Gudarna är med oss. Våra makthavare verkar mest vara emot oss. En ska föreställa statsminister och en annan filur som åkte på sällskapsresa likt en Stig Helmer visar hur det står till här i Midgård. Det är nästan så man hör Loke skratta. Håll humöret uppe hedningar. Må Hlin skydda er.

Julen är inte slut än. Festa på hedningar!

Ja hur många dödsriken finns det inom asatron? Valhall och Folkvagn känner alla till. Oden och Freja tar emot de som stupat i strid. Geifon tar emot de unga kvinnorna som dör ogifta och Ran de som drunknar. Sistnämnda gudinna vekar hjälpa till lite om ni förstår vad som menas. I dikten Sången om Harbard säger den förklädde Oden att Tor får trälarna, detta har ansetts av en del att Tor tar hand om de ofria när de dött, andra att det ska betyda att så kallade vanliga människor skyddas av Tor. Frej alvernas furste tycks även han ta hand om de sina. Gunnar på Lidarände dyrkade Frej och han satt i sin hög och sjung. Hel slutligen är ju dödens gudinna med stort D.

Sedan finns det antydningar om att folk kunde återfödas i hednisk tid och reinkarnation är inte ovanligt i indoeuropeiska religioner. En del döda verkar haft någon slags existens i sina gravhögar. Tycker ni livet är komplicerat, ja hur komplicerat är då inte döden?

En vacker tanke är dock att i folktron trodde man att de döda kunde komma tillbaks och fira jul med de levande. I senare tiders folktro reste de döda hem till sitt den sjunde januari. De döda och de levande kunde förenas och glädjas åt den stora högtiden som kallas jul. Denna sed går tillbaka till förkristen tid. Förfädersdyrkan var viktigt för hedningar i äldre tider och bör vara det i nyare tider också. Hell de döda!

De döda som besökt sina levande släktingar tar farväl och beger sig till de dödas rike igen. Faränlgadagen kalls dagen som infaller den sjunde januari. Men den har sina rötter i hedendomen. Nu far de döda tillbaks, till vart i från de nu kommer. från gånggrifter, högar eller skeppssättningar. Nu far de tillbaks till Valhall, Folkvagn eller kanske Hel. Nu får Gefion och Ran tillbaka de sina.

Farväl ni döda, ni som firat jul som levande men som nu firar från den andra sidan. Hälsa makterna från oss levande. Julen är en mäktig högtid, till och med döda kan fira den.

Den siste stjärngossesången någonsin?

God jul,
stjärngosse jul,
kul,
stjärngosse jul.
Staffan var en stalledräng,
god jul herre och fru.

(Henrik Andersson)

Förord

Johan Ludvig Birck 1886-1971 var en finlandssvensk folkskollärare som även gjorde en hel del lokalhistoriska arbeten. Delar av ett arbete om stjärngossar som utspelades i de svensk talande Österbotten publicerats nedan. Birck publicerade arbetet 1936.

Introduktion

Julspelens anor äro såväl gamla som förnäma, och även »stjärngossarna» ha sin historia, både en lokal och en allmän. Gå vi till grunden, bottnar julspelets äldsta historia långt borta i österlandets och antikens mysterier, d. v. s. hemliga gudstjänster med dramatisk karaktär. Kristendomen upptog i stor utsträckning mysteriefromheten, och småningom utvecklades under medeltiden inom gudstjänstens ram ett rituellt drama, vars syftemål var att i åskådlig form för menigheten framlägga kristendomens huvudsanningar vid de stora högtiderna jul, påsk och pingst. De uppträdande voro till en början uteslutande präster, men senare togos mysteriespelen omhand av städernas gillen och skrån, samt av skolorna. Ämneskretsen, som ursprungligen var rent biblisk, övergick småningom till att omfatta även helgonens underverk, s.k. mirakelspel eller legendspel (Sancta Luciaspelet), och den antika och världsliga historien. De ännu i vår tid givna passionsspelen i Oberammergau vittna om mysteriespelens sega livskraft.

I norden blevo med reformationens införande de bibliska skådespelen uteslutande skolornas sak. Till trettondagen höra stjärngossarna med sin dramatiska framställning av de vise männen, kung Herodes och barnamordet i Betlehem. Detta spel härstammar direkt från de medeltida mysteriespelen och var länge ett privilegium för latinskolegossarnas djäknegång. Under tidens lopp förvanskades och förenklades stjärnspelets dramatiska karaktär allt mer och mer, så att knappt annat än några latinska skolsånger och visor, s. k. cantiones, återstodo och framfördes av fattiga skolbarn i den vällovliga avsikten att under strövtåg i bygderna juletid samla mat, ljus och pengar, socknepenningen, för sitt uppehälle under skolgången.

Stjärngossarna fortlevde i somliga av våra österbottniska småstäder långt in i 1800-talets senare hälft, ja, nära nog till sekelskiftet. Bland mina varaktigaste barndomsminnen från jularna i Nykarleby är stjärngossarnas besök i hemmet. Efter knackning på dörren trädde en vitklädd gosse in och sporde: »Får stjärnan lov att stiga in och sjunga?» På det jakande svaret öppnades dörren på vid gavel, och in trädde stjärnan, de vise männen och kung Herodes med sina knektar. De hälsade husfolket med »goder afton»-visan, fortsatte med svenska och latinska sånger, replikerade varandra och korsade under gångturer sina klingor. Kungen av Moria land var stundom med och stundom inte, men en som ej fick saknas, när uppbörden av ljus och pengar till stjärnan skedde, var Judas med pungen. Efter visan »Haven tack» avtroppade sångarna, medan deras godnattrefränger skallade i farstun. Detta var något för pojkfantasin och gosselynnet att leva på länge efter det sången förklingat och stjärnans ljus brunnit ned. Varje generation av pojkar i min barndomsstad ville efter förmåga uppbära stjärnans traditioner, både då det gällde att hissa lantärnan på den höga med granrislubbor i kors prydda stången vid portstolpen och att vandra med stjärnan från gård till gård, ja, stundom utsträcka stjärnturnén ända till grannstaden. Och »även jag var med». Stjärngosseupplevelser äro av det outplånliga slaget, och utan tvivel ligger i stjärnspelet och -sången något att ta vara på för dem, som älska gamla stämningsvärden och traditioner i julfirandet.

Uppteckningar och bearbetningar av stjärngossarnas sånger och repliker för scenisk framställning ha sett dagen både i Sverige och Finland, men åtminstone de två jag varit i tillfälle att studera, en från östra Nyland och en från Värmland, motsvara knappast österbottniska traditioner på området. Det har därför synts mig som en lockande och på sätt och vis angelägen uppgift att om möjligt rädda en bortdöende tradition och försöka bygga upp stjärnspelet till vad det bör vara och säkerligen fordom varit: ett färgrikt och glatt sång- och replikspel med dramatisk effekt och stämning kring ämnet Jesu födelse, Herodes och de vise männen. Att foga ihop och bygga ut de fragmentariska beståndsdelarna till ett helt spel har ej gått på en gång. När spelet första gången uppfördes i Jakobstad 1928, var det knappt hälften av sin nuvarande längd. Spelets form och sättet för dess uppförande kunna diskuteras, enskilda partier bortlämnas och nya införas men ett är visst: de ungdomliga skådespelarna göra sin sak med liv och lust. Erfarenheten har visat att även vuxen publik lätt ryckes med av stjärngossarnas gamla julmelodier, av knektarnas hurtiga marscher och krigiska åthävor, kort sagt: att stjärnspelet, denna sista ärevördiga kvarleva av forna tiders mysteriespel och djäknegång, förtjänar att räddas, omhuldas och uppleva en renässans i skolors och föreningars julprogram.

Må de tre asarna Oden, Tor och Frej vara med er liksom de var med våra förfäder i det forna Uppsala. Må de skydda och bevara er men också ge er framgång.

En del hedningar av idag anser att det så kallade midvinterblotet inte ska hållas vid solståndet runt den 21 december utan en bit in i januari och då runt den helg som de kristna kallar trettonhelgen. Sistnämnda helg ska enligt kristendomen firas till minne av de lärda män oftast räknade till antalet tre som besökte Jesus.

Förvisso kan man gott sända en tanke till de tre mäktiga gudarna vars bildstoder hedrades i Uppsala, det vill säga Oden, Tor och Frej. Fast kanske man räknade Frej, Tor och Oden? Frej, ynglingaättens urfader och som makthavarna hävdade var deras förfader kanske firades först? Men ingenting motsäger att Oden, allfadern visades den första äran och Frej enligt principen sist men inte minst dyrkades sist. Tor, människornas gud och vän hamnar hur man än resonerar i mitten.

Hur som helst vi hedrar de tre gudarna!

RULE BRITTANIA!

Äntligen avslutades brexit vid nyåret. Storbritannien blev åter en självständig stat och inte en provins i en organisation som endast vill att nationalstaterna ska upphöra.

Minns hur anhängarna till EU lovade guld och gröna skogar samt att det fanns de som var så naiva att de trodde att den ekonomiska kris Sverige befann sig i 1994 skulle upphöra som genom ett trollslag. Nu blev det ju inte så. År ut och år in har vi varit med i EU och de utopiska drömmarna kommer aldrig förverkligas. Istället får vi höra ett evigt mässande att det är som det är och vi får göra det bästa av situationen. Vi kan inte gå ur, vi måste vara med och så vidare.

Men britterna har visat att det finns en väg ut ur eländet. Låt oss gå ur EU eller än bättre lägg ner eländet. Rule Brittania!

Henrik Andersson

Insändaren publicerades i Mariestads tidningen 2021-01-05 www.https://www.mariestadstidningen.se/