Den svenska adelns historia

Den svenska adelns historia

Förord

Adeln uppstod som samhällsgrupp under medeltiden men troligen fanns det redan innan det formella adelskapet en form av aristokrati i Sverige. Förutom kungatiteln fanns det jarlar, som var höga ämbetsmän. Ämbetet som jarl var dock inte ärftlig och ersattes i mitten av 1200-talet av hertigar. Hertigar och hertigdömen har i Sverige med ett enda undantag, Bengt Algotsson död 1360. förlänats personer tillhörande kungahuset. Vi ska inte fördjupa oss i detta utan raskt bege oss till Magnus Ladulås Sverige.

Frälsets uppkomst

Medeltidens främsta vapen var en tungt beväpnad och bepansrad ryttare på med häst. Kostnaden för detta var högt men heller inte oöverkomligt. Kung Magnus som regerade mellan 1275-1290 lät förkunna att den som ställde upp med ryttare och häst samt vapen fick skattelindring. Man frälstes från att betala skatt. Tidigare hade prästerskapet varit frälsta från denna pålaga men nu fick Sverige sitt världsliga frälse. Tiden och platsen för detta beslut var Alsnö i Mälaren och året var 1280. Danmark hade redan infört frälse 1241 och Norge 1277. Den första tidens frälse var inte ärftligt. Kunde man inte ha råd att hålla häst och ryttare samt vapnen miste man rättigheten. Redan på 1300-talet kom dock tanken att frälse skulle vara ärftligt om man hade råd med kostnaderna.

Århundradet efter beslutades att den som önskade bli frälse måste få ett sköldebrev av kungen som därmed bekräftade att personen i fråga blivit frälse. Dessa brev ersattes senare av så kallade adelsbrev. I samband med detta vann också den europeiska heraldiken sitt definitiva inträde i Sverige. Alla ryttare hade en sköld. Denna sköld fick en för ägaren unik målning. Dessa motiv blev snart ärftliga och många personer tog sina familjenamn efter motiven på sköldarna. Frälset fick under tidens gång mer utökade rättigheter, att delta vid herredagar och jaktprivilegier för att ta två exempel, men fortfarande fanns kravet på prestation kvar.

Kronan ger dock förläningar till olika adelsmän som utmärkt sig. Dels som ekonomisk kompensation men också för att stärka lojaliteten med olika adelsmän och familjer. Dessa förläningar blir dock aldrig ärftliga. Här skiljer sig Sverige från många av de europeiska länderna som har en feodaladel.

Riddare

Kort efter frälsets införande uppstår riddarna. Dessa frälsemän tillhör en elit inom den nya samhällsklassen. Alla adelsmän blir aldrig adlade utnämningen dubbningen till riddare är förbehållet en mindre grupp. De flesta adelsmän blir heller aldrig riddare utan får nöja sig med att klassas som väpnare eller svenner. Riddarna får delta i riksrådet men också titulera sig ”herr” och deras makar för ”fru”. Endast kungen kan dubba adelsmän till riddare. Vid Kalmarunionens införande dubbades 133 svenska frälsemän till riddare. Sista dubbningen gjordes 1632.

Halvfrälse

Märkligt nog uppstod ett slags ”halvfrälse”. Till denna grupp hörde kvinnor som var av adlig börd men gift sig med ofrälse män men som fått ärva frälsejord. Det fanns två sorters frälsejord.  Dels den jord tillhörande det andliga frälset, kyrkan, och jord som hörde till frälset.  Denna jord var ärftlig och kunde därmed hamna i halvfrälsets ägo. Halvfrälse kallades också de äkta par där mannen var ofrälse men inte kvinnan och där hon inte hade någon jord att ärva. På 1500-talet försökte kung Gustav 1521-1560 få bort halvfrälset genom förbud mot att adliga kvinnor gifte sig med ofrälse. Men halvfrälset kvarstod in på 1600-talet.

Senmedeltiden

Kalmarunionen tillkommer 1397. Men de tre rikena Sverige, Danmark och Norge inför inte samma regler för adeln. De många konflikterna som rasar allt från Erik av Pommerns tid till unionens upplösning medför inga större förändringar för frälset. En del personer och ätter är lojala mot unionen och en del ätter med stureätten i spetsen är motståndare till densamma. Gustav Eriksson tar makten 1521 och Kalmarunionen går i graven. Kungen börjar dra tillbaka förläningar av kyrkan. Reformationen införs. Även en del indragning av förläningar som gjorts till adeln görs.

Äldre vasatidens adel

Kungamakten blir ärftlig 1544 och tankar att även adeln ska göra ärftlig uppkommer. Vid Erik XIV kröning 1561 börjar nu den betitlade adeln, högadeln uppkomma Vid kröningen inför för första gången titlarna greve och friherre. Erik mister makten till sin halvbror Johan III. Den nye regenten utökar adelsprivilegier och bland det viktigaste är att nu blir adeln formellt ärftlig. Nu mister man inte sina rättigheter om man inte har råd att betala för rusthåll.

Under seklet börjar adelskapet får prägel av kunglig nåd som tillkommer förtjäna personer istället för den tidigare nästan affärsliknade uppgörelsen att man skulle hålla häst och ryttare mot skattfrihet. Johan III utökar under sin regenttid adelsprivilegier och aristokratin inom högadeln får allt mer att säga till om. Deras främsta företrädare sitter som medlemmar i riksrådet. Liknande råd har sedan 1200-talet funnits, men då var det främst biskopar, lagmän och andra stormän som deltog. Efter reformationen var det i princip bara högadeln som kunde bli riksråd. Under konflikterna mellan först bröderna Johan III och hertig Karl senare kung med nummer IX och mellan Karl och hans brorson Sigismund spelar riksrådet en tredje part. Konflikterna slutar med att Karl tar över. Vid den blodiga räfsten i Linköping avrättad de mäktigaste riksråden. Karl styr med de ofrälses hjälp men konflikterna med de tongivande adelsmännens familjer består.

Ett märkligt och anmärkningsvärt försök att rekrytera nytt frälse gör Karl IX när han i början av 1606 beslutar att införa så kallade sköldknektar. De som gjorde krigstjänst skulle få skattefrihet från den gård de ägde men också få ett sköldebrev. Alla sköldknektar skulle ha samma vapensköld tills de utmärkt sig så att de kunde få ett eget vapen. Få personer trots myndigheternas ganska hårdhänta försök att rekrytera blev sköldknektar och försöket lades ner när Karl avled fem år senare.

Adeln nödvändigt ont eller nödvändigt gott för kungamakten?

Förenklat kan man säga att kungamakten behöver adeln men vill inte att den ska ha för stort inflytande. Stora delar av vasakungarna Erik, Johan, Sigismund och Karls tid handlar om konflikten mellan adeln och regent. Högadeln vars främsta representation är riksrådet står ofta i konflikt med kungamakten. Det är inte alltid vasakungarna ser högadeln eller riksrådets som ett organ man kan samarbeta med. Såväl Erik XIV som Karl IX försöker styra med hjälp av ofrälse eller lågadliga skrivare och sekreterare. Adeln kräver inflytande på makten samt krav på att ämbeten ska tillsättas av adelsmän. Riksrådet anser rent av att det är ett eget stånd i den svenska politiken.

Erik XIV misstror adeln och låter några av högadeln främsta representanter fängslas och mördas 1567 i det så kallade sturemordet. I slutet av sin regenttid låter Johan III som tagit makten med adelns hjälp och låter fängsla några riksråd. Konflikten mellan Sigismund och hans farbror Karl senare kung med regentnummer IX spelar riksrådet en stor roll. Men riksrådet hamnar i kläm mellan de båda vasaättlingarna och Sigismund lämnar ut några av riksråden till Karl som låter sitt hat mot dem vid den händelse som kallas Linköpings blodbad.

Yngre vasatidens adel

Karl IX avlider 1611 och sonen Gustav Adolf tar över. Till sin hjälp har han faderns medhjälpare Axel Oxenstierna. Den nye kungen försöker med Oxenstiernas hjälp försona kungamakten med adeln. Detta lyckas. Adeln får utökade privilegier 1612 och 1617 där bland det viktigaste är att endast adeln kan tillsättas till de högsta ämbetena i riket. 1625 beslutas det att i Stockholm ska byggas ett riksdagshus för adeln. Året efter kommer Sveriges första riddarhusordning. Nu delas adeln in i tre klasser: Första klassen är herreklassen, följd av riddarklassen och sist svenneklassen. Herreklassen är grevar och friherrar. Herreklassen består av gamla ätter men också ättlingar till tidigare riksråd. Svenneklassen som var den till antalet störta bestod av den övriga adeln. Vid omröstning röstade de tre klasserna gemensamt. De som hade rösträtt var alla adelsätters huvudmän men man önskade att övriga adelsmän ändå skulle samlas vid möten och riksdagar. Ämbetet lantmarskalk införs 1627 första som innehar ämbetet är Johan Eriksson Sparre. Lantmarskalken är adelsståndets talman vid riksdagen och utses av regenten. Man kan säga att den konflikt som fanns mellan kungamakt och högadel försvann under Gustav II Adolf. Kungamakten gav adeln privilegier men adeln blev sedan lojal mot kungamakten och ställde upp som ämbetsmän och krigare.

Gustav II Adolf stupade i det som kom att kallas trettioåriga kriget. Dottern Kristina blev drottning men en förmyndarregering under Axel Oxenstierna styrde fram till 1644. Den högaristokratiske Oxenstierna som senare blir upphöjd till greve är av åsikten att en stark adel är bra för Sverige. De facto styrs riket av ätterna Oxenstierna och deras allierade i riksrådet. När Kristina tar över ökar regentens makt men den nya drottningen adlar flitigt och ger bort förläningar i stor omfattning.

Från fjärdepartsräfsten till 1680 talets reduktioner

Den nye kungen Karl X Gustav försöker få ordning på statens finanser. Man börjar tala om reduktion, det vill säga att kronan ska ta tillbaka förläningar som man gett bort. Efter en hel del diskussion går ståndsriksdagen med på detta, de ofrälse stånden var pådrivande. På 1655 riksdag bestäms att en fjärdedel av alla förläningar adeln fått sedan Gustav Adolf död ska dras tillbaka. Även de så kallade omistliga gods som ansåg krävas för att bekosta hovet och krigsmakten drogs in.

Kungens oväntade död redan år 1660 leder till att en ny förmyndarregering införs. Denna regering som styrs av den mäktige aristokraten Magnus Gabriel De la Gardie är höjdpunkten för högadeln i Sverige. Men de höga herrarna visade sig inte vara värdiga sin höga uppgift. Kronans ekonomi är extremt dålig och efter det katastrofala kriget mot danskar, brandenburgare och holländare 1675-1679 leder till att Karl XI dels med de ofrälses hjälp gör sig enväldig men också att grevskapen och friherreskapen dras in. Reduktionen utsträcktes vid 1682-1683 års riksdag samt vid 1686 års riksdag.

Riddarhuset eller som det egentligen heter Riddarhuspalatset står färdig 1674. Det hade påbörjats redan 1641.

Frihetstiden

Adelns makt ökar betydligt efter enväldets fall 1718. Klassindelningen på riddarhuset slopas. Lågadeln som är i majoritet gynnas av detta. Adeln som helhet gynnas av de nya adelsprivilegierna som kommer 1723. Frihetstidens statsskick gynnar adeln men i slutet av epoken kommer mer och mer krav från de ofrälse. Det blir nu tillåtet för adelsmän att gifta sig med ofrälse och barnen i äktenskapen ses som adel. Tidigare har det funnits förbud mot sådana blandäktenskap men de följdes inte alltid. Konflikten mellan ofrälse och adel pågår. 1762 beslutar riddarhuset att inte längre introducera nyadliga ätter. Adeln är rädd för att det ska bli för många nyadlade och att adeln därmed mister något av sin särställning om allt för många är adliga, men också att kungen ska försöka adla personer som är positiva till en starkare kungamakt. Adeln vägrar introducera ätter innan antalet ätter på riddarhuset sjunkit till 800. När statsvälvningen äger rum 1772 slopas detta beslut av kungen.

Den gustavianska adeln

Efter sin statsvälvning 1772 förändras situationen för adeln. Med inspiration från det franska enväldet undertrycker kungen adelns makt samtidigt som adeln gynnas socialt. Kungen vill ha en lysande hovadel men med begränsat politiskt inflytande. Klassindelningen på riddarhuset återinförs 1778. En ny grupp adeln tillkommer de så kallade kommendörsätterna. Gustaf III bestämde att den som utnämndes till kommendör av en kunglig orden skulle flyttas upp till den högre riddarklassen och därmed bli huvudman för en ny ätt. Efter 1809 slutade man med denna klass inom adeln.

Vid sin kröning 1772 låter Gustav III sina två bröder få titulärhertigdömen. Äran att förläna en medlem av kungahuset ett hertigdöme fortsätter än i denna dag.

Konflikter består under Gustavs regenttid. Dels mellan frälse och ofrälse dels mellan adel och kungamakt. Missnöjet med kungens politik och det pågående kriget mot Ryssland gör att kungen närmar sig de ofrälse. Vid 1789 års riksdag förlorar adeln en stor del av sin makt.  Det blir nu lättare för ofrälse att köpa frälsejord, jakträtten utökas och de ofrälse får tillträde till högsta domstolen. Missnöjet hos adeln lever kvar och det är adliga konspiratörer som mördar kungen 1792. Mordet leder dock inte till någon tillbaka gång till frihetstidens styre. Det gustavianska enväldet fortgår till 1809 då kung Gustav IV Adolf störtas av en militärkupp där de inblandade är adelsmän.

Slutet på en epok, 1809-1866

En ny författning skrivs och adelns ställning förändras. Planer på att avskaffa ståndsriksdagen fanns men kom inte till stånd I praktiken är nu köp av frälsejord öppen för alla. Ämbetena i Sverige blir öppna för såväl frälse som ofrälse. Enda undantaget är högsta domstolen där hälften av ledamöterna måste vara adel. Detta krav avskaffas 1845. Viktigaste privilegiet att den politiska makten på riddarhuset kvarstår. Enligt den nya regeringsformen så är det nu endast huvudmannen för de nyadlade ätterna som är adelsman övriga medlemmar förblir ofrälse.

Samhället förändras och kraven på en nu riskdag återkommer ständigt. Efter mycket debatt så avskaffas ståndsriksdagarna åren 1865-1866. Reformen stöds av kung Karl XV. I december 1865 röstar adeln om det så kallade representationsförslaget. 361 för och 294 emot blir resultatet. De som är för representationen är i en klar majoritet men ändå så är det en stor minoritet som är emot förslaget. 22 juni 1866 avslutas den sista ståndsriksdagen för alltid.

Adeln som stånd har dock kvar en hel del privilegier och erkänns som en korporation inom det svenska folket. Adeln samlas nu till möten på riddarhuset men de handlar allt mindre och mindre om politik utan i stort bara om inre angelägenheter. De facto har många adelsmän fortfarande en stark position i samhället. I århundraden har adeln gynnats och ståndsriksdagens avskaffande leder inte till någon social revolution. Som exempel kan sägas att de två första statsministrarna i Sverige är adliga och av de som innehade ämbetet fram till parlamentarismens införande är sex av tretton adelsmän. Tolv av fjorton utrikesministrar är vid samma tid blåblodiga. Den siste lantmarskalken blir den förste talmannen i första kammaren i den två kammar riksdag som tillträdde 1866. Först 1936 får Sverige en ofrälse riksmarskalk.

En utdragen svanesång, 1866-1975

Adels makt försvann med titlar och börd spelar fortfarande roll i social sammanhang. Många adelsmän har fortfarande rätt att rösta i den nya riksdagen och många politiker är adliga. Den konservative kung Oskar II tar över efter sin företrädare och broder 1872. Oskar adlar några personer och upphöjer en del redan adliga till högadel. Den siste som adlas blir upptäcktsresande Sven Hedin 1902. Sakta men säkert börjar de sista privilegierna försvinna. Den juridiska rätten forum privilegiatum avskaffas 1915. Patronatsrätten sex år senare. När den nya grundlagen införs 1975 nämns ingenting om adel eller att kungen har rätt att adla. Året innan, 1974 introduceras den senaste ätten på riddarhuset.

Adelsmöten hålls sedan 1866 vart tredje år och tar upp riddarhusets egna möten och motioner. Någon gång har ämnen som kunnat klassas som politiska tagit upp men det mesta är interna frågor.

Författningsändringarna 1917-1921 leder till att alla myndiga svenska medborgare får rösträtt. För första gången i adelns historia har alla adelsmän samt alla andra svenska medborgare rösträtt till riksdag. Även kvinnor som tillhör adeln får för första gången i adelns historia rösträtt.

Epilog

1 juli 2003 försvann de sista adelsprivilegierna sånär rättigheten att använda adlig sköld och öppen hjälm. Adeln erkänns men i princip bara som vilken förening som helst. Då riddarhuset har rätt att beskatta sina medlemmar samt har stora tillgångar gör det att adeln fortfarande kan sägas vara en faktor i samhället. 2013 utses för första gången en friherrinna till att vara ledamot av Riddarhusutskottet. År 2019 finns det 663 introducerade släkten kvar på riddarhuset. Totalt har 2349 introducerats.

Johan Eriksson Sparre, Sveriges första lantmarskalk.

Per Brahe den äldre, Sveriges förste greve.

Riddarhuset avbilden kommer från Svecia antiqva et hodierna. Teckningen utförd av Erik Dahlberg som föddes ofrälse men avled som greve.

Greve Gustaf Lagerbjelke, den siste lantmarskalken.

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s