Gud är borta, men synden är kvar. Många moderna människor tror inte på en skapargud. Däremot har man kvar en djup känsla av kosmos eller historien som en moralisk domstol. När människor känner kollektiv skuld över klimatet eller historiska orättvisor, använder de ofta ett språk och en känsla som i princip är identisk med den kristna idén om arvsynd och botgöring.

Nästankärlek blev värdegrund. Det kristna budskapet om att hjälpa den svage och att alla människor har ett absolut, heligt värde inför Gud har i det moderna samhället översatts till mänskliga rättigheter och skolans ”värdegrund”. Det uppfattas idag som en universell sanning, men historiskt sett är det en mycket specifik tanke som skiljer sig radikalt från exempelvis den antika romerska eller fornnordiska synen på människan.

Det dualistiska trygghetsbehovet. Det är väldigt bekvämt att vara kulturkristen. Man slipper de dogmatiska reglerna, bönerna och kyrkan, men man får behålla den moraliska tryggheten i att världen är uppdelad i gott och ont. Det ger en tydlig kompass för vem man ska heja på i konflikter och vad man ska fördöma.

När vi i Ideell Kulturkamp eller för den delen andra hedningar skriver utifrån ett genuint förkristet perspektiv, skalar vi bort även den kulturkristna moralen. Vi visar att det går att ha en tro och ett andligt liv som helt saknar det här humanistiska filtret.
För en kulturkristen person ser det hedniska synsättet kanske ut som ren nihilism eller brist på empati. Men i själva verket handlar det bara om att man har hittat tillbaka till en helt annan, äldre kompass, där världen inte mäts i gott och ont, utan i balans, öde och styrka.

Detta att vi verkar frö en äldre moral, kalla det nygammal moral om ni så önskar är nog det hårdaste arbetet vi har framför oss. Det är kuriöst nog lättare att döda den kristne guden, men svårare att utrota hans ideal. Men vi fortsätter vårt hedniska arbete! Vi ska spika upp Jesus en gång för alla!