Fyrahundra år sedan belägringen av Riga

16 september 1621 intågade konung Gustav II Adolf med sin här i staden Riga, nu huvudstad i Lettland men då en stad i det polsk-litauiska riket. Denna händelse utspelades under den konflikt som fått namnet andra polska kriget som utbröt 1600 efter det att Sigismund son till Johan III avsatts från den svenska tronen. Kriget avslutades 1629 med stillestånd i Altmark på dagen tre år efter att Riga intagits.

Riga var en viktig stad både strategisk och ekonomisk. Att kontrollera staden var av stor betydelse för den som ville vinna kriget så den svenske kungen lät en flotta på 158 skepp ledd av kungen halvbror Karl Gyllenhielm och cirka 20 000 soldater påbörja belägringen den första augusti. Gustav II Adolfs lillebror Karl Filip var även han med så alla tre av Karl IX söner deltog. Staden styrd av borgmästare Heinrich von Uhlenbrock fick erbjudande om att kapitulera, svenskarna vädjade till Rigabornas tro för de flesta var protestanter men detta erbjudande avvisades. Staden besköts av svenskarna artilleri, men staden omgavs av murar och vallgrav och försvararna såväl soldater omkring 300 man som borgare 3 700 man sköt tillbaka. Svenskarna började gräva skyttegravar. Stormning gjordes men slogs tillbaka. Såväl kungen som hans yngre bror tillhörde de som med hacka och spade grävde skyttegravar.

En undsättningsstyrka anlände under befäl av den litauiske fursten Krzysztof Radziwiłł med tre kanoner och 1500 man anlände. Stadens försvarare fattade mod men styrkan var tvungen att ge sig av, de var för få för att kunna hävda belägringen. Belägringen fortsatte men stormningar slogs tillbaks av försvararna. 12 september skrev kungen till stadens styrande. Detta hade skett två gånger innan men nu beslöt man att påbörja förhandling. Till slut insåg Rigas styrande den 15 september att undsättning inte skulle komma och man lät förstå att man gick med på att kapitulera. Dagen efter red den svenske kungen med sin bror med tre fänikor ryttare och fyra regementen fotfolk. Staden fick behålla sina privilegier och fick även rätt att sända representanter till den svenska ståndsriksdagen. Jesuiterna som vistades i Riga fick dock lämna staden som nu var svensk.

Man kan inte älska alla!

Det finns en lite känd episod i eddan närmare bestämt i kvädet om Trym. Tor har förlorat sin hammare men kan få den tillbaka om Freja går med att gifta sig med Trym. Tor säger åt Freja att hon ska göra sig bered att stå brud. Men kärleksasynjan med stort K vägrar. Allt löser sig till slut som alla hedningar vet, men Freja åkte aldrig till den kärlekskranke jätten. Om kärlekens gudinna inte kan eller vill älska alla så kan ingen göra det. Ingen älskar alla lika mycket, alla älskar inte alla.

Gott så, men vi lever i en tid då altruism särskilt den sortens som är färgad av kristendomens ideal om att ”älska din nästa såsom dig själv” fastän få eller ingen lyckats med detta. Vore det inte rentav felaktigt att älska grannens barn lika mycket som sina egna? Att älska alla är ett rent omöjligt företag, ändå är det ett ideal. Ett bra ideal är svårt att leva upp till, för då strävar man efter förbättring. Ett ideal som är omöjligt att leva upp till skapar bara ångest och problem. Vi hedningar får nöja oss med att göra som Freja. Njords dotter har ju även en krigisk sida vilket ytterligare understryker att man inte kan älska allt och alla. Vi kan inte älska alla och vill inte heller göra det!

”Att besegra sig själv är att besegra sin mäktigaste fiende.”

Drottning Kristina

Det går inte bra för svenska kyrkan. Taktiken att omvandla sig från ett konservativt samfund till någon slags humanistförening där mänskliga rättigheter är viktigare än gud har inte slagit väl ut. Tusentals medlemmar lämnar och den trenden fortsätter.

I Afghanistan segrade talibanerna över USA. Tjugo års fanatisk kamp gav resultat. De kompromissade inte, det fick motståndarna göra.

Som hedning bör man ta sig en funderare vilken taktik som leder till framgång. Leder endast fanatism till framgång i det religiösa livet?

Restriktionerna lättar. Men den som drabbas av pandemin har ingen tröst av det.

Fred på jorden? Ha, det ligger inte i människans natur. Genom kamp för tillvaron har människan utvecklats från växt till djur, från djur till det hon är idag. Inget djur är så våldsamt eller besatt av våld som människan. Vill man vara mer filosofisk så kan man säga att gudarna, Oden, Vile och Ve skapade människan av den döde Ymers kropp. Ingen värld skapad av en död jätte kan vara fridfull, god och vänsäll.

Ack ja, världen vi lever i är hård. En ständig kamp mellan människor emellan men också mot vänder och vind, djur och sjukdomar. Men alternativet till denna kamp är inte fred. Alternativet är död. Och hur vi än vänder och vrider på det, så är kamp bättre än död. Det är de som kämpar som kommer till Valhall!