Källkult ur Nordisk Familjebok 1911

Gamla tiders dyrkan kring många av våra källor beskrivs  i Nordisk Familjebok från år 1911:

Källkult, dyrkan af källor (heliga källor).
Dyrkan af vatten i allmänhet går ofantligt långt tillbaka i tiden. Denna liksom all annan naturdyrkan (se d. o.) bottnar i en
animistisk uppfattning, och man torde få söka sig ända ned i den paleolitiska stenåldern för att finna dess rötter. Underbart är,
huru denna dyrkan utan afbrott kunnat fortlefva genom så betydliga tidsrymder ända fram till våra dagar, huru en och samma källa kunnat fortfara att vara helig, fastän religionerna växlat liksom folken, hvilka bragt henne sin dyrkan. Så finnes en källa idet gamla Heliopolis (Egypten), fordom egnad åt solguden och där faraonerna tvättade sina anleten, innan de gingo in i templen, om hvilken traditionen förmäler, att jung-fru Maria i den tvått Kristusbarnets kläder, och som ännu i dag är helighållen af kringboende muhammedaner och koptiska kristna. Källkult och vattenkult öfver hufvud taget förefinnas såväl hos semiterna som hos de ariska folken och förekomma sannolikt äfven hos andra folk, t. ex. hos lapparna. Det skulle vara omöjligt att uppräkna namnen på alla de vatten och källor, som äro eller varit föremål för religiös dyrkan. Ofta förekomma dylika vatten eller källor i samband med gudadyrkan f. ö., så att man väl nästan kan säga, att de flesta tempel under den klassiska forntiden i sin närhet hade en helig källa; synnerligen bekanta sådana funnos såväl vid Dodona som vid
Delfi, andra att förtiga. Man offrade i källan och tvådde sig, innan man inträdde i helgedomen, men äfven i källor, som ej
stodo i samband med något tempel, offrade man. Horatius skildrar ett dylikt offer i ett af sina oden (II, 13). Många källor dyrkades på grund af sitt hälsobringande vatten, andra källor voro ett slags orakel, som gåfvo svar på framställda frågor, ja det ges
en mångfald af olika egenskaper, som kunde föranleda, att en källa helighölls.

Då kristendomen slutligen framgick som segrare och blef statsreligion, hade den bl. a. till uppgift att utrota alla hedna föreställningar eller, om detta ej läte sig göra, att omkläda dem till kristna. Otaliga voro de strider, som kyrkan hade att utkämpa mot dem, som dyrkade källor och vatten. Så förbjuder konsiliet i Arles (452) brännandet af ljus vid källor och träd; S:t Elygius gör detsamma 586, och många sådana förbud skulle kunna framletas från skilda tider och länder. Allt förgäfves.
Än i dag samlas folket å vissa dagar, olika hos olika länder och folk, och utöfvar sin urgamla källkult under hvarjehanda förlustelser.
I Sverige äro källkult och vattenkult som annorstädes urgamla: Blotkällan vid Uppsala tempel omtalas af samtida. Den omständigheten, att så många offerkällor (så kallas de heliga källorna allmänt i vårt land) ofta ligga i närheten af kyrkor, antyder, att de äfven hos våra hedniska förfäder stått i samband med deras kult, då kyrkorna ju så ofta uppbyggts på gamla kultplatser. Äfven hos oss ”kristnades” källorna, i det att man tog dem i anspråk för den nya religionen; ”hedna-apostlarna” hade döpt i dem, så finnes mer än en S:t Sigfrids källa i Småland,
och i Södermanland är S:t Eskils källa känd. Andra helgonnamn förekomma äfven, såsom S:t Lars’ källa (Närke); oftast förekomma måhända S:t Olofskällor, emedan Olof den helige var den gamle Tors kristne arftagare, och Torskulten var mycket utbredd här i landet. Ibland satte man endast ett ”sankt” eller”helig” framför det ursprungliga gudanamnet, så som Sankt Thores källa, v. om Södertälje,
och Helga Tors källa, i Skatelöfs socken i Småland. Liksom ofta i utlandet förekommer hos oss, åtminstone i ett fall, att den heliga källan blifvit inbyggd i kyrkan, nämligen i Dalby kyrka i Skåne, där i kryptan finnes en offerkälla, som än i dag lärbesökas. – Reformatorerna ifrade med all kraft mot det, såsom de ansågo, ”papistiska ofog”, som bedrefs vid en del källor. Olaus Petri upprättade en förteckning öfver de mest besökta, och ärkebiskop Laurentius Petri skref 1568 till biskopen i Strängnäs, att han skulle förebygga sådana missbruk ”såsom ljus, mässande, korskyssande medh mehra”, hvilket allt bedrifvits vid S:t Eskils
källa” af en ifrån Engeland vid namn Guilhelm Molteck, som sagdt sigh hafva sina förfäder i Sverige”. Den måhända ryktbaraste källan i Sverige var den vid Svingarns kyrka (Uppland) belägna; den benämnes såväl S:t Sigfrids som Helga Korskällan.
Ett stort krucifix, som stått vid källan, lär ärkebiskopen 1544 ha låtit föra till Uppsala och där bränna. Det är framför allt en dag om året, då folket samlar sig kring och offrar i källan.

I Sveriges sydligaste provinser är det företrädesvis midsommaraftonen, som källorna draga till sig sina trogna skaror; i
mellersta Sverige är det trefaldighetsaftonen, som är helgad åt källkulten; ofta nog
kallas källorna i dessa trakter för trefaldighetskällor (hvilken källa som helst, som
rinner mot n., kan bli en ”trefaldighetskälla”). Badande eller tvagning i källan
eller drickande af dess vatten jämte ett offer af penningar o. d, som merendels nedkastades i källan, är det ceremoniel, som
förekommer vid källorna, hvilka ofta rikt smyckas med löf och blommor. På mer än ett ställe skulle källan ösas läns närmast
före den dag, då högtiden vid källan skulle firas. Jfr Flentzberg, ”Offerkällor och trefaldighetskällor” (i ”Fataburen”, 1909).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s