När Gustaf VI Adolf spelade en politisk roll

När Gustaf VI Adolf spelade en politisk roll

Gustaf VI Adolf spelade ingen större politisk roll i den svenska historien. Ofta skrivs det i historieböckerna att han inte spelade någon politisk roll alls. Det stämmer inte. Hösten 1957 spelade kungen en högst väsentlig och viktig roll i den svenska politiken.

Gustaf VI Adolf blev kung 1950. Vid en ålder av 67 år fick han ta över som statschef. Vid denna tid hade såväl praxis som lagarna gjort att kungens främsta uppgift var utnämning av ämbeten. Sverige var vid denna tid ett mycket stabilt land. Inga inrikespolitiska kriser fanns och den goda ekonomin gjorde att levnadsstandarden ökade. Det fanns inget större utrymme för en aktiv personlig kunglig politik. Sedan att kungen syns vara influerad av den brittiska monarkin, hans två gemåler kom båda från Storbritannien. I den brittiska monarkin spelar regenten bara en politisk roll vi kriser och regeringsbildningar i övrigt är funktionen enande och ceremoniell.

Sverige var ett stabilt land 1957. Men en fråga inom politiken ledde till hetsiga debatter och diskussioner. Frågan gällde den allmänna tilläggspensionen, ATP. Socialdemokraterna och centerpartiet styrde landet i en koalitionsregering men i frågan om ATP var de oense En folkomröstning om ATP hölls hösten 1957. Socialdemokraternas linje segrade. Gunnar Hedlund, ordförande för centerpartiet som samma år bytt namn från bondeförbundet meddelade då att samarbetet var över. Den 15 oktober lät Hedlund förstå att regeringssamarbetet skulle upphöra. Efter några dagars interna överläggningar meddelade Tage Erlander, statsminister sedan 1946 kungen den 22 oktober att regeringssamarbetet upphört. 26 oktober lämnade Erlander in regeringens avskedsansökan till kungen. Erlander menade att socialdemokraterna borde fortsätta regera. Kungen lät förstå att regeringsbildningen var kungens uppgift och förhandlingar mellan de övriga partiledarna gjordes. Förhandlingar gjordes med partiledarna. Vid denna tid hade Sverige fem riksdagspartier, socialdemokraterna under Tage Erlander, centerpartiet under Gunnar Hedlund, folkpartiet under Bertil Ohlin, högerpartiet under Jarl Hjalmarson samt kommunisterna under Carl-Henrik Hermansson. Sverige hade under denna tid en tvåkammarriksdag. Socialdemokraterna hade majoritet i första kammaren medan de borgerliga hade majoritet i den andra.

Kommunisterna stödde socialdemokraterna, de borgerliga kunde inte enas om att bilda en trepartiregering. Hedlund visade inget intresse av att styra med högern och folkpartiet, eller stödja en koalition mellan de två. Tanken på en samlingsregering fanns men den visade sig snabbt vara en omöjlighet. Då socialdemokraterna var det största partiet lät Gustaf VI Adolf Erlander bilda en ren socialdemokratisk ministär. Den nya regeringen blev en minoritetsregering och utlovade nyval året därpå vilket skedde. Socialdemokraterna vann och deras linje i ATP-frågan vanns slutgiltigt 1959.

Krisen skötte kungen helt korrekt sitt ur parlamentarismens synvinkel, Gustav VI Adolf var anhängare av denna regeringsprincip och hade inte för avsikt att bryta mot den. Några personer på högerkanten hade nog hoppats att kungen skulle låta någon ny statsminister ta över men så blev det inte. Kungen fick sedan beröm för sitt korrekta sätt att ha hand om krisen. 31 oktober 1957 bildade Erlander en ny regering enbart med socialdemokrater som statsråd. Socialdemokraterna regerade sedan som ensamt regeringsparti fram till 1976. Kungen fick sedan beröm för sitt sätt att sköta krisen, han höll sig till parlamentarismens princip och enligt gällande praxis.

För kungen var det givetvis en framgång. Gustav VI Adolf bevisade att monarkin fyllde en praktisk funktion i statslivet. I ett historiskt perspektiv är krisen 1957 intressant dels för det var sista gången en regeringskris sköttes av konungen. Dels för att det var Gustav VI Adolf enda egenliga inblandning i politiken. Sett ur ett längre perspektiv var krisen en framgång för monarkin. Ett försök att lösa krisen ur ett annat än rent parlamentariskt synvinel, det vill säga att ersätta Erlander med en ledare från högern hade kunnat skada monarkin. Kungen agerade hösten 1957 användes aldrig som ett bevis på att monarkin borde avskaffas. Kraven på ett nytt statsskick debatterades ofta under denna tid. ”Gamle kungen” levde upp till sitt valspråk ”Plikten framför allt”:

Litteratur:

Andersson Lars M & Amurén Lena Sveriges historia i årtal 2003.

Carlsson sten & Rosén Jerker(hred) Den svenska historien del 15, våra dagars Sverige 1985.

Duhs Staffan Sveriges monarker 1986.

Erlander Tage 1954-1960 1972.

Fridh Kjell Gamle kungen Gustaf VI Adolf, en biografi 1995.

Gierow, Karl Ragnar Gustaf VI Adolf, hela folkets kung 1971.

Harrison Dick Därför höll Gustaf VI Adolf låg politisk profil, artikel i Svenska dagbladet 29 september 2016.

Lagerqvist Lars O Sveriges regenter, från forntid till nutid 1997.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s