Pommerska kriget

Pommerska kriget

1756 utbröt den konflikt som fått namnet Europeiska sjuårskriget. Konflikten var mellan Storbritannien som var i personalunion med Hannover och dess allierade Preussen som i sin tur hade allierade i de mindre tyska furstendömena Braunschweig-Wolfenbüttel, Hessen-Kassel och Schaumburg-Lippe. Portugal allierade sig när kriget pågått några år med Storbritannien. Motståndarna bestod av Frankrike, Österrike vars härskare även var tysk-romersk kejsare, Ryssland, Sachsen. Spanien och Sverige. I Nordamerika tog fransmännen och fick stöd av indianstammar i det så kallade sju nationerna och britterna stöddes av irokesförbundet. I Indien gav Mogulriket stöd åt fransmänen. Kriget har kallats det europeiska sjuårskriget men har också sagts vara ett världskrig. Kriget får sägas ha vunnits av Storbritannien som erövrade Kanada från fransmännen. I Europa blev kriget i stort sett oavgjort. Preussen slog tillbaka sina fiender och får ses som segrare. Sverige inträdde i kriget 1757 och lämnade det 1762. Oavgjort kan man säga att resultatet blev, men många döda och statsfinanserna i kaos. Kriget var från 13 september 1757 till 22 maj 1762 och varade med andra ord i 4 år 8 månader 1 vecka och 2 dagar. Här följer en kort historik över kriget som i Sverige brukar kallas pommerska kriget, då den svenska insatsen just var i Pommern.

Sverige förlorade en del av sina provinser till Preussen 1720. När kriget utbröt 1756 hoppades makthavarna i Sverige som styrdes av det så kallade hattpartiet ta tillbaka det som förlorats till Preussen, men också stärka sin makt inom Sverige. Kungamakten var svag vid denna tid och hovet hade försökt göra en statskupp. Kuppen misslyckades och hattarna ville förödmjuka kungen Adolf Fredrik och hans drottning. Drottningen var syster till den preussiske kungen. Kungen och drottningen var emot kriget men kunde ingenting göra. Frankrike uppmanade även till krig och lovade stora ekonomiska bidrag till Sverige. 1756 hade Preussens trupper tågat in i Sachsen. Detta var den formella anledningen att svenskarna gick in i kriget. Sverige hade varit en av garantimakterna bakom freden i Westfalen 1648 då trettioåriga kriget ändades. Angreppet mot Sachsen var ett brott mot freden i Tyskland och Sverige ansåg sig då tvunget att ingripa. Den svenska ståndsriksdagen skulle enligt lagen vara den som bestämde om krig fick börjas. Men hattregeringen utfärdade ingen formell krigsförklaring mot Preussen. Regeringen leddes av kanslipresidenten Anders Johan von Höpken som personligen var emot krig men rådet röstade och 11 var för krig och 5 emot. Man ingrep ju bara för att återställa freden och då behövde man heller inte blanda in ständerna. Man startade ju inte krig enligt tidens sätt att se på konflikter.

Dessvärre hade inga egentliga förberdelser gjorts. Redan från början var det ont om utrustning, livsmedel och den svenska armén var eftersatt. Fransmännen lovade stöd, men stödet skulle komma först när svenskarna gått med i kriget. Preussen hade sin tids bästa armé medan svenskarna sedan stormaktstidens fall inte reorganiserat sin. Under krigets gång ansåg även en del officerare som även var riksdagsmän att det var viktigare att åka hem och dela i riksdagen än att vara i fält. Efter stormaktstidens slut hade Sverige heller inga resurser att ha en modern armé.

13 september 1757 gick svenska trupper över gränsen från Svenska Pommern till preussiskt område. I början hade svenskarna framgång och efter några månader stod vägen mot Berlin öppen. Men lyckan vände. Den preussiske kungen Fredrik den store besegrade österrikare och fransmän och kunde sända nya trupper norrut. Svenska hären rykte tillbaka redan i november, två månader efter sitt inträde i kriget. Makthavarna i Stockholm protesterade. Nu började preussarna rycka in i de svenska områdena och Stralsund, den största och viktigaste staden svenskarna hade inringats. Någon riktig belägring skedde inte då ingen flotta fanns att tillgå. Först sommaren 1758 drogs sig kung Fredriks armé tillbaka, främst för att ryska trupper var i antågande. Lyckan vände och svenskarna lyckades månaden därpå erövra Peenemünde. Svenskarna tänkte sedan först förena sig med ryssarna men de led nederlag, sedan med österrikarna men även de stoppades av preussiska trupper. Vid Tarnow led i september en mindre svensk styrka nederlag. Allt var dock inte elände. Svenske majoren Carl Constantin De Carnall besegrade fem mil nordost om Berlin en preussisk här på 6000 man. De Carnall hade endast 800 man och sju kanoner. 1675 hade en svensk styrka besegrats vid denna plats så en viss moralisk seger får slaget ha varit. Svenskarna allierade hade på sina håll motgångar så svenska armén drog sig åter till Svenska Pommern.

Våren 1759 anföll preussiska trupper och svenskarna drog sig tillbaka. Flera garnisoner stred tappert men de kunde inte göra så mycket mot Fredriks styrkor. Åter inringades Stralsund. Ryssarna hade som tur var framgång på sin front och de preussiska trupperna återtågade. Men svenska armén var nu i väldigt dåligt skick. Först i slutet av sommaren kunde svenskarna gå på offensiv. Staden Stettin skulle belägras innan dess måste öarna Usedom och Wollin intas. Det är nu svenskarnas största framgång till sjöss utspelades.  Kaptenlöjtnant Karl Rustensparre besegrar vid Frisches Haff en preussisk flotta genom äntring. Denna seger har ansetts vara den främsta vapenbragden i kriget för de svenske. Svenskarnas huvudhär ryckte in i Preussen, men måste efter en hel del småstrider dra sig tillbaka. I januari 1760 började svenskarnas fiende en offensiv, men de slogs denna gång tillbaka.

Striderna återtogs, 15 000 svenska soldater rykte nu åter söderut. Svenskarna han fram till Prenzlow. Hela tiden hade man fått utså småstrider med fienden. En svensk styrka vid Pasewalk slog tillbaka en större fientlig styrka. Framgångarna uteblev och flera officerare ville hem till riksdagen så återmarsch gjordes, igen. I juni året därpå återtog svenskarna sin offensiv. Men förlusterna åren innan samt brist på utrustning och förråd gjorde att inga framgångar kunde ske. En del mindre strider vanns men kunde inte leda till efterföljd. Staden Kolberg belägrades av ryssarna och en mindre svensk trupp sändes dit, svenska fartyg belägrade och besköt från sjösidan Kolberg. Ryska och svenska trupper lyckades inta staden. Svenskarnas huvudstyrka hade ingen framgång och drog sig åter hemåt. Preussiska trupper följde efter och började anfalla svenska gränsposteringar. En svensk styrka under Jacob Magnus Sprengtporten lyckades ta den för preussarna viktiga staden Malchin, där stora förråd fanns. Ett anfall på årets sista dag slogs tillbaka av svenskarna. Preussarna försökte återta staden men svenska trupper kommer till undsättning. Staden var i svenskarnas händer men kunde inte hållas så åter blev det marsch upp till Svenska Pommern. Vid Neu Kahlen vann svenskarna en strid. De ledes av De Carnall och avgörandet gjorde då Älvsborgs regemente med ett kraftfullt bajonettanfall.

Nu slöt svenskarna ett stilleståndsavtal med sina motståndare. Detta stillestånd varade sedan fram till freden. I Sverige hade man nu kommit underfund med att kriget knappast kunde bli framgångsrikt. Man ville ha fredsförhandling och det blev drottningen som fick sköta första kontakten, hon var ju syster till Fredrik den store. Sagt och gjort, Lovisa Ulrika skrev till kungen av Preussen och förhandlingar inleddes. Man får nog säga att det gick ganska bra. Fredrik den store lätt förstå att han av hänsyn till sin syster gick med på en mild fred och kriget blev oavgjort. Freden sluts i Hamburg 22 maj 1762 kung Fredrik och hans svenska kollega Adolf Fredrik ratificerar dem något senare. Under kriget hade svenskarna fyra befälhavare Mattias Alexander von Ungern-Sternberg, Gustaf Fredrik von Rosen, Jakob Albrekt von Lantinghausen och Augustin Ehrensvärd. von Lantinghausen får sägas vara den främste, han till och med bekostade delar av arméns underhåll och utrustning för egna medel.

europeiska-sjuars-kriget

”Världskriget” där Sverige var med och stred. Blå färg för britter, preussare och deras allierade och grönt för svenskar ryssar, fransmän samt andra allierade.

fredrik-den-store

Svenskarnas fiende Fredrik II även kallad den store av Preussen.

de-carnall

De Carnall

jakob-albrekt-von-lantinghausen

von Lantinghausen

augustin-ehrensvard

Ehrensvärd

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s