Slaget vid Azincourt

Slaget vid Azincourt

För sexhundra år sedan stod slaget vid Azincourt, ibland skrivet Agincourt ett av senmedeltidens mest kända slag. En viss engelsk författare har nog lite med den saken att göra. Slaget som stod den 25 oktober utkämpades mellan England och Frankrike under den konflikt som eftervärlden kallat hundraårskriget.

Förhandlingar hade pågått en tid, men sommaren 1415 beslöt den engelske kungen Henrik V att rusta en här för att segla över kanalen. Så gjordes, invasionen gick bra och städer intogs. Fransmännen samlade sig till motvärn och en här bestående av såväl feodalt kavalleri som värvat fotfolk samlades ihop. Fransmännen lyckades värva ihop många män men som så ofta då det gällde den franska adeln var det splittringar inom leden, rang och värdighetstvister uppkom, det hade det gjort tidigare under kriget och det verkar som om ingen fransman lärt sig av detta. Engelsmännen hade inte några sådana interna problem, de hade problem av andra slag. Engelsmännen var i numerärt underläge, hösten hade kommit och med den sjukdom och brist på förnödenheter. De två arméerna närmade sig varandra. Vid trakten runt Azincourt möttes de stridande den 24 oktober, det var då sent på kvällen och båda inväntade striden som skulle utkämpas nästa dag.

Engelsmännens styrka bestod mest av bågskyttar. Dessa ställde upp sig så att de hade tagit vässade träpålar som de satte ner i marken med spetsen riktad mot fienden. Till skydd mot anfall hade de skydd av avsuttna riddare och tungt beväpnat fotfolk. Detta var en taktik som använts förut och som gett utdelning. Bågskyttarna hade segrat vid Crécy 1346 och Poitiers 1356. Englands trupper stod uppställda mellan två skogsområden, mellan dessa var en åker, nyligen plöjd. Då det regnar mycket, var marken både blöt, hal och mjuk. Detta försvårade framryckning. Henriks män hade intagit en defensiv ställning men fransmännen tvekade att rycka fram på grund av terrängen. Henrik V lät då bågskyttar rycka fram och inleda striden med att beskjuta sina fiender. Då detta påbörjades lät den franske ledaren Charles d’Albret ge order om anfall.

Anfallen gjordes men pilregent skördade mängder med mäns och hästars liv. De döda och sårade försvårade för de som kom efter. Döda samlades på döda. Det bör påpekas att terrängen mellan skogsområdena och den plöjda åker var ganska smalt. Fransmännen kunde inta utnyttja sin numerära överlägsenhet, då alla inte kunde rycka fram på en gång.

Till slut kom det dock fram fransmän mot de engelska ställningarna, det hade även blivit så att det började ta slut på pilar och en del bågskyttar tog sig ut på slagfältet för att plocka upp pilar. I den man mot man strid som utkämpades deltog kung Henrik själv. Enligt en uppgift ska hans krona på hans hjälm ha skadat av ett yxhugg, en annan uppgift att han ska ha riskerat att dödas med räddast av en walesisk soldat. Striden utfall till engelsmännens fördel, många fångar togs. En mindre fransk styrka, troligen en irreguljär sådan hade försökt ta sig runt de engelska ställningarna och anföll trossen som var vaktad av en mindre styrka. Detta anfall slogs tillbaka, men då Henrik V hörde detta trodde han liksom sina andra män att det var en ny här som kom den franska till undsättning. Henrik lät nu ge order om att fångarna som tagits skulle dödats. Detta var något ovanligt, att ta fångar för att sedan låta deras familjer lösa ut dem från fångenskap var en del av denna tids sed och många soldater gjorde stora pengar när de fått tag i någon högättad och rik fånge. Men nu var det inte tal om sådant och de kanske mellan mer än 200 fångarna som tagits dödades utan pardon.

Slaget slutade med att fransmännen, de som var kvar flydde. I slutet av striden togs åter fångar, men dessa avrättades inte. Bland de stupade fanns Charles d’Albret. Hur många som deltog i slaget och hur många som dog är något de lärde spekulerat i. Franska sidan beräknats ha allt mellan 12 000 till hela 36 000 man i sina led. Av dessa ska mellan 7000 och 11 000 stupat. Det var under alla omständigheter ett blodigt slag. Förutom att ingen gisslan tog under slaget så tog många av de franska riddarna och soldaterna och drunknade i gyttjan när de sårats.

Kung Henrik V förluster var små. 112 döda har det sagts. Den mest högättade bland dessa var hertigen Edvard av York, barnbarn till kung Edvard III. Engelska hären ska varit mellan 6000-9000 man. Troligen var det runt 5000 bågskyttar och kanske 1000 andra stridande.

Slaget var ett avgörande inte bara rent millitärt, det mäklades fred och det bestämdes att kung Henrik skulle efterträda den svage och sinnesjuke franske kungen Karl VI. En viss politisk förvirring i Frankrike kan nog ha att göra med kungens sjukdom. Så blev det nu inte. Såväl Henrik och Karl avled 1422, Henrik dog bara några månader innan sin kunglige kollega. Kriget återupptogs och slutade först 1456. Då hade det engelska inbördeskriget, rosronas krig just börjats. Men det är ju en annan historia!

Karta

Karta över slaget.

Henrik V vid Azincourt

Kung Henrik V deltog i slaget.

Minnesten 1415

Monument över slaget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s