Svenska dikter del XXXXI Min lilla vrå bland bergen

Svenska dikter del XXXXI Min lilla vrå bland bergen

Den skald som skrivit dikten som ska återges hette Johan Anders Wadman och föddes i Karlskrona 1777. Son till en kyrkans man fick sonen studera i Lund och Åbo. En resa utomlands slutade nästan i katastrof då den unge Wadman inte kund ha ordning på sin ekonomi. Arvet efter fadern kunde han heller inte förvalata. Wadman blev informator i Värmland några år innan han hamnade i Göteborg. Wadman drog ut i kriget mot Napoleon 1813 och kampanjen mot Norge året efter. Wadman var sjukhuskommissarie och hade som titel direktör. En liten skröna från denna tid är värd att återge. Wadman skulle redovisa för myndigheterna var brännvinet som användes för bedövningsmedel tagit vägen. Utsupet bar det korta och glada svaret!

Väl hemma gigen levde Wadman resten av sitt liv i Göteborg och arbetade en tid som informator. Wadman levde i fattigdom, han var ordenskald i Göta Par Bricole. Detta sällskap har est en minnessten över Wadman. Johan Anders Wadman avled i februari 1837. Wadmans sidkte ska utmärkas av humor, kvickhet och en viss cynism. En diktsamling, ”Lek och alfwar” är det enda som utkom under skaldens levnad. Wadmans mest kända dikt ”Min lilla vrå bland bergen”.

Min lilla vrå bland bergen

Jag vet en vrå emellan bergen,

En liten vrå, som tillhör mig,

Der ingen flärd innästlat sig,

Der ingen oskuld skiftat färgen.

Hvart än mig ödet kasta må,

Jag längtar åter till min vrå,

Min lilla vrå bland bergen.

 

En koja, högröd som skarlakan

Och lugnare än ett palats,

Ger åt mitt läger skygd och plats —

En rosenhäck är mitt sparlakan.

Hvart jag af ödet jagas må,

Jag längtar åter till min vrå,

Min lilla vrå bland bergen.

 

Der har jag stängt en fånge inne,

Som måste gifva sig tillfreds

Inom den lilla trånga krets,

Ty jag har bländat håg och minne.

Hvart än mig ödet drifva må,

Jag längtar åter till min vrå,

Min lilla vrå bland bergen.

 

Min lilla Hildur heter fången,

Och kärleken med blomsterband

Fäst hennes hjerta, fot och hand

Vid kojans sångare och sången.

Hvart jag af ödet jagas må,

Jag längtar åter till min vrå,

Min lilla vrå bland bergen.

 

Hon är befäst, min lugna hydda,

Så otillgängelig som säll,

Ty mörka skogar, höga fjäll

Mot verldens stormar henne skydda.

Hvart jag af ödet jagas må,

Jag längtar åter till min vrå,

Min lilla vrå bland bergen.

 

Jag har sett ramla flere troner

Som fåvisk barnalek till grus,

Men ännu står mitt trygga hus

Och vet ej af revolutioner.

Hur högt mig lyckan höja må,

Jag längtar åter till min vrå,

Min lilla vrå bland bergen.

 

Jag jagade i ungdoms-åren

En brokig fjäril, prydd med gull,

Jag vilse gick, jag föll omkull,

Jag stötte mig — än svida såren —

Men jag var lycklig nog ändå

Att åter hitta till min vrå,

Min lilla vrå bland bergen.

 

Att lyckans yra fjäril fånga

Jag löper aldrig mer omkring,

Ty jag har lärt att ingenting

Man vinner så med mödor många.

Nej, jag har lycka nog ändå:

Min sköna fånge i min vrå,

Min lilla vrå bland bergen!

2 comments on “Svenska dikter del XXXXI Min lilla vrå bland bergen

  1. TA skriver:

    41 skrivs XLI

    • Tack för din kommentar. Men vad vi vet så kan det skrivas på det sätt som vi skrivit. Romarna var ibland lite oklara med sina regler när det gällde att skriva ner siffror.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s