Hedniska furstar del II Håkon Adalsteinsfostre

Hedniska furstar del II Håkon Adalsteinfostre

Visst är det roligt med sannsagor som slutar bra? Berättelsen om kung Håkon slutar på bästa sätt, ty konungen far till Valhall!

Men vi tar det från början. Kung Harald känd under tillnamnet Hårfager enade Norge. Harald hade många söner med flera kvinnor och gav dem alla land att styra, men sonen Erik skulle efterträda fadern och var de sista åren av kung Haralds levnad medregent.  Håkon var Haralds son med en kvinna som hette Tora Mosterstong. Håkon föddes troligen 918 eller några år senare. Vid ungefär tio års ålder sändes Toras son till England. Det var sed för att kungar och andra stormän lät sina söner fostras av andra. Dels för att de skulle komma ut och se världen och utbilda sig men också för att bekräfta ingångna avtal. Man kanske kan säga att i vissa fall var dessa söner även en slags gisslan. Deras fäder kunde ju knappast bråka med varandra om deras söner bodde hos fienden. Kungen i England var Athelstan i Norge kallad Adalstein. I England kom den unge Håkon i kontakt med kristendomen och han övertalades att konvertera. Harald dog i Norge 933 och Håkon tog sig hem till Norge där brodern Erik nu tagit över. Håkon fick stöd av den engelske kungen som gav honom skepp och manskap.

Kung Erik for fram med våld och ogillade faderns idé att gett land till sina halvbröder. Erik fick namnet Blodyx efter sin brutalitet. Väl tillbaka i Norge ingick Håkon förbund med den mäktige Sigurd Ladejarl och de besegrade kungen som flydde ur landet. Erik hade bara varit kung i drygt två år. Adelstein i England lät den fördrivne kungen få land i England mot att han skyddade landet mot andra vikingar. Erik accepterade erbjudandet och styrde sedan Northumberland. Erik och hans familj blev samtidigt döpta. Adelstein avled 939.

Håkon var kristen och ville att folket skulle anta den nya religionen de visade inget intresse för det. Tvärtom var många negativa till att kungen försökte få in en ny lära i landet. I sagan om Håkon Adalsteinfostre står att läsa:

”Konung Håkon var en god kristen, när han kom till Norge. Men eftersom landet där var helt och hållet hedniskt och där rådde mycken avgudadyrkan, och eftersom där funnos många mäktiga män och han tyckte sig behöva mycken hjälp och välvilja av folket, så beslöt han sig för att hemlighålla sin kristendom. Han iakttog likväl söndagarna och fredagsfastan och införde i lagen den bestämmelsen, att man skulle börja julfirandet på samma tid som de kristna.”

Håkon kallade in präster från andra länder och lät bygga kyrkor. Detta gjorde han när han styrt några år och kände sig säker på sin makt. Men folket protesterade och en av de som var mest emot kristendomen var den gamle kamraten Sigurd Ladejarl.  En berättelse i sagan om Håkon Adalsteinfostre handlar om ett slags kompromiss, sagan berättar:

”Om hösten vid vinterns början hölls en offerfest på Hlader, och konungen kom dit. Han hade annars ständigt, då han befann sig där det blotades, plägat äta i ett litet hus för sig själv tillsamman med några få män, men bönderna knotade nu över att han icke satt i sitt högsäte, då det var så stor glädje bland folket. Jarlen uppmanade honom då att icke göra på detta sätt, och det blev också så, att konungen satt i sitt högsäte. När den första bägaren iskänktes, talade Sigurd jarl och vigde den åt Oden och drack konungen till ur hornet. Konungen tog emot det och gjorde korstecknet över det. Då sade Kår från Gryting: »Varför gör konungen så? Vill han ännu icke blota?» Sigurd jarl svarade: »Konungen gör nu så som alla de, som tro på sin egen kraft och viga bägaren åt Tor. Han gjorde hammartecknet över den innan han drack». Sedan var det lugnt den kvällen.

Dagen därefter, då man gick till bords, trängdes bönderna omkring konungen och begärde, att han skulle äta hästkött. Konungen ville det icke för någon del. Då bådo de honom dricka spadet, men han ville icke. Då bådo de honom äta flottet, men han ville icke heller detta, och det var nära, att de hade brukat våld mot honom. Sigurd jarl sade sig då vilja förlika dem, bjöd dem upphöra med larmet och bad konungen, att han skulle gapa över kittelgrepen, på vilken ångan från det kokande hästköttet hade lagt sig, så att den var något smord. Konungen gick fram, vecklade en handduk om grepen och gapade över den och gick sedan tillbaka till högsätet. Men ingen av parterna var tillfreds.

Senare på vintern tillreddes julgästning för konungen inne på Mären. Då det led mot jul, hölls ett möte mellan de åtta hövdingar, som mest stodo för bloten i hela Tröndelagen. Det var fyra från det yttre Tråndheim: Kår från Gryting, Asbjörn från Medalhus, Thorberg från Varnes och Orm från Ljoxa, och av intrönderna Blotolv från Olveshaug, Narve från Stav i Veradalen, Trånd haka från Eggja och Thore skägg från Husabö på Innerön. Dessa åtta män förbundo sig därtill, att de fyra uttrönderna skulle utrota kristendomen och de fyra intrönderna skulle tvinga konungen att blota. Uttrönderna foro med fyra skepp söderut till Möre, dräpte där tre präster och brände tre kyrkor och foro sedan tillbaka.”

Vidare berättar sagan:

”Då konung Håkon och Sigurd jarl kommo in på Mären med sitt folk, hade bönderna kommit dit i stort antal. Vid gästabudet den första dagen trängde sig bönderna in på konungen och bådo honom blota; de hotade att i annat fall bruka våld mot honom. Sigurd jarl medlade då emellan dem, och det kom därhän, att konung Håkon åt några bitar av en hästlever och drack alla minnesskålarna, som bönderna iskänkte åt honom, utan att göra korstecknet över dem. Då gästabudet var slut, foro konungen och jarlen genast ut till Hlader. Konungen var mycket förstämd och gjorde sig genast i ordning att med allt sitt folk fara bort från Tråndheim, men sade, att han skulle komma manstarkare igen till Tråndheim och vedergälla trönderna den fientlighet, som de hade visat honom. Sigurd jarl bad konungen, att han icke skulle tillräkna trönderna detta, och sade, att det icke skulle vara till gagn för konungen att hota eller bekämpa landsmän och minst där landets största styrka var, såsom i Tråndheim. Men konungen var så vred, att man icke kunde komma till tals med honom. Han for bort från Tråndheim och söderut till Möre och stannade där under vintern och våren. Vid sommarens början samlade han en här omkring sig, och det sades, att han med denna skulle draga emot trönderna.”

Konflikten avbryts då Erik Blodyx söner med danske kungens hjälp anföll landet. Sagan säger:

”Då konungen sporde dessa tidender, tyckte han sig behöva hjälp och sände bud till Sigurd jarl och andra hövdingar, av vilka han kunde vänta bistånd, att de skulle komma till honom. Sigurd jarl kom till konung Håkon och hade en mycket stor här. Där voro alla de trönder, som om vintern mest hade ansatt konungen för att tvinga honom till att blota; de blevo nu alla på Sigurd Jarls förböner förlikta med konungen.”

Sagan om Håkon som berättas i Heimskringla nedtecknades av Snorre Sturlasson. Det är onekligen ett glapp i tiden mellan kungens levnad och författarens penna, men av sagan kan man utröna följande: Kung Håkon var kristen och vill få folket att anamma den främmande tron. Folket var emot och de lyckades förmå kungen att i viss mån erkänna och delvis i alla falla blota till de gamla gudarna. Konflikten fortsatte dock och den kunde först stillas då den avsatte kungens kristna söner kom. Dessa fick hjälp av danskarna. Konflikten fortsatte under hela Håkons regering och sönerna till Erik Blodyx återkom. Men av allt att döma så återgick Håkon till sina fäders tro. Folket i Norge ville inte byta religion och ville Håkon vara kung, ja då fick han acceptera detta. Håkons fiender var ju kristna så varför stödja kristendomen när ens vänner är hedningar och fienderna kristna?

År 961 var det dags igen för Erikssönerna att försöka ta makten, nu hade de stöd av Harald Blåtand. Kan ju nämnas helt kort att bröderna var sju från början och deras namn var Gamle, Guttorm, Harald, Ragnfröd, Erling, Gudröd och Sigurd. De två äldsta hade redan stupat och nu var det Harald även kallad Harald Gråfäll som var deras ledare. Modern, drottning Gunhild syns ha haft mycket makt över sönerna.

Oväntat kom bröderna med en här främst bestående av danskar. Norske kungen samlade sin hird och uppbådade bönderna i trakten. Danskarna steg i land i Hordaland på ön Stord. Vid Fitjar möttes härarna. Källorna säger att den danska hären var större än den norska. Norrmännen slog dock tillbaka och sagan säger till eftervärlden:

”Konung Håkon var i spetsen för sin fylking, förföljde häftigt de flyende och utdelade täta och hårda hugg. Då kom en pil flygande, en av det slag som kallas »flein», och träffade konung Håkon i armen, i muskeln nedanför axeln. Många påstå, att Gunnhilds skosven, som hette Kisping, hade sprungit fram i vimlet och ropat: »Giv plats för konungens baneman!» och därefter avskjutit pilen mot konung Håkon. Somliga åter säga, att ingen vet, vem som sköt, och det kan väl också vara så, ty pilar och spjut och alla slags kastvapen flögo så tätt som snö.”

Pilen som nämns är en pil med lång och rak spets, troligen gjord för att kunna bryta igenom ringbrynja eller annan form av rustning.

Håkon var döende. Han hade ingen son, bar en dotter. Han lät då skicka bud efter sina fiender och lät dem förstå att han lät Harald Gråfäll bli kung mot att de visade skonsamhet mot Håkons vänner. Spå skedde Harald blev ny kung. Håkon ska ha sagt på dödsbädden:

” »Om det förunnas mig att leva», sade han, »skall jag fara bort ifrån landet och till kristna män och göra bot för vad jag brutit emot Gud; men om jag dör här i hedendom, så given mig här den grav som synes eder bäst!»”

Håkon dog i hedendomen. Han fick en hednisk grav och hans vän och släktingen skalden Eyvindr Skáldaspillir, ”skaldefördärvaren”, tillnamnet ska betyd att han ”lånade andra skalders verk, gjorde en dikt till vännen och släktingens ära. Det är en helt och hållet hednisk dikt, den handlar om att den stupade kungen kommer till Valhall. Två valkyrior kommer och utkorar att kungen stupar. Dikten tar upp att Håkon undrar hur de hedniska makterna ska emotta honom som varit kristen. De lugnar honom och Håkon mottags av Brage och Hermod. Dikten slutar med att Håkon tas emot av Oden. Eyvindr använder ordet hednisk positivt ska kanske tilläggas. Håkon var först hedning, sedan kristen och en dessvärre fanatisk sådan. Men han slutade sitt liv som hedning och ingen må tro annat än att han är i Valhall. Skam den som tro någonting annat!

Hákonarmál, Håkonarmål

Gondul och Skogul
sände Gauta-Ty
att välja bland konungar,
vilken av Inges ätt
skulle till Oden fara
och vara i Valhall.

De funno Björns broder,
klädd i brynja;
den härlige kungen
stod under baneret.
Svärden voro dragna,
spjuten skakades.
Striden, begynte.

Med rop han äggade
hålöger och holmryger;
jarlarnas bane
ilade till kampen.
Godt följe av norrmän
hade den givmilde
ö-danernas skräck,
där hjälmklädd han stod.

I vrede han fällde
sin brynja till marken,
hirdmännens herre,
förrn kampen begynte.
Med männen skämtade
den gladlynte kungen,
som skulle värja sitt land.
Klädd i guldhjälm han stod.

Så bet svärdet
i konungens hand
genom brynjans stål,
som om i vatten den stunges.
Spjuten klungo,
sköldarna brusto,
svärden rungade
mot männens huvud.

Sköldar och skallar
krossades skonlöst
av Håkonsmännens
hårda klingor.
Strid blev på ön;
kungarna färgade
de blanka sköldarna
i männens blod.

Svärden blixtrade
i blodiga sår;
spjuten sig sträckte
efter männens liv.
Blodet frusade
på blanka sköldar;
ur såren en ström
rann på Stordöns strand.

Härarna blandades
i kampens tummel
under de ringprydda
röda sköldarna.
Blodvågen brusade
i Odens storm;
mång kämpe där sjönk
i sitt blod till marken.

Kungarna sutto
med dragna svärd,
med bräckta sköldar
och rivna brynjor.
Ej glad var hären,
som skulle till Valhall
nu träda färden.

Mot spjutet sig stödde
Gondul och sade:
»Nu växer gudarnas
följe, då Håkon
med en talrik här
till sig de bjudit».

Konungen hörde,
vad valkyriorna talte,
de höga, från hästens rygg.
Klokt de sig tedde,
där hjälmklädda de sutto
med skölden framför sig.

»Vi skiftar du så» — sade Håkon —
»kampen, Spjut-Skogul?
Jag var dock värd seger av gudarna».
»Vi det vålla» — sade Skogul —
»att fältet du höll
och dina fiender flydde».

»Låtom oss rida»,
sade den mäktiga Skogul,
»till gudarnas gröna hem
och säga Oden,
att en härskare kommer
nu för att se honom själv».

»Hermod och Brage»,
sade Hropta-Ty,
»gån kungen till mötes!
En furste nu kommer,
en väldig kämpe,
hit till vår sal».

Konungen sade
— han kom från striden
och blodbestänkt han stod —:
»Mycket ovänlig
synes mig Oden;
hans sinnelag jag rädes».

»Alla enhärjars fred
skall du hava, konung!
Tag del i åsarnas gästbud!
Jarlars fiende,
du har här inne
åtta bröder», sade Brage.

»Stridsrustningen min»,
sade den gode kungen,
»vill jag själv behålla.
Hjälmen och brynjan
skola förvaras väl;
godt är att tillhands dem hava».

Nu det röntes,
huru konungen hade
helgedomarna skonat,
då alla gudar
Håkon bjödo
att välkommen vara.

På en lycklig dag
den konung födes,
som får ett sådant sinne.
Hans ålder
i alla tider
skall prisas som god.

Ur fjättrarna löst
skall Fenresulven
mot mänskorna fara,
innan en konung
god som denne
fyller hans tomma plats.

Fä dör,
fränder dö,
land och folk förgås.
Sedan Håkon for
till de hedna gudarna,
många i träldom förtryckas.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s