Från supvisa till barnkammaren: Historien om Björnen sover
Den 4 april är det en så kallad märkesdag. Denna dag då Tibertus har namnsdag sägs björnen vakna och alla har väl sjungit ”Björnen sover”? Men låt oss forska lite i historien:
Det kan verka märkligt att en av de första sånger vi lär oss som barn har sina rötter i 1700-talets krogmiljö. Melodin till Björnen sover är nämligen en förenklad version av Carl Michael Bellmans kända verk Gubben Noak från 1792. Under Bellmans tid var det vanligt att man lånade populära melodier och satte ny text till dem, och Gubben Noak blev snabbt en så kallad parodi, en visa som alla kunde sjunga med i.
Själva texten om björnen och den tillhörande leken växte fram senare, troligen under 1800-talet. Det finns ingen dokumenterad upphovsperson till björntexten, utan den ses som en del av vår muntliga tradition. Att det blev just en björn som hamnade i centrum beror på djurets starka ställning i nordisk folktro. Björnen var skogens konung, ett djur man både fruktade och respekterade. Leken speglar den pirriga spänningen i att närma sig ett sovande rovdjur i sitt ide, där det gäller att vara varlig för att inte väcka den farliga kraften.
Idag har kopplingen till Bellman nästan suddats ut i det allmänna medvetandet. Kvar finns en tidlös lek som genom generationer har lärt barn om både rytmik och den spännande gränsen mellan trygghet och fara.
Leken är en klassisk ringlek som ofta leks i förskolan:
- En person utses till ”björn” och lägger sig i mitten av en ring (i sitt ”ide”) och låtsas sova.
- De andra barnen går runt björnen i en ring och sjunger visan.
- När sången är slut vaknar björnen och försöker fånga något av barnen.
- Den som blir fångad får bli björn nästa gång.
Men var det verkligen en barnvisa? Måhända det är en supvisa som avslutas med att supen ”björnen” tas? Rimligt är det så, det är ju Bellman vi talar om!
Björnen sover,
björnen sover
i sitt lugna bo.
Han är inte farlig,
bara man är varlig,
men man kan dock,
men man kan dock
honom aldrig tro.
Ideell Kulturkamp 