Katolska fältherrar del VI: Johann Ludwig von Isolani

Den fältherre med det fullständiga namnet Johann Ludwig Hektor von Isolani är känd i svensk historia för att varit de kroatiska truppernas befälhavare under kriget. Dessa kroater nämns ofta i litteraturen om trettioåriga kriget och några rader ska skrivas om dessa innan en biografi om dess ledare görs.

Kroaterna hamnade under habsburgarnas välde 1527. Kroaterna var katoliker och i gränsområdet mellan osmanernas och tyskromerska riket tjänst gjorde många kroater i kejserlig tjänst. Under trettioåriga kriget började Isolani rekrytera kroater för att tjänstgöra i kejsarens armé. De kroatiska ryttarna var ett lätt kavalleri som skötte spaning och patrullering, gjorde bevakningsuppdrag samt deltog i skärmytslingar. De användes inte som regelrätt kavalleri vid fältslag även om kroaterna ofta gjorde flankanfall. Kroatiska styrkor slogs bland annat vid Lützen där de var placerade längt ut på vänsterflygeln och försökte anfalla svenska trupper i ryggen och trossen. Disciplinen var nog inte särdeles hög, ofta anklagades kroaterna för att begå övergrepp på civilbefolkningen. Vid Magdeburgs förstörelse ska just kroatiska trupper varit bland de värsta plundrarna och mördarna. Omkring 20 00 kroater stred totalt under kriget för kejsaren. Minnet av dessa soldater lever kvar i svenskans ord krabat. Svenskarna hade svårt att uttala namnet på sina fiender så det blev krabat. Kravatten, föregångaren till den slips som används inom herrmodet idag kommer från dessa kroater som hade en slags halsduk.

Johann Ludwig Hektor von Isolani föddes troligen år 1580, eller däromkring. Ätten var adlig och troligen ursprungligen från Cypern. Uppväxten vet man inte så mycket om. 1601 nämns Isolani för första gången. Den blivande befälhavaren är soldat och strider i Ungen mot osmanerna, tillsammans med sin far. Osmanerna tillfångatog den unge Isolani men han lyckades rymma. I det så kallade usokkriget åren innan det stora krigets utbrott var Isolani med. När kriget börjar är Johann Ludwig von Isolani med och var officer, redan nu befäl över kroater. Isolani var med vid vita bergen 1620 och deltar senare under åren som kommer i kriget. 1625 får Isolani order om att rekrytera och ledda kroatiska ryttare. Vid denna tid står Isolani Wallenstein nära. Under Wallensteins befäl är kroaterna och Isolani med och strider mot kejsarens fiender. Efter slaget vid Dessau bro i april 1626 då danskarna slogs tackas Isolani särskilt av Wallenstein.

Vid Breitenfeld deltar Isolani men drivs de tillbaka av svenskarna, samma skedde vid Lützen. Detta år 1632 blir Isolani befäl över alla kroatiska trupper. Vid Wallensteins fall stod Isolani på kejsarens sida och belönades, kejsaren utnämner Isolani till greve. Vid Nördlingen deltog Isolani och hans lätta kavalleri förföljde de flyende. Senare samma år förlade Isolani sina trupper i södra Thüringen. Den lilla staden Themar plundrades. Av omkring 300 hus fanns det bara 69 kvar när kroaterna lämnade ruinerna. Ett talande bevis på kroaternas brutala framfart.

Åren efter strider kroaternas ledare främst mot fransmän och holländare. Vintern 1639 befann sig Isolani i Wien. På våren året efter blev han sjuk och avled i mars. Den kroatiske generalen som själv inte var av kroatiskt ursprung och som stridigt för kejsaren och den katolska tron på Balkan, Tyskland, Danmark, Nederländerna och Frankrike fick sin grav i den kejserliga huvudstaden. Johann Ludwig von Isolani var gift med Margarete Freiin Teufel von Guntersdorf. I äktenskapet föddes två döttrar. Den ena blev nunna och den andra fick överta faderns gods och förmögenhet. För som så många andra krigsherrar under denna turbulenta tid förstod sig Isolani på att skaffa sig gods och mynt.

En målning och ett kopparstick föreställande kroaternas ledare.

Måste vi ha samma åsikter som makthavarna?

Insändare För några år sedan pratade jag med en polisman. Han berättade att en av alla de otaliga nationella organisationer och partier som funnits i detta land hade ansökt om att få demonstrera. Detta nekades med motivering att polisen inte hade resurser att skydda de så kallade högerextremisterna från motdemonstranterna. Nu genomförde de demonstrationen ändå och polisen ingrep. De hade såväl helikoptrar som kravallpolis för att stoppa demonstranterna. Några motdemonstranter fanns inte på plats. När jag frågade hur detta gick för sig sa han lite besvärat: ”Du vet, när det gäller att försvara demokratin följer vi inte alltid regelboken”. Detta hände på 1990-talet.

För några dagar sedan höll nordiska motståndsrörelsen en demonstration i Göteborg. Polisen gav dem tillstånd men försökte försvåra för dem. Upprörande säger undertecknad. I svensk lag har alla människor lika mycket värde och har man fått tillstånd att demonstrera, ja då ska polisen skydda demonstranterna och inte försvåra för dem.

Nu säger då en del att ja, men inte kan väl vi tillåta människor som vill avskaffa demokratin att göra sin röst hörd. Jo, säger undertecknad, det kan vi. I en demokrati har alla människor lika mycket värde även de som vill avskaffa demokratin. Det står ingenstans i deklarationen om de mänskliga rättigheterna att man måste tro på att alla människor har lika mycket värde. Allas lika värd gäller alla, snälla som otrevliga, fula som vackra, söndagsbarn och måndagsexemplar. Som undertecknad ser det så bryter svensk polis mot de regler och ideal som de säger sig försvara. Polisen borde skämmas!

Det som skiljer en demokrati från diktatur ska vara att man får kritisera makthavarna och deras ideal. Måste vi ha samma åsikt som makthavarna – ja, då har vi ingen demokrati längre. Lika för alla borde gälla i Sverige. Alla människor har lika mycket värde och det gäller även folk i nordiska motståndsrörelsen som andra människor i konungadömet Sverige!

Polisen gjorde fel i Göteborg 30 september 2017!

Henrik Andersson

Insändaren publicerade i Skaraborgs Länstidning, Hjo tidning, Falköpings tidning och Skövde nyheter 2017-10-04

http://www.sklt.se

En insändare i Skaraborgsbygden: Måste vi ha samma åsikter som makthavarna?

Debatt

För några år sedan pratade jag med en polisman. Han berättade att en av alla de otaliga nationella organisationer och partier som funnits i detta land hade ansökt om att få demonstrera. Detta nekades med motivering att polisen inte hade resurser att skydda de så kallade högerextremisterna från motdemonstranterna. Nu genomförde de demonstrationen ändå och polisen ingrep. De hade såväl helikoptrar som kravallpolis för att stoppa demonstranterna. Några motdemonstranter fanns inte på plats. När jag frågade hur detta gick för sig sa han lit besvärat. Du vet, när det gäller att försvara demokratin följer vi inte alltid regelboken. Detta hände på 1990-talet.

För några dagar sedan höll nordiska motståndsrörelsen en demonstration i Göteborg. I svensk lag har alla människor lika mycket värde och har man fått tillstånd att demonsterar ja då ska polisen skydda demonstranterna och inte försvåra för dem. Nu säger då en del att ja men inte kan väl vi tillåta människor som vill avskaffa demokratin att göra sin röst hörd. Jo säger undertecknad, det kan vi. I en demokrati har alla människor lika mycket värde även de som vill avskaffa demokratin. Det står ingenstans i deklarationen om de mänskliga rättigheterna att man måste tro på att alla människor har lika mycket värde. Allas lika värde gäller alla, snälla som otrevliga, fula som vackra, söndagsbarn och måndagsexemplar. Som undertecknad ser det så bryter svensk polis mot de regler och ideal som de säger sig försvara.

Det som skiljer en demokrati från diktatur ska vara att man får kritisera makthavarna och deras ideal. Måste vi ha samma åsikt som makthavarna ja då har vi ingen demokrati längre. Lika för alla borde gälla i Sverige. Alla människor har lika mycket värde och det gäller även folk i nordiska motståndsrörelsen som andra människor i Konungadömet Sverige! Polisen gjorde fel i Göteborg 30 september 2017!

Henrik Andersson

Artikel publicerades på Skaraborgsbygdens hemsida 2017-10-04 www.skaraborgsbygden.se

Tysklands nationaldag

Tag der Deutschen Einheit eller på svenska, den tyska enighetens dag är Förbundsrepubliken Tysklands nationaldag. Dagen firas då Tyskland formellt enades detta datum den 3 oktober 1990. Då förenades Västtyskland och Östtyskland.

Föreningen besökte mickelsmässmarkanden i Örsundsbro

Örsundsbro i Enköpings kommun i Uppland var en gång en viktig plats för handel. Men tiderna förändrades. 1976 började man med en ny idé, man började ha en marknad vid mickelsmäss som skulle ha ett sekelskiftstema. Många såväl besökare som säljare var klädda i sekelskiftskläder. Nu har tiderna ändrats men marknaden i Örsundsbro är mycket populär. Representation från föreningen var förstås där och bilder togs. Vidare meddelas att vädret var ett bra höstväder och det var mycket besökare.

Katolska fältherrar del V: Ottavio Piccolomini

Det är nog inte förmycket sagt att mannen med det ståtliga namnet Ottavio Piccolomini var den mest framgångsrike av de befälhavare som stred för kejsaren, ligan eller Spanien under trettioåriga kriget. Dels var han med under hela kriget, få var med och överlevde alla de trettio åren, dels så slutade han som högste befälhavare och fick stora belöningar.

Ottavio Piccolomini såg livets gryning i Florens. Familjen var adlig och en medlem i släkten Piccolomini var Pius II som varit påve. Unge Ottavio började som så många andra unga adelsmän en militär karriär. Som mening soldat, rättare sagt pikenerare började karriären och det skedde i spansk tjänst. Några år gick och 1618 deltog Ottavio Piccolomini nu officer i den här som storfursten av Toscana sände för att bistå kejsaren mot de upproriska i Böhmen. Vi det stora slaget vid vita bergen utmärkte sig Piccolomini för tapperhet. Några år senare var Piccolomini åter i spansk tjänst och tjänstgjorde under Pappenheim. Tillbaka i kriget i Tyskland träffade Piccolomini Wallenstein och blev befäl över dennes livgarde. Något senare, 1629 blev Ascanio, Ottavio Piccolomini yngre bror utsedd till ärkebiskop av Siena. Detta utnyttjade Wallenstein för att få kontakter med kretsar inom den katolska kyrkan. Ottavio Piccolomini fick nu många diplomatiska uppdrag av sin herre. Piccolomini var ute på sådana uppdrag när svenskarna landsteg i Tyskland och hade sin a framgångar under Gustav II Adolf. I krigstjänst var Piccolomini åter 1632 och kämpade med stor tapperhet vid Lützen. I slaget där Piccolomini tjänstgjorde på vänstra flygeln. I slaget sårades Piccolomini flera gånger och tre hästar han red sköts ihjäl av svenskarna. Vissa källor påstår att Piccolomini var med och såg den svenske kungen dra sin sista suck på slagfältet.

När konflikten mellan kejsaren Ferdinand II och Wallenstein började tog Piccolomini och stödde den förstnämnde. Matthias Gallas och Ottavio Piccolomini var de som hade hand om kejsaren order att få bort Wallenstein. Efter mordet på den sistnämnde överöstes Piccolomini av titlar och pengar. Senare under året deltog Piccolomini med framgång i slaget vid Nördlingen. Året efter, 1635 var Piccolomini i spansk tjänst. Nu streds det mot fransmän och holländare. Tillsammans med den kejserliga befälhavaren Johann von Werth tog Piccolomini och drev sina spanska trupper in i Frankrike 1636. Ett tag hotade den förenade hären Paris innan man tvingades ge sig av igen. 1639 stod slaget vid Diedenhofen, här skördade Piccolomi sin största triumf på slagfältet. Med överlägen här spanska trupper besegrades här en fransk armé under Feuquières som dog av sina skador efter slaget. Spanske kungen Filip IV utnämnde Piccolomini till hertig av Amalfi.

När Matthias Gallas la ner sitt befäl hopades Piccolomini få bli ny överbefälhavare. Nu blev det inte så, kejsaren Ferdinand III bror Leopold Wilhelm fick överta tjänsten men med Piccolomini som en av sina närmaste män. Ett slag sommaren 1641 vid Wolfenbüttel slutade med nederlag och i oktober 1642 förlorade dock såväl ärkehertigen och hertigen av Amalfi stort vid det som kommit att kallas andra slaget vid Breitenfeld. Båda de kejserliga befälhavarna la nu ner sina befäl. Piccolomini gick nu åter i spansk tjänst och stred åter främst mot fransmännen. Den spanske kungen gjorde Piccolomini till grand av Spanien samt förlänade honom det gyllene skinnets orden. Våren 1648 blev nu äntligen Piccolomini högste befäl för kejsarens armé. Men som generalissimus kunde hertigen av Amalfi inte uträtta mycket, freden stod för dörren, men ett slag utkämpades vid Dachau oktober det sista krigsåret. En förenad svensk-fransk här mötte Piccolominis styrka som segrade.

Åren efter kriget blev framgångsrika för Piccolomini. Vid de fredkonferenser som hölls i Nürnberg 1649-1650 var hertigen av Amalfi som kejsaren högste sändebud. Vid dessa möten blev Piccolomini god vän med den blivande svenske kungen Karl Gustav. Piccolomini ska ju varit med när den svenske tronarvingens morbror avled vid Lützen så de kan nog ha mycket att tala om. 1651 gifte sig Ottavio Piccolomini med Maria Benigna, dotter till hertigen av Sachsen-Lauenburg. Belöningar och utmärkelser fortsatte att komma. 1654 blev Piccolomini hertig av Münsterberg och upphöjdes senare till riksfurste. Två år senare avled Piccolomini av de skador han ådragit sig efter att ha fallit av en häst. Några barn hade inte tillkommit i äktenskapet så en brorson fick ärva hertigdömet. Otavio piccolomini begravdes i Wien. Graven finns

Av alla de kejserliga befälhavarna får Piccolomini anses vara den mest lyckosamme. Inte nog med att han överlevde hela kriget, hans steg i graderna och blev hertig. Några viktiga slag förlorade han, men det var inte några katastrofala nederlag.

Ottavio Piccolomini i klassisk fältherre pose.

I mitten på kort sidan till vänster sitter Piccolomini med svenske tronarvingen Karl Gustav, senare kung med regentnummer tio och Karl Ludwig, av Pfalz. Sistnämnde son till den så kallade ”vinterkonungen” Fredrik av Pfalz som utsågs till kung när upproret 1618 började i Böhmen. Platsen är den stora fredsbanketten i Nürnberg 1649.