1920 den nionde juni antogs Ålands Självstyrelselag. Dagen har nu i hundra år firats som Ålänningarnas dag. IKF uppmärksammar dagen och önskar Åland allt gott inför framtiden! Hurra för Åland!

Danska kungar del VII: Fredrik IX

Kung Fredrik IX:s tid som regent påminner mycket om hans svärfars, Gustav VI Adolfs. Båda var kungar under en period av starkt ekonomiskt framåtskridande och minimala inrikespolitiska spänningar. Delvis på grund av detta, men också av personliga skäl, spelade de en mindre politisk roll samtidigt som de blev exceptionellt populära. Fredrik föddes den 11 mars 1899 och gjorde sin militärtjänst i flottan i stället för i armén, vilket annars var det brukliga för kungligheter. Under en kort tid var han förlovad med prinsessan Olga, men han gifte sig i stället 1935 med den svenska prinsessan Ingrid. Hon levde mellan 1910 och 2000 och var dotter till den dåvarande svenske kronprinsen.

Fredrik tillträdde tronen den 20 april 1947, samma dag som hans far Kristian X avled. De danska kungarna hade sedan länge accepterat parlamentarismen, men Fredrik var ännu mer noggrann med att inte lägga sig i politiken. Han tillsatte och avskedade regeringar helt enligt det politiska systemet. Det var inte bara en tom formalitet, för Danmark hade hela tolv regeringar, varav åtta minoritetsregeringar, och totalt sju regeringschefer under Fredriks tid som regent.

Långt före sitt trontillträde, när Danmark ockuperades av tyskarna, hade Fredrik velat att man skulle sätta sig till motvärn, men så blev det inte. Fredrik övertog styret under ockupationen när hans far var sjuk och han uppträdde då ganska bryskt mot tyskarna. Kort efter krigets slut 1945 blev han amiral i flottan. Tiden efter andra världskriget präglades annars av att många danskar som samarbetat med tyskarna dömdes till döden. Det var inte alltid som Fredrik benådade de dömda, och den sista avrättningen i dansk historia verkställdes 1950.

Några år efter att han blivit kung ändrade Fredrik stadgarna för de danska statsordnarna, så att även kvinnor kunde bli riddare av Elefantorden och Dannebrogorden. År 1953 sågs grundlagen över, och bland de lagar som skulle ändras fanns frågan om kvinnlig arvsrätt till tronen. Kung Fredrik, som hade tre döttrar men inga söner, var först skeptisk till förslaget eftersom hans bror Knud var kronprins. Kungen övertalades dock att godkänna beslutet, vilket ledde till protester från Knud och en spricka i deras relation. Den äldsta av dessa tre döttrar är Margrethe II, som fram till sin abdikation i januari 2024 var Danmarks regerande drottning.

Klassisk musik tyckte kungen mycket om, och han dirigerade till och med orkestrar vid flera tillfällen. Föga förvånande för en gammal sjöman gillade han också att vara till havs och han hade kroppen täckt av tatueringar. Han rökte mycket, men efter en hel del svingande av bägare i sin ungdom var han i princip absolutist när han tillträdde tronen. Drottning Ingrid ska ha påverkat honom i den riktningen, för hennes far hemma i Sverige var ju en känd nykterhetsman.

Fredrik förnyade också monarkin genom att börja tala till det danska folket i tv varje nyår. Hans tal ansågs viktiga, och han passade alltid på att hälsa till folken i Grönland och Färöarna. Det gjordes också många resor till dessa delar av det danska riket. Kungen och drottning Ingrid gjorde vad de kunde för att minska avståndet mellan folket och kungahuset. Det lyckades, och många danskar sörjde Fredrik uppriktigt när han avled den 14 januari 1972. I sin folkliga anda ville Fredrik inte bli begravd inne i Roskilde domkyrka, utan han ligger begravd på kyrkogården utanför. Hans fullständiga namn var Christian Frederik Franz Michael Carl Valdemar Georg, och han hade valspråket Med Gud for Danmark, vilket till och med en svensk kan förstå.

Gamla tiders dyrkan kring många av våra källor beskrivs  i Nordisk Familjebok från år 1911:

Källkult, dyrkan af källor (heliga källor).
Dyrkan af vatten i allmänhet går ofantligt långt tillbaka i tiden. Denna liksom all annan naturdyrkan (se d. o.) bottnar i en
animistisk uppfattning, och man torde få söka sig ända ned i den paleolitiska stenåldern för att finna dess rötter. Underbart är,
huru denna dyrkan utan afbrott kunnat fortlefva genom så betydliga tidsrymder ända fram till våra dagar, huru en och samma källa kunnat fortfara att vara helig, fastän religionerna växlat liksom folken, hvilka bragt henne sin dyrkan. Så finnes en källa idet gamla Heliopolis (Egypten), fordom egnad åt solguden och där faraonerna tvättade sina anleten, innan de gingo in i templen, om hvilken traditionen förmäler, att jung-fru Maria i den tvått Kristusbarnets kläder, och som ännu i dag är helighållen af kringboende muhammedaner och koptiska kristna. Källkult och vattenkult öfver hufvud taget förefinnas såväl hos semiterna som hos de ariska folken och förekomma sannolikt äfven hos andra folk, t. ex. hos lapparna. Det skulle vara omöjligt att uppräkna namnen på alla de vatten och källor, som äro eller varit föremål för religiös dyrkan. Ofta förekomma dylika vatten eller källor i samband med gudadyrkan f. ö., så att man väl nästan kan säga, att de flesta tempel under den klassiska forntiden i sin närhet hade en helig källa; synnerligen bekanta sådana funnos såväl vid Dodona som vid
Delfi, andra att förtiga. Man offrade i källan och tvådde sig, innan man inträdde i helgedomen, men äfven i källor, som ej
stodo i samband med något tempel, offrade man. Horatius skildrar ett dylikt offer i ett af sina oden (II, 13). Många källor dyrkades på grund af sitt hälsobringande vatten, andra källor voro ett slags orakel, som gåfvo svar på framställda frågor, ja det ges
en mångfald af olika egenskaper, som kunde föranleda, att en källa helighölls.

Då kristendomen slutligen framgick som segrare och blef statsreligion, hade den bl. a. till uppgift att utrota alla hedna föreställningar eller, om detta ej läte sig göra, att omkläda dem till kristna. Otaliga voro de strider, som kyrkan hade att utkämpa mot dem, som dyrkade källor och vatten. Så förbjuder konsiliet i Arles (452) brännandet af ljus vid källor och träd; S:t Elygius gör detsamma 586, och många sådana förbud skulle kunna framletas från skilda tider och länder. Allt förgäfves.
Än i dag samlas folket å vissa dagar, olika hos olika länder och folk, och utöfvar sin urgamla källkult under hvarjehanda förlustelser.
I Sverige äro källkult och vattenkult som annorstädes urgamla: Blotkällan vid Uppsala tempel omtalas af samtida. Den omständigheten, att så många offerkällor (så kallas de heliga källorna allmänt i vårt land) ofta ligga i närheten af kyrkor, antyder, att de äfven hos våra hedniska förfäder stått i samband med deras kult, då kyrkorna ju så ofta uppbyggts på gamla kultplatser. Äfven hos oss ”kristnades” källorna, i det att man tog dem i anspråk för den nya religionen; ”hedna-apostlarna” hade döpt i dem, så finnes mer än en S:t Sigfrids källa i Småland,
och i Södermanland är S:t Eskils källa känd. Andra helgonnamn förekomma äfven, såsom S:t Lars’ källa (Närke); oftast förekomma måhända S:t Olofskällor, emedan Olof den helige var den gamle Tors kristne arftagare, och Torskulten var mycket utbredd här i landet. Ibland satte man endast ett ”sankt” eller”helig” framför det ursprungliga gudanamnet, så som Sankt Thores källa, v. om Södertälje,
och Helga Tors källa, i Skatelöfs socken i Småland. Liksom ofta i utlandet förekommer hos oss, åtminstone i ett fall, att den heliga källan blifvit inbyggd i kyrkan, nämligen i Dalby kyrka i Skåne, där i kryptan finnes en offerkälla, som än i dag lärbesökas. – Reformatorerna ifrade med all kraft mot det, såsom de ansågo, ”papistiska ofog”, som bedrefs vid en del källor. Olaus Petri upprättade en förteckning öfver de mest besökta, och ärkebiskop Laurentius Petri skref 1568 till biskopen i Strängnäs, att han skulle förebygga sådana missbruk ”såsom ljus, mässande, korskyssande medh mehra”, hvilket allt bedrifvits vid S:t Eskils
källa” af en ifrån Engeland vid namn Guilhelm Molteck, som sagdt sigh hafva sina förfäder i Sverige”. Den måhända ryktbaraste källan i Sverige var den vid Svingarns kyrka (Uppland) belägna; den benämnes såväl S:t Sigfrids som Helga Korskällan.
Ett stort krucifix, som stått vid källan, lär ärkebiskopen 1544 ha låtit föra till Uppsala och där bränna. Det är framför allt en dag om året, då folket samlar sig kring och offrar i källan.

I Sveriges sydligaste provinser är det företrädesvis midsommaraftonen, som källorna draga till sig sina trogna skaror; i
mellersta Sverige är det trefaldighetsaftonen, som är helgad åt källkulten; ofta nog
kallas källorna i dessa trakter för trefaldighetskällor (hvilken källa som helst, som
rinner mot n., kan bli en ”trefaldighetskälla”). Badande eller tvagning i källan
eller drickande af dess vatten jämte ett offer af penningar o. d, som merendels nedkastades i källan, är det ceremoniel, som
förekommer vid källorna, hvilka ofta rikt smyckas med löf och blommor. På mer än ett ställe skulle källan ösas läns närmast
före den dag, då högtiden vid källan skulle firas. Jfr Flentzberg, ”Offerkällor och trefaldighetskällor” (i ”Fataburen”, 1909).

I år infaller Heliga Trefaldighets dag även på sina håll kallad Trefaldighetssöndag den sjunde juni. I folktraditionen ska man då besöka så kallade offerkällor och dricka ur dessa. Seden har rötterna i hedendomen. Så har ni möjlighet att dricka ur källor denna dag så gör detta.

Drickandet av vattnet i källorna ska befrämja god hälsa och det behövs detta år 2020. Seden är ju i avtagande så ett försök att väcka liv i den vore kanske ingen dum idé?

Medborgarsång

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt,
likt penningepåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta, som vi ha gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.

(Verner von Heidenstam)

Sveriges flagga är blå och gul. Blått är en färg som förknippas med Oden. Han bär en blå kappa och blått är himlens färg. Oden tar ju och färdas på sin åttafotade springare på himlavalvet som är blått. Vidare är blått en färg som associeras med kunskap och visdom. Gult eller guld är ju förknippat med framgång, välstånd och rikedom. Frej är ju en gud som skänker sådant till sina anhängare.

Efter som vi anser Oden och Frej vara de svenska gudarna, Frej för Svealand och Oden för Götaland så passar det ju bra att svenska flaggan har just deras färger.

Med lite god vilja så har korset i flaggan ingenting med en religion som inte hör hemma någonstans utan är det svärd Frej bar innan han gav det till sin skosven Skirnir i forntiden.

Frej och Oden, svenskarnas gudar

I nuhednisk tid hyllar vi landets gudar.
Dessa makter åkalla vi.

Den förste är som som sig bör Frej.
Svearnas uråldrige kultgud, ynglingaättens stamfar och alvfursten,
till honom vi blota.

Mäktige Frej. Beles besegrare och Surts fiende,
skänk oss fred men också välstånd.
Ynglingaättens stamfader mottag våra gåvor och offer.

Götarnas land ska inte glömma vi hyllar Gaut, götarnas gud, av andra kallad Oden.
Valhalls herre, vishetens och maktens gud,
skänk oss ära men också förstånd.
Asarnas fader mottag våra gåvor och offer.

Frej och Oden.
Oden och Frej.
Hör oss som lever i nuhednisk tid.

Skydda oss och bevara oss från onda makter, troll och Abrahams söner.
Skydda oss från Lokes avkomma, ökenvandraren, korsdåren och profeten.
Skydda oss mot dumhet enfald och monoteism.

Mäktiga gudar, asen och vanen.
Bevara fädrens land och rike.
Välsigna Svea och Göta rike!

(Henrik Andersson)

IKF uppmärksammar att den 6 juni är Sveriges nationaldag.