Kvädet om Frej och Gerd

Från Lidskjalf skådade
härskaren över alver,
Yngve den fagre,
över världar nio.
Såg han i norr,
i jättars gårdar,
en stolt flicka,
med armar av ljus.

Gerd den fagra,
Gymers dotter,
bländade blicken
på bäckars herre.
Kärlekssjuk konung
kvad då i sorg:
utan den mön
skall livet slockna.

Svärdet det skarpa,
som självt kunde strida,
gavs bort för bruden,
till bittra jättar.
I Barre lund
blev banden knutna,
gud och jättinna
i gamman möttes.

Från det paret
på Uppsala högar,
rann ätten trogen,
den yppersta stammen.
Fjölner som son
fick fruktsam fader,
ynglingaätten
tog spira och land.

De råder för säd,
för solsken och gröda,
svearnas gudapar
skänker oss fred.
År och lycka
åt landets söner,
så länge solen
över Svithiod skiner.