Månadsarkiv: april 2026

Höders hårda läxa

Ja en del såväl gudar som människor får lära sig den hårda vägen hur det går när man lyssnar på lögnare och menedare. Höder är en av dem så lärde sig denna hårda läxa. Men han har aldrig skyllt på att han var naiv och ville väl.

Från supvisa till barnkammaren: Historien om Björnen sover

Från supvisa till barnkammaren: Historien om Björnen sover

Den 4 april är det en så kallad märkesdag. Denna dag då Tibertus har namnsdag sägs björnen vakna och alla har väl sjungit ”Björnen sover”? Men låt oss forska lite i historien:

Det kan verka märkligt att en av de första sånger vi lär oss som barn har sina rötter i 1700-talets krogmiljö. Melodin till Björnen sover är nämligen en förenklad version av Carl Michael Bellmans kända verk Gubben Noak från 1792. Under Bellmans tid var det vanligt att man lånade populära melodier och satte ny text till dem, och Gubben Noak blev snabbt en så kallad parodi, en visa som alla kunde sjunga med i.

Själva texten om björnen och den tillhörande leken växte fram senare, troligen under 1800-talet. Det finns ingen dokumenterad upphovsperson till björntexten, utan den ses som en del av vår muntliga tradition. Att det blev just en björn som hamnade i centrum beror på djurets starka ställning i nordisk folktro. Björnen var skogens konung, ett djur man både fruktade och respekterade. Leken speglar den pirriga spänningen i att närma sig ett sovande rovdjur i sitt ide, där det gäller att vara varlig för att inte väcka den farliga kraften.

Idag har kopplingen till Bellman nästan suddats ut i det allmänna medvetandet. Kvar finns en tidlös lek som genom generationer har lärt barn om både rytmik och den spännande gränsen mellan trygghet och fara.

Leken är en klassisk ringlek som ofta leks i förskolan:

  1. En person utses till ”björn” och lägger sig i mitten av en ring (i sitt ”ide”) och låtsas sova.
  2. De andra barnen går runt björnen i en ring och sjunger visan.
  3. När sången är slut vaknar björnen och försöker fånga något av barnen.
  4. Den som blir fångad får bli björn nästa gång.

Men var det verkligen en barnvisa? Måhända det är en supvisa som avslutas med att supen ”björnen” tas? Rimligt är det så, det är ju Bellman vi talar om!

Björnen sover,
björnen sover
i sitt lugna bo.
Han är inte farlig,
bara man är varlig,
men man kan dock,
men man kan dock
honom aldrig tro.

Sige, Skjold och Säming, tre jordiska söner till Oden

Sige, Skjold och Säming, tre jordiska söner till Oden

Sige, Skjold och Säming utgör en unik kategori i den nordiska mytologin genom att verka som länkarna mellan Odens gudomliga kraft och de mänskliga kungarikenas uppkomst. Dessa gestalter fungerar som verktyg för att förankra gudarnas ätt i den kända geografin och ge kungamakten en helig aura i olika delar av Nordeuropa.

Sige placeras i sagorna som grundare av frankernas kungasläkt och stamfader till den berömda Völsungaätten. Genom honom knyts Oden direkt till legendariska hjältar som Sigurd Fafnesbane. Sige beskrivs som en son som tvingas fly från sitt hemland efter ett dråp, varpå Oden vägleder honom till nya länder för att där etablera ett mäktigt herravälde. Berättelsen om Sige visar hur gudens inflytande sträcker sig långt bortom de nordiska kärnområdena.

Skjold är den mytiska kungen över Danmark och stamfader till Skjöldungarna. Han sägs ha styrt från Lejre på Själland och förknippas ofta med fred och överflöd. I Snorre Sturlassons skrifter framstår Skjold som en av de söner som Oden placerade ut för att styra över nyligen erövrade områden. Han representerar därmed den direkta övergången från asarnas invandring till etablerandet av en dansk nationell identitet. Vidare så gifter han sig med gudinnan Gefjon som skapat Själland genom att plöja ut landet från Svearna.

Säming knyter i sin tur samman Oden med det norska riket och de inflytelserika ladejarlarna i Tröndelag. Enligt traditionen föddes Säming ur föreningen mellan Oden och jättinnan Skade efter att hon lämnat Njord. Denna koppling är särskilt intressant då den förenar gudarnas makt med jättarnas urkraft och förankrar ätten i det vilda norska landskapet. Genom Säming kunde de norska härskarna göra anspråk på en djupt rotad rättmätighet som sträckte sig tillbaka till själva skapelseberättelsen.

Tillsammans illustrerar dessa tre gestalter hur den fornnordiska världsbilden inte drog någon skarp gräns mellan myt och historia. Genom att betrakta Sige, Skjold och Säming som både historiska kungar och söner till en gud skapades en värld där de styrande familjerna i Frankland, Danmark och Norge delade samma gudomliga ursprung. Men är de gudar eller ”bara” gudasöner? Sedan må man erinra sig att folk i hednisk tid offrade till och vördade sina förfäder.

Sige och Skjold är härskare kung eller drott men Säming är ”bara” en jarl måhända detta påverkar?  Att Säming är stamfader till just jarlar snarare än kungar understryker att han är en gestalt som ”stannar kvar” i jorden och folket, snarare än att höja sig över dem som en fjärran regent.

Odens söner är
Balder och Meile,
Vidar och Nep,
Vale, Ale,
Tor och Hildulv,
Hermod, Sige,
Skjold, Yngvefrej
och Itreksjod,
Heimdall, Säming,
Höder och Brage.

Referenser

Tryckt källor
Henrikson Alf Hexicon, en sagolik uppslagsbok 1981
 Swahn Jan-Öjvind Folksagor del I hjältemod 1987
Sturlasson Snorre Snorres edda 1997

Internet

Internet
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1625735/FULLTEXT01.pdf
https://en.wikipedia.org/wiki/Sigi
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ladejarlarna
https://mythus.fandom.com/wiki/V%C7%ABlsunga_saga
https://sites.pitt.edu/~dash/volsungsaga.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Namntulorna
https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ming
https://timelessmyths.com/index.php/norse/valhalla/norse-minor/sigi