Frihetsvisan

Frihetsvisan

Det var en man han het Engelbrikt,

om honom nu börjar denna dikt.

I Sverige var han födder.

Han förde om land klubba och svärd,

han fäktade fast förutan flärd,

och därtill var han nödder.

 

Utländske redo Sverige då,

det kunde ej värre i riket stå.

De styrde land och fäste.

Svenske män hade tolka nöd,

de ville då hellre vara död

än lida längre slika gäster.

 

Konung Erik det ej akta vill.

Skatt och tunga ökade han till,

och landet lät han härja.

Han lät så råda onda män,

att Sverige bär stor skada än:

han ville det ej värja.

 

Guld och sölv det fördes allt bort,

lag och rätt älskades ej stort,

rov och våldsverk övdes.

Han lät det vara sitt testament,

att den fick värst som bäst hade tjänt:

det kunde då med sanning prövas.

 

Mången man vart då så arm,

att han förvart av sorg och harm,

där honom kom då tillhanda.

Unger och gammal eho det såg

och än det barnet i vaggorna låg

måtte väl gråta den vånda.

 

Det blev så i femtio år,

att tolken övervälde står:

det var nog hårt att lida.

Gud där väger med jämna vikt,

han gav det till syndaplikt.

Dock gjorde han nåde omsider.

 

Han väckte upp Engelbrikt, den litsla man,

som till det ärende litet kan,

han gav honom makt och snille.

Slott, städer, folk, län och land,

de gingo honom full snart i hand.

Gud fögdet som han ville.

 

Vad Gud ville det måtte allt ske:

han utdrev ändock alla de

som riket ville arga.

Var han böm och var han ryss,

var han pål och var han pryss,

han älskade dem som vargar.

 

Då han hade så manligt stritt,

och ryktet gick över världen vitt,

då fick han det till löna:

en tid han for av Örebro,

då vart han slagen i goda tro.

Så plägar man troskap röna.

 

Han vart karvad som den fisk,

som stekare lägga å sin disk:

det var en omild gärning.

Han fick uti sig väl 15 skott:

det var en sorgfull arvelott

hans hustru fick till värning.

 

Sedan Engelbrikt var då död

då stod än riket som förr i nöd,

ty konungen ville ej hålla

det han hade med dagtingan jätt:

att hålla riket vid lag och rätt.

Gud ville att han skulle falla.

 

Han gjorde sig oppå Sverige vred,

till Danmark gjorde han sammaled,

till Norge och desslika.

Det spordes om landet sitt och vitt

att han vart full snart tre riken kvitt.

Var finner han andra slika?

 

Han lade därtill sinne och akt

och brukade både konst och makt

att tvedräkt måtte komma.

Han fick allt det han efter for:

tvedräkt växte i riket stor,

dock honom till liten fromma.

 

Nils Stensson gjorde han till marsk,

ty han var en man till ord så karsk.

Han förde in Danabroka.

Karl Knutsson ville det ej städja

utan heller mot den orätt vädja:

han satte sig mot de kloka.

 

Man må det säga förutan fals:

han böjde mången hårdan hals,

som ej ville styret lyda.

Makt plägar ofta klokskap vinna,

och nöd känner nakota kona spinna:

det haver dock något tyda.

 

Karl vågade där om gods och liv

och satte sig till prang och kiv

att svenske skulle förenas.

Gud gav honom därtill makt och sinn

att köra den, som vill ej själver, in

att riket skulle ej grenas.

 

Riddare och sven eho han är,

han hade dem alla lika kär,

som ej ville efter följa.

Liv och gods han ingom spar:

det vordo rike och fattige var:

de kunde sig ej så dölja.

 

Slipper en fågel av snara eller kvist

han tager sig vara för tolke list:

Sverige du äst nu sluppet.

Vill du i den snara igen,

som förr var bunden om din ben,

det må väl stå dig öppet.

 

O ädla svensk, du statt nu fast

och bättra det som förra brast.

Du låt dig ej omvända!

Du våga din hals och så dina hand

att frälsa ditt eget fädernesland!

Gud må dig tröst väl sända.

 

En fågel han vär sin egen bur,

så gör och all villena djur:

nu märk vad dig bör göra.

Gud haver dig givit sinn och själ:

var hellre fri än annans träl,

e medan du kan dig röra.

 

Frihet är det bästa ting,

där sökas kan all världen omkring,

den frihet kan väl bära.

Vill du vara dig själver huld,

du älska frihet mer än guld,

ty frihet följer ära.

 

Frihet må väl liknas vid ett torn,

där en väktar blåser av sitt horn:

du tar dig väl till vara!

När du av det tornet går,

och en annan det i händer får,

där fäller du om tåra.

 

Och är frihet lik den stad,

där all ting följas väl i rad:

där är fullgott att bygga.

Varder frihet från dig villt,

då är det bästa nederspillt,

så låter jag mig hygga.

 

De gamla skrift och så de ny,

de bjuda frid i varjom by.

Dock kan ej frider bliva,

förutan frihet är där när,

som frid och frälse uppebär

och ofrid må fördriva.

 

Haver du frihet i dine hand,

du lyckt väl till och bind om band,

ty frihet liknas vid en falka,

att ho som frihet giver upp,

han skulle tagas vid sin tupp

och sättas ibland skalka.

 

Flyger frihet bort från dig,

hon kan väl sedan vakta sig,

evart du red eller rände.

Du kan ej giva så stort rop,

du sitter dock kvar i kappo snop,

och bort flög höker av hände.

 

Jag råder dig, hav frihet kär,

om du kan märka vad frihet är,

hon är ej god att mista.

Frid och frälse drager hon hem,

hugnad och glädje allom dem

som skylas under hennes kvistar.

 

Frihet är en säker hamn,

det visar frihet med sitt namn

dem som henne kunno lyda.

En hamn vär för vind och våg,

frihet beskärmar både hög och låg,

ty bör man frihet pryda.

 

(Tomas av Strängnäs)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s