Svenska dikter del XXXIX Skulle jag sörja då vore jag tokot

Svenska dikter del XXXIX Skulle jag sörja då vore jag tokot

Lasse Lucidor visade med önskvärd tydlighet att skalder var tuffare förr än idag. Han dog i en duell, en värja tog hans liv. 1638 föddes vår poet och innan värjan ändade hans liv hade det hunnits med att studera i Greifswald och Leipzig. En mindre lyckad studieresa i Frankrike och efter hemkomst till fosterjorden en tids arbete vid Uppsala universitet. Men skalder är ju inte som andra. Hellre försöka sin lycka som poet och resten av sitt liv försörjde sig Lasse Lucidor sig som en slags tillfällighetsdiktare. Inte alltid så lyckad karriär, en tid satt Lucidor i fängelse för en dikt som förargat kung Karl X Gustav. Den mest kända dikten Lucidor skrev är den som ska återges. Den handlar om skaldens trots allt optimistiska syn på livet. Egentligen hette han Lars Johansson. Trots sin optimistiska syn på livet kallade han sig för Lucior som betyder den olycklige. Olycklig var ju dock hans död som skedde augusti 1674.

 

Skulle jag sörja då vore jag tokot

 

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fast än det ginge mig aldrig så slätt.

Lyckan min kan fulla synas gå krokot;

vakta på tiden, hon lär full gå rätt.

All världen älskar ju vad som är brokot,

mången mått liva som ej äter skrätt.

 

Olyckan växlar ju lika med lyckan,

allt, vad begynsel har, ändas en gång;

druckin man haver ej allestäds hickan,

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

 

Himmelens dagg plär på träna nerdugga,

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn’ trotsa skyn,vem kan kullhugga

samma, när yxen ens har inte skaft?

Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;

mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

 

Dy lät man lyckan med olyckan strida,

intill jag ser, ho som vinner för mej

Ingen mått’ skjutshästen alltför hårt rida,

tröttar du honom, förtreter han dej;

Fast om en måste förföljelse lida,

modet blir fritt, när som kroppen är ej.

 

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,

Lasse räds varken hat, avund ell’ tvång.

Ingen tårs göra mer än han kan svara,

rätt måst (trots orätten) hava sin gång.

Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

 

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;

vadan hon kom i går, går hon i dag.

Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,

att I, olycklig, är lustig som jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s