Slaget vid Lena

Slaget vid Lena

31 januari 1208 stod ett av alla de medeltida slag som stått i Västergötland. Striden är känd om slaget vid Lena.

Bakgrunden till slaget är att det sedan mitten av 1150 talet uppstått maktstrider som handlade om vem som skulle ha kungamakten i Svearnas och götarnas rike. Maktkampen stod främst mellan två ätter som i historien kallas sverkerska och erikska. Sverkerätten hade sin härstamning från Östergötland och motparten härstammade från Västergötland. Sverker även kallad den äldre är den som gett namnet åt den ena kungaätten. Sverker var kung 1130-1156 då han mördades, inte av någon av erikarna, men väl av en man som hette Magnus Henriksson, denne dödade även Erik Jevardsson som var eriksättens förste kung. Sverkers son Karl besegrade dock Magnus som var kung något år eller så. Men Karl mördades av Eriks son Knut. Denne Knut var kung länge, han dog efter att ha varit vid makten 1197. Dessvärre hade han inga myndiga söner som kunde ta över. Sverker, kallad den yngre eller rentav fått regentnummer II tog nu makten. Men Knuts söner växte upp och ville ha makt. En strid vid kungsgården i Älgarås november 1205 utkämpades. För Knuts söner var striden ett förskräckligt nederlag, tre av de fyra bröderna stupade. Den ende överlevande vid namn Erik flydde och fick skydd i Norge hos kung Inge Bårdsson. Någon direkt hjälp fick inte tronpretendenten, men det var ju mer eller mindre inbördeskrig i Norge vid denna tid.

Erik Knutsson samlade dock ihop en ny här, bestående av inhemska anhängare men också av norrmän. Kung Sverker hade goda relationer med danske kungen Valdemar Sejr som skickade en hjälphär. Släktfejden hade blivit ett stornordiskt drama. Vid Lena i Västergötland möttes då de båda härarna sista januari 1208.

Sverker med sin svensk-danska här hade med sig såväl sin svärfar Ebbe som dennes bror Lars, Jakob och Peder. De kom söderifrån. Man gjorde gärna militära expeditioner på vintern. Ofta var väglaget bättre, man kunde utnyttja frusna sjöar som vägar, men vintern 12071208 säg vara ovanligt kall och det kan ha inverkat på de farande. Man måste kunna få fram såväl mat som vatten, men också bränsle. Försvararna, för det får man nog kalla Erik och hans anhängare i Västergötland hade det nog lättare då de dels var på hemplan dels för att de kunde invänta fienden ställer för att vara på framryckning.

Den danska uppmarschen skedde söderifrån på östra sidan om Varvsberget, förbi Dimbo och Varv mot Lena By. Hären grupperade sig i slagordning mellan Lena och Plantaberget, med Varvsberget i ryggen, en ur strategisk synpunkt mycket ofördelaktig ställning. Den svenska hären kom norrifrån och hade högra flygeln vid Borgatorp och Kungshögen, stödd mot norra Plantaberget, som flankskydd, och västra flygeln mot Kivatorp och Lena Mad. Slaget stod vid slätterna vid foten av Varvsberget och Plantabergen. Kung Eriks baner fördes i striden av sedermera lagmannen i Västergötland Eskil, halvbroder till Birger jarl. Sverker och hans framrykande danskar ska ha mötts av ett kraftigt pilregn. Trots inledning med pilar blev det dock en kraftig närstrid vid den plats som senare fått namnet ”Jämmersleden”. Danskarna ska ha stridit hårt men sedan tvingats tillbaka och slutsriden innan de flydde ska skett vid sankmarker, fast de borde varit frusna denna vinterdag som sedan kallats ”Helvetetskärret”. ”Kungshögen” norr om Lena ska fått sitt namn efter kung Erik Knutsson som haft rådslag där innan slaget.

Enligt en medeltida källa ska endast 50 danskar kommit hem efter striden. En del källor säger att danskarnas här var på hela 18 000 man. På det behöver ingen tro. Men tror man på asatron bör man nog tro på det som gör slaget extra märkligt. Oden ska ha visat sig i stridsvimlet.

Den norska Boglundasagan som skrevs på 1200-talet nämner en episod att då det blivit fred mellan de stridande i Norge Baglungar som Eriks vän kung Inge stred mot och Birkebeinare att Oden uppenbarat sig för en smed och förklarat då det var fred i Norge var det dags för honom att dra till Sverige och vara med vid striderna där. Fyra nätter senare drabbade Sverker och Erik samman vid Lena:

Ryttaren var enögd, hade en slokig hatt på huvudet och en sid blå mantel. Smeden blev något underlig till mods och frågade, var han legat den förra natten. Ryttaren nämnde då så långväga orter i norr, att smeden log och icke ville tro honom. – ”Länge var jag i Norden”, sade då den enögde, ”har varit i många strider och ämnar mig nu till Sverige.” Det blev sedan ej vidare talat, men när smeden skott hästen, steg ryttaren upp. ”Jag är Odin” – sade han till den förvånade smeden, och så bar det av genom luften, och han försvann. Följande dag stod slaget vid Lena.

Muntlig tradition säger att när striden rasade som vildast och det gick dåligt för svenskarna uppenbarade sig Oden på Sleipner med spjutet i skyn. Svenskarna fick då nytt mod och drev ner danskarna i Helveteskärret.

I Scripttores rerum Svecicarum står följande rader som munkarna som tydligen inte gillade danskar skrev på en blandning av svenska och latin:

Contigit in Lenum

två danska lupo för enom;

af svenskom svenom

togo dorsum verbere plenum.

 

Sverker flydde, flykten gick söderut till Danmark. Två år senare var han tillbaka, bara för att stupa i slaget vid Gestilren. Erik Knutsson dog dock efter knappt åtta åt vid makten och Sverkers son Johan tog över. Ett minnesmonument finns vid Kungslena, byn bytte namn kanske beroende på slaget men också för att Birger Jarl lät anordna ett möte mellan svenske och norske kungen där.

karta-over-slaget-vid-lena

Karta över slaget.

slaget-vid-lena

Monumentet som restes till minne av slaget.

oden-svart-o-vitt

Oden var med i slaget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s