Fulla berättar om sin färd till Geirröd

Min härskarinna Frigg borstade inte sitt hår den kvällen. Hon satt tyst i Fensalarna, och hennes blick var skarp som flinta. Genom fönstret såg hon Lidskjalf, Odens höga tron. Där uppe satt Valfader och såg mätt och belåten ut. Han hade precis blickat ner över människornas rike och vänt sig mot min drottning med ett retsamt leende.

”Se på din fosterson Agnar,” hade han hånat henne. ”Han sitter i en grotta och avlar barn med en jättinna. Min fosterson Geirröd däremot, han är kung. Han styr sitt land som en sann herre.”
Frigg hade inte blinkat. Hon känner sin make. Hon känner hans blinda fläckar.
”Geirröd är en usling,” svarade hon kallt. ”Han är så snål på mat att han torterar sina gäster om han tycker att de blir för många.”

Oden skrattade, ett mörkt och dånande dån. Ett vad slogs. De skulle sätta kungens gästvänlighet på prov. Men Frigg tänkte inte förlora. Det var då hon vände sig till mig.
”Fulla,” sade hon och lade sin hand på min arm. Hennes guldhårband glittrade i ljuset. ”Du är min hemlighetsbärare. Du måste rida till Geirröds sal, snabbare än vinden. Varna kungen. Säg att en trollkunnig man är på väg. Säg att han bär på en förbannelse, och att inte ens kungens argaste hundar kommer våga skälla på honom.”

Jag nickade. Jag spände inte mina skor en gång, jag bara sprang. Jag red på Friggs egna vindar ner till Midgård, till Geirröds mörka träsal.
Inne i salen luktade det öl, svett och rädsla. Jag dök upp ur skuggorna som en viskning framför kungens tron. Geirröd stelnade när han såg mitt gyllene hårband; han förstod att jag kom från Asgård.

”Lyssna noga, kung Geirröd,” viskade jag i hans öra så att hirdmännen inte skulle höra. ”En vandrare närmar sig. En gäst med falskt namn och djupa trollkonster. Du ska känna igen honom på detta: dina hundar, som annars sliter främlingar i stycken, kommer att darra. De kommer att tiga.”
Geirröds ögon blev vilda av skräck och misstänksamhet. Det var precis som min drottning hade planerat. Rädsla gör människor grymma.

Jag drog mig tillbaka in i mörkret för att se vad som skulle ske. Kort därefter slogs dörrarna upp. In steg en man i mörkblå mantel. Han kallade sig Grimner. Men jag kände igen den ensamma, brinnande blicken under hattsidan. Det var Oden själv, förklädd till vandrare.
När kungen släppte lös sina jakthundar, hände det jag förutspått. Hundarna kröp ihop på jordgolvet. De gnällde och tryckte svansarna mellan benen. Inte ett enda skall hördes.

Geirröd blev utom sig av raseri och skräck. Han glömde allt vad gästvänlighet hette. Hans män grep vandraren. De band honom mellan två väldiga, sprakande eldar mitt på salens golv. Där lämnades han. I åtta dygn satt Oden i flammornas hetta, utan en droppe vatten, medan hans mantel började svarta och pyra.

Jag red tillbaka till Fensalarna i nattens ljus. När jag klev in till min drottning, satt hon och spann på sitt rockhuvud, lugn och samlad.
”Hur gick det, min trogna?” frågade hon utan att se upp.

”Kungen svalde betet, min drottning,” svarade jag och log i mjugg. ”Geirröd har brutit gästfriden. Han torterar Valfader mellan två eldar i detta nu. Din ära är räddad, och Odens stolthet brinner.”
Frigg slutade spinna. Ett svalt, segrande leende spred sig över hennes läppar. Allfader trodde att han var den visaste i de nio världarna, men den kvällen var det en gudinna och hennes tärna som hade spelat ut honom.