Bulgarien under första världskriget

Förhistoria

1879 blev Bulgarien självständigt, den tyske prinsen Alexander av Hessen blev landets regent. Landet hade dock en del kopplingar till osmanska riket som de försökte lösgöra sig ifrån. Efter några år ersattes Alexander som inte fick något gehör för sin politik av en ny regent Ferdinand Sachsen-Coburg och Gotha. Ferdinand som själv kallade sig tsar men ofta brukar tituleras kung i svensk historieskrivning försökte utvidga sitt lands gränser. 1908 blev Bulgarien erkänd som suveränstat. Många av länderna på Balkan hade styrts från Konstantinopel och när osmanernas välde försvagades ingick Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien en allians kallad Balkanförbundet som 1912 startade krig mot osmanerna, eller turkarna som man också kallade dem. Bulgarien och deras allierade vann kriget som slutade 1913, men segrarna började bråka om bytet. Men detta, det första balkankriget följdes av ett annat. Bulgarien kom i krig med Grekland, Serbien, Montenegro men också med Rumänien och osmanerna. Kriget som varade lite mer än en månad tvingade Bulgarien att vika och lämna ifrån sig en del av det man lyckats erövra.

Deltagandet i kriget

Året därpå, 1914 utbröt det första världskriget. Till en början var Bulgarien neutralt. Bitterheten levde dock kvar i Bulgarien. Förut hade osmanerna varit landets fiender, men den fiendskapen hade nu ersatts av hat mot serber och greker. Kontakter togs med företrädare för Tyskland och Österrike-Ungern. Hösten 1915 när Österrikarna förberedde sig att invadera Serbien förklarade Bulgarien krig och inträdde i konflikten på centralmakternas sida den 11 oktober. Ententen svarade med att förklara Bulgarien krig. Centralmakterna lyckades nu ockupera Serbien. En förenad ententarmé som tagit kontroll över det neutrala Greklands område vid Saloniki försökte komma serberna till hjälp, men denna armé hindrades av bulgarerna och fransmän och britter tvingades retirera. Helt lugnt var det inte i Serbien efter att centralmakterna ockuperat landet. I februari 1917 utbröt ett serbiskt uppror i Toplica som slogs ner efter en månad av bulgarer och deras allierade från dubbelmonarkin.

Bulgariens inbladning i kriget gjorde att förbindelserna mellan tyskarna och deras allierade i öst, osmanerna kunde upprätthållas, järnvägar i Bulgarien utökades och understöddes. Kriget var inte populärt bland många bulgarer. Landet var traditionellt fientligt mot osmanerna men hade starka emotionella band till Ryssland. Radko Dimitrijev krigshjälte från balkankrigen gick i rysk tjänst och blev general. Även andra bulgarer ska ha slagits som frivilliga i ryska armén. Dimitrijev stupade under ryska inbördeskriget i kamp mot de röda.

Sista september 1916 lyckades ett franskt flygplan ta sig fram till Bulgariens huvudstad Sofia och släppte några bomber. Flygplanet sköts ner på tillbakavägen.

Rumänien förklarade krig mot centralmakterna 1916. Landet fick inget stöd av de andra inom ententen och landet anfölls av centralmakternas trupper där även bulgarerna var med. Rumänien tvingades dra sig ur kriget och fred slöts mellan rumäner och representanter för centralmakterna i maj 1918. Men en ny fiende hade kommit. I slutet av 1917 hade en ny regering tagit över i Grekland och landet anslöt sig till ententen. Sista dagarna av maj 1918 vann en grekisk styrka över bulgarerna vid Skra-di-Legen.

1918 började de andra centralmakterna svikta, osmanerna såg sitt rike kollapsa, Österrike-Ungern likaså och Tyskland hade det svårt på västfronten. Många bulgarer var missnöjda och ville inte strida mer. 15-18 september 1918 led bulgarer och tyskar ett nederlag vid Dobro Pole av en förenad fransk, serbisk, grekisk styrka. Missnöje med demonstrationer och försök av kommunister till infiltration förkom.

Framgångarna för ententen gjorde att Bulgarien bad om eldupphör 29 september och Ferdinand abdikerade och lämnade landet 3 oktober. Bulgarien ska ha förlorat omkring 49 000 människoliv i konflikten. Som mest hade Bulgarien en armé på nästan 880 000 man, befolkningen var runt 4 700 000 innan kriget. När Serbien ockuperades tog omkring 1300 frivilliga från Makedonien och värvade sig i den bulgariska armén.

Den bulgariska flottan deltog i kriget men gjorde det mestadels i Svarta havet. Flottan bestod mest av fransktillverkade fartyg och kriget bestod främst i att patrullera kuster, samt lägga ut minor. Fienden vid denna front var ryssarna. Ett fartyg sänktes 1916 av en rysk sjömina. Tyskarna hade två u-båtar i Bulgariens hamnar och en av dem såldes till Bulgarien som därmed fick sin första undervattensfarkost. Flottan hade även några flygplan i sin tjänst. Flottan hade även några mindre farkoster vid floden Donau. Bulgarien hade en mindre kustremsa vid Egeiska havet, flottan spelade inte någon större roll här, men hamnarna bombarderades under kriget av ententens krigsfartyg.

Det bulgariska flygvapnet bestod av 124 man i början av kriget, åtta piloter och fem flygplan fanns samt några ballonger för observation. Några flygplan började tillverkas under kriget. Några piloter utbildades och stred för tyskarna på västfronten.

Freden undertecknades i franska Neuilly-sur-Seine hösten 1919. Bulgarien fick lämna ifrån sig landområden till Serbien, Grekland och lämna tillbaka de områden de tagit från Rumänien samt betala krigsskadestånd. Bulgarien förlorade totalt 11 278 km² av sitt territorium. Bulgarien var det land på centralmakterna sida som klarade sig bäst. Österrike-Ungern och Osmanska riket upphörde att existera och jämfört med Tyskland som fick betala ett oerhört stort skadestånd samt ta på sig skulden för kriget var villkoren i Neuilly-sur-Seine någorlunda lindriga. Revanschlystnad gjorde att Bulgarien anföll Jugoslavien med när tyskarna invaderade detta land 1941.

Tre makthavare

Ferdinand I

Ferdinand var född i Wien 1861 och blev furste av Bulgarien 1887. Vid landets självständighet 1908 blev Ferdinand tsar. Ferdinand abdikerade för att rädda tronen åt sin släkt och levde efter kriget i exil i Tyskland. 1948 avled den före detta tsaren so aldrig återsåg sitt rike efter abdikationen. Ferdinands gemål sedan 1908 Elenore av Reuss-Kistritz var med och organiserade sjukvård för sårade soldater, men tsaritsan blev sjuk och avled 1917.

Vasil Radoslavov

Vasil Radoslavov var Bulgariens premiärminister större delen av kriget. Radoslavov var stor beundrare av Österrike-Ungern men ogillade Ryssland trots att de flesta bulgarer kände sympati för detta land. Vasil Radoslavov började sin karriär som politiker 1884 och blev tre år senare premiärminister en tid. 1913 blev Radoslavov åter ledare för en bulgarisk regering och samarbetade med Ferdinand och var för att landets kulle gå med i kriget. När kriget började gå dåligt för Bulgarien ersattes Radoslavov som regeringschef. Förutom posten som premiärminister var Radoslavov även utrikesminister. Efter kriget levdes några år i exil i Tyskland. Vasil Radoslavov levde mellan 1854-1929.

Nikola Zjekov

Nikola Todorov Zjekov föddes 1865 och blev soldat 1885. Unge Zjekov var året med i en misslyckad kupp mot furst Alexander. Efter amnesti fortsatte Nikola Zjekov sin militära bana och var en tid i Italien för att studera strategi. Vid första balkankriget var Zjekov överste och regementschef. 1915 kom utnämningen till generalmajor och senare blev Nikola Zjekov personligen utsedd av Fredinand I till överbefälhavare. Zjekov hade del i de framgångar Bulgarien och dess förbundna hade mot serber och rumäner. 1916 blev Zjekov generallöjtnant. Sommaren 1918 blev Zjekov sjuk och tvingades lämna sitt befäl för att vårdas i Wien. Efter kriget vistades Zjekov en tid i Wien men åkte senar hem till Bulgarien fick ett kortare fängelsestraff för sin iblandning i kriget som slutat med förlust för Bulgarien. Senare fortsatte Zjekov sin karriär och var bland annat lärare vid militärakademin. 1936 fick Zjekov titeln general. Under andra världskriget då Bulgarien var allierade med Tyskland hade Zjekov personliga kontakter med Adolf Hitler. När Bulgarien bytte sida i kriget 1944 flydde Zjekov till Tyskland och dömdes till döden av de nya kommunistiska ledarna i hemlandet. 1948 avled Niola Zjekov i exil.

Bulgariens tsar eller kung som han också kallas, Ferdinand I.

Ferdinands gemål Eleonore som avled 1917 men som organiserade sjukvård under balkankrigen som under världskriget.

Befälhavaren Nikola Zjekov.

Propagandabild efter segern över serberna. Tyskland, Österrike-Ungern och Bulgariens regenter syns överst i bild.

Bulgariska trupper i Makedonien.

Bulgariska och osmanska officerare i Rumänien.

Bulgariska soldater iklädda tyska stålhjälmar.

Bulgariska flygare i ett från ententen erövrat flygplan. Planet ska ha skjutits  ner i maj 1918.

Bulgarer tillfångatagna vid Salonikifronten slutet av 1916.

Varför får man inte avbilda Allah och Muhammed? Svaret är att kriminella alltid försöker dölja sin identitet!

Terrorister har slagit till i Stockholm!

Minst tre döda!

Må våra gudar och gudinnor förbanna dessa usla mördare!

Förbannade monoteister i muslimsk skepnad, må de lida vid ragnarök!

To Njord

Fair-footed father of Freyr and Freya,

Wave-rider, winning us wealth from the sea,

Shielder of ships, send us good fortune,

Hear us and help us to prosperous harbor,

Bring us a blessing, oh brother of Nerthus,

Pledge of the Vanir, by our prayers be pleased

In Noatun, oh Njordr, know now our need.

Diana L. Paxson

Skillnaden mellan polyteism och monoteism: Barn

Barn är en mycket viktig del i monoteismen. Det är barnen som omskärs i judisk och islams namn. Kristendomen är dock den religion som har den mest utpräglade barnkulten. Jesusbarnet med och utan moder är en mycket central del i kulten i katolsk, koptisk och ortodox kristendom.

Visst finns det barn med i andra religioner men barnkulten är sällan så utbredd som inom monoteismen och då främst kristendomen. Isis med Horus är en känd hednisk motsvarighet men egypterna skapade aldrig en hel kult med tillbedjan av ett barn. Inom asatron finns det ingen känd avbildning från förkristentid där barn avbildas i religiöst syfte. I polyteistiska religioner har gudar och gudinnor barn, men de är vuxna. Frigg gråter över sin son Balder, men Balder är vuxen och har en son som heter Forsete. Frej sägs ha fått en tandgåva av de andra gudarna, men det var när han var barn. Och Frej avbildas på ett väldigt vuxet sätt…

Men varför är barn då så centrala inom monoteismen? Svaret är ganska enkelt. Barnen är framtiden och därför är det barnen som får lära sig, indoktrineras om man vill vara lite kritisk. De barn som blir omskurna ges aldrig möjligheten att få en annan tro. Omskärelsen har samma funktion som märkningen av renar hos samer. De är helt enkelt den ende gudens egendom!

Det andra är renhetskravet. Barnen i monoteismen är andliga men även bokstavligen oskulder. De är syndfria och oskuldsfulla. Rena från synd, synd är väldigt centralt i monoteistiska läror.

Till detta ska tilläggas den sexualskräck som finns inom monoteismen. Barn är inte könsmogna och den kärlek som åsyftas med barnkult är föräldrakärlek och barns kärlek till föräldrar. Någon fysiskt och i monoteistisk mening skamlig och syndfull kärlek är det inte utan en ”ren” och andlig kärlek.

Dessvärre så tar dyrkan av barn och de egenskaper som barn sägs ha hemska uttryck. Att pojkar och flickor segregeras i religionens namn som sker i islam är en sak, men alla de vidriga sexuella övergrepp som sker i kyrkans namn av osunda vuxna som är besatta av små oskuldsfulla barn trotsar allt förnuft och är bara perverst!

Hos polyteister är religion främst för de vuxna. Kristna har lärt ut alla som inte är kristna brinner i Helvetet, tänk på så många barn som då borde brinna där. Ingen polyteistisk religion lär ut att barn straffas.

För att summera artikel. Polyteism är för vuxna, monoteismen är för barn.  Polyteismen ser barn som kommande vuxna, monoteismen hyllar egenskaper som förknippas med barn.

Det viktigaste med religion

Det viktigaste med religion är att den skänker livsglädje och inspiration, inte att religionen sätter upp dogmer och hårda levnadsregler.

Folk bryter ändå mot alla regler om det gagnar deras syften. Bättre då att låta religionen stå för livsglädje och inspiration.

Asatron ger i årsfesterna livsglädje och eddadikterna ger inspiration!

Henrik Andersson

Monoteismen, från Abraham till Clinton

Riktig när människor började tro att endast en gud fanns kan man tvista och diskutera om länge. Ofta nämns Akhenaton, farao i Egypten död 1334 före den tidräkning vi använder idag. Denne farao tyckte att prästerna i Egypten hade för stort inflytande och lanserade tanken att bara en gud fanns. Dessa tankar förföljdes då fara avled och anhängarna till den gamla polyteistiska religionen åter fick makten. Tanken på en gud påverkade judarnas förfäder och enligt myten ska en man vid namn Abraham som besökt Egypten varit den som upprättade förbund mellan judarna och den ende guden.

Judarnas förfäder började alltmer tro på endast en gud. Men de missionerade inte och brydde sig inte om att andra folk hade flera makter att tro på. 567 fvt övertog Babylonierna Jerusalem judarnas största stad. Judarna som sändes i exil inom det babyloniska riket började undra hur de kunde svikas av sin gud på detta sätt. Var fiendens gudar rentav bättre och starkare? Bland judarna uppkom då tanken att det bara fanns en gud, deras gud, men guden de trodde på hade varit missnöjda med judarna och straffat dem.

Judariket återuppstod senare och när detta rike blev en del av det romerska imperiet möttes den hellenistiska kulturen den judiska. I denna mångkultur uppstod kristendomen. Kristendomen lärde ut att judarnas gud var den ende guden, men att alla nu skulle tro på denne. Nu, omkring 70 efter vår tidräkning då den första kristna delen av bibeln nedtecknades började monoteismen missionera. Intressant att notera att Jerusalem förstördes vid denna tid av romarna efter att judarna gjort uppror.

Den judiska sekten som var uppkallad efter en mytisk ledare kallad Jesus Kristus började nu spridas, trots myndigheternas motstånd. En av portalgestalterna var en man som kallas Paulus som redan avlidit omkring år 65 vt. Denne Paulus var först med att missionera till icke judiska folk. De kristna förföljdes men de vara fanatiska i sin tro. På 300 talet började de bli så talrika att myndigheterna bestämde att kristendomen skulle bli statsreligion. De kristna skulle bistå staten och staten skulle bistå de kristna. Endast kristendomen och vad som ibland inte nämns judendomen var de enda religionerna i Rom som tillåts efter år 391. Roms västra halva föll 476 men den kristna tron ersatte delvis imperiet som en slags sammanhållande länk. De kristna fortsatte att missionera och kristedomen började sträcka sig utanför det gamla romerska rikets gränser.

570 föddes en man som hette Muhammed. Denne var en köpman i arabiska Mecka. Muhammed började grubbla och grundade en egen religion, inspirerad av judendomen och kristendomen. Denna nya lära på en enda gud, Allah fick snabbt spridning hos araberna. Islam liksom kristendomen missionerade, ibland med våld, ibland med andra medel. I Europa började däremot judarna diskrimineras då skillnaden mellan judarna och de kristna ökade och tillslut blev många kristna väldigt avoga mot judarna. Helt brast inte banden som förenade dem åt, men judarna började diskrimineras.

De kristna och muslimerna kom inte heller överens och krig började utkämpas. Dessa konflikter lever kvar än idag. Kristendomen splittrades i flera olika samfund och det gjorde även islam. Många konflikter utkämpades internt mellan olika monoteistiska faktioner.

I slutet av 1700-talet började religionen ifrågasättas i Europa, vetenskapen gjorde framsteg och religiösa skrifter kunde inte längre enbart gälla som förklaring till hur världen såg ut. 1789 utbröt den så kallade franska revolutionen och i och med den tog kristendomen och ifrågasattes för första gången på över tusen år! Men kristendomen ersattes av en ny form av monoteism.

Kristendomen ersattes med demokratin. Denna lära lärde ut att människan föddes med rättigheter och tron på att alla var lika mycket värda skulle spridas. Man tog och missionerade, för alla skulle tro på de nya idealen. Krig utbröt och konflikten blev ett slags världskrig innan demokratins ideal besegrades tillfälligt 1815. Nya tankar följde och kommunismen föddes 1848. Denna nya lära var även den en produkt av franska revolutionen men lärde ut att allas lika värde blev möjligt om alla ägde lika mycket materiell egendom.

Såväl demokratins som kommunismen läror fortsatte och under 1900 talet, efter första världskriget var dessa två ideologier de som kämpade om makten. Efter ett kort mellanspel på 1920 till 1940 talet då en del andra läror som inte verkade för ett globalt samhälle med universella ideal hade ett vist uppsving fortsatte kampen mellan demokrati och kommunism. Demokratin segrade 1989 och därefter predikades det globalisering för fullo. Den tekniska utvecklingen gjorde drömmen om ett globalt samhälle där alla var med, hade samma ideal och samma värderingar började nu ses som en realitet. Men några år in på 2000 talet började det bli mottgångar för globalsiterna. År 2016 vt skulle en av ledarna för den nya världsordningen Hillary Clinton bli president i USA. Nu blev det inte så. Men drömmen om ett globalt samhälle med likdana åsikter och normer lever vidare.

Monoteisterna uppvisar alla vare sig de är kristna, muslimer, demokrater eller kommunister följande grundläggande tankar:

Världen är dålig och ond. Den måste frälsas. Frälsning sker genom att alla har samma ideal, värdsbild och normer.

Alla utan undantag måste leva efter dessa universella ideal men också verka för att sprida dem.

Idealen får inte ifrågasättas, debatt med icketroende är inte önskvärd.

Våld som påtryckningsmetod är godtagbar.