Dikt: Vårgudinnan

Vårgudinnan

Vårens gudinna vaknar och spritter
känner att marken är bördig och bar.
Tändernas glitter
i oskyldigt fnitter.
Glömt är att bitter
var vintern som var.

Hon går, nej hon flyger på nätta små fötter.
Hon svävar och väcker varthän hon än far.
Åt vintern hon hötter.
Naturen som trötter
väcks upp från de rötter
som jorden har kvar.

Hon hittar på färger som nyss hon har funnit,
som skapats i vindlande vårtankars snärj.
I vintern som svunnit
hennes hjärnvindling spunnit
till våren har vunnit
sin skiraste färg.

I vintern man trott att allt legat i träda
men vårens gudinna i dvalan har drömt.
Nu våren kan bräda
ut vintern:-Vik hädan!
Låt henne bekläda
de drömmar hon gömt!

Hon färgerna blandar i nyanser vulgära
I ungdomlig iver att göra allt snyggt.
Kronbladen bära
båd gula och skära
till ungdomens ära
är vintern på flykt.

Hon börjar i söder och slutar i Norden.
Eriksgatan som slutar i fest.
I löftelseorden
ska bördiga jorden
igen duka borden
då hon älskar oss mest.

Vi göternas släkte gudinnan ska hylla
och våren ska bringa tillbaka allt ljus.
Igen ska vi fylla
vart förråd, varje hylla.
Vår avkomma krylla
i solvärmda hus.

I halvdussin månvarv ska Norden förvandlas
från gråaste vintriga väntande land
av våren som andas.
Ny tid som randas
vi väl behandlas
när kysst hennes hand.

Vi åter ska vara det utvalda folket
och dansa och glädjas åt allt hon rått om.
Efter vårvintersolket
i polka och polkett
vi glömde det smolket
av vintern som kom.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s