Kristendomens dolda arv i flyktingdebatten

Det hörs ofta kritik från kristna håll mot den muslimska invandringen, där oro för kulturella förändringar och samhällets sammanhållning står i centrum. I denna debatt glöms dock lätt en viktig historisk koppling bort. Den moderna flyktingpolitikens fundament vilar nämligen i hög grad på just kristna ideal och teologiska principer.

Västerlandets syn på humanism och asylrätt har djupa rötter i den kristna idén om nåd, försoning och alla människors lika värde. Tanken att varje individ är skapad till Guds avbild lade grunden för de universella mänskliga rättigheterna. Likaså har Bibelns berättelser, som den om den barmhärtige samariern och budet att ta hand om främlingen, under århundraden format synen på medmänsklighet. Historiskt sett var det också kyrkan som erbjöd fysisk asyl till förföljda människor, en princip som med tiden flyttade in i den statliga lagstiftningen.

Detta skapar ett intressant paradox i dagens samtal. De principer som gör att demokratiska stater öppnar sina gränser för nödställda är sprungna ur det kristna arv som kritikerna vill skydda. Samtidigt splittrar frågan troende i dag. Medan vissa betonar plikten att hjälpa den svage oavsett religion, fokuserar andra på att bevara den egna kulturen och samhällets resurser. Att förstå flyktingpolitikens kristna rötter ger därmed ett viktigt perspektiv på en av vår tids mest komplexa frågor.

Vi hedningar borde veta bättre. Kristendomens ideal har gett oss en misslyckad integration och mycket av det kaos som nu finns i samhället har rötterna i kristendomen normer. Kristendomen kan inte lösa de problem den själv ligger bakom.

Bibeln ligger bakom många problem i Sverige. Ett problem kan inte lösa ett problem.