna starka rituella upplevelse, i kombination med pressen från den framväxande kristendomens förkunnelse om Kristi uppståndelse, skapade en miljö där enskilda grupper av mithraister lokalt började betrakta och vörda sin egen gud som en genuint döende och återuppstående frälsargestalt.

Avslutning
Sammanfattningsvis kan den romerska mithraismen bäst förstås som en astroteologisk mysteriereligion. Solstånden och dagjämningarna var inte blotta metaforer, utan de faktiska kosmiska portar och axlar som styrde universums ordning och själens frälsning. Genom att kontrollera dagjämningarna via tauroktonin och tränga igenom solstånden via himmelsfärden erbjöd Mithras sina invigda en exklusiv insikt i kosmos dolda mekanismer, vilket garanterade själens säkra färd förbi höstdagjämningens mörker och tillbaka till det eviga ljuset.

Referenser

Tryckta källor
Agrell Sigurd Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi : en inledning i den nutida runologiens grundproblem 1931.
Beck Roger Planetary Gods and Planetary Orders in the Mysteries of Mithras. 1988.
Beck Roger The Religion of the Mithraic Mysteries: New Theories and Old Monolithic 2006.
Clauss Manfred The Roman Cult of Mithras: The God and His Mysteries 2000.
Ulansey David The Origins of the Mithraic Mysteries: Cosmology and Salvation in the Ancient World 1989.
Vermaseren Maarten J Mithras, the Secret God 1963
Viklund Roger Den Jesus som aldrig funnits 2005.

Länkar
https://comingbacktolife.library.mcgill.ca/article/download/2/48?
https://dajanaheremic.com/autumnequinox/
https://www.iranicaonline.org/articles/cosmogony-ii/
https://link.springer.com/rwe/10.1007/978-1-4614-6141-8_167
https://www.sydney.edu.au/news-opinion/news/2019/12/17/four-things-you-might-not-know-about-christmas.html
https://www.tastesofhistory.co.uk/post/mithras-sol-invictus-an-initiate-s-guide
https://www.unrv.com/culture/mithras.php

Mihra och Helios solguden