Sextioårsminnet av Suezkrisen

Suezkrisen är namnet på den konflikt som utbröt 1956 efter att Egyptens president Gamal Abdel Nasser lät nationalisera Suezkanalen. Storbritannien, Frankrike och Israel gick till väpnat angrepp, men angriparna tvingades senare dra sig tillbaka. Anledningen var att de båda supermakterna USA och Sovjetunionen var emot angreppet.

Förstatligandet av Suezkanalen skapade stark ovilja hos Storbritannien och Frankrike eftersom det gav Egypten kontrollen över all sjöfart till och från Europa genom kanalen. Även Israel, som Egypten utkämpat ett krig med 1948, var emot egyptiernas planer. De tre länderna enades om att ett militärt ingripande skulle ske. Angriparna förväntade sig att anfallet och övertagandet skulle ske på några få dagar och att motståndet skulle vara marginellt. Den brittiske premiärministern Anthony Eden ansåg det inte ens lönt att meddela oppositionsledaren i det brittiska underhuset; han trodde att allt skulle vara över på kort tid.

Planen som de tre länderna gjorde upp var följande: Israel skulle hävda att de anföll Egypten för att förebygga en invasion. De två andra länderna skulle därefter skicka trupper till Suez för att hålla trafiken i kanalen öppen, samtidigt som man officiellt skulle hindra israeler och egyptier från att strida mot varandra.

Storbritannien, Frankrike och Israel trodde inte att USA och Sovjetunionen skulle ingripa med mer än protester i värsta fall. I USA pågick ett presidentval och Sovjetunionen var upptaget med invasionen av Ungern, som försökt bryta sig ur östblocket. Den 29 oktober startade israeliska trupper konflikten. Fallskärmstrupper sattes in och stridsvagnar ryckte in över gränsen mellan länderna. Inget nämnvärt motstånd möttes till en början. Storbritannien och Frankrike meddelade dagen därpå att de önskade skicka trupper till Suez, dels för att skydda kanalen och dels för att skilja de stridande åt. Egyptierna förstod det egentliga syftet och vägrade. Då inledde de två europeiska staterna flygbombningar mot egyptiska militärbaser. Egypten hade inga allierade och striderna förväntades snart vara över, men då tvingade de båda supermakterna angriparna att dra sig tillbaka.

För de anfallande länderna var supermakternas ingripande en stor prestigeförlust. Det stod nu klart att USA var västmakternas ledare, vilket sved i London och Paris. Det brittiska imperiet var inte längre den makt det en gång varit. Frankrike, som hade stora problem med konflikter i sina kolonier, förlorade också anseende, och Suezkrisen kan ha påskyndat det franska tillbakadragandet från andra kolonier. För Egyptens president Nasser var krisen en vinst. Han hade stått upp mot två europeiska stormakter och Israel. Nasser blev nu den arabiska världens ledare och stöddes av Sovjetunionen, trots att han personligen var motståndare till kommunismen. Anthony Eden avgick året därpå som premiärminister.

Mellan 1 500 och 3 000 egyptier dog i kriget. Britterna förlorade 16 soldater, Frankrike 10 och 231 soldater från Israel miste livet i Suezkrisen, som varade mellan den 29 oktober och 7 november.

Nasser, Egyptens ledare.

Israelisk soldat.

Brittiska soldater.