I den avslutande delen av vår serie om konstnärer har vi nu kommit till den ende levande av de sex konstnärerna. Men frågan är om inte just detta liv har varit det mest spännande?

Herbert Smagon föddes i Ostschlesien som då befann sig under tjeckiskt styre. Familjen Smagon upplevde förföljelse av den tyska minoriteten som de tillhörde och fadern i familjen fängslades då han verkade för tyskarnas rättigheter. Familjen flyttade till Tyskland. 1943 blev Herbert Smagon luftwaffenhelfer, han stred inom tyska luftvärnet mot de allierade som började terrorbomba tyska städer. 1944 uppmärksammades den konst unge Smagon gjorde på fritiden, de bilder han gjorde som förställde unga luftvärnsoldater väckte intresse och bland annat fick Smagon träffa reichjugendführer von Schirach. Efter kriget hamnade de unge soldaten och konstnären i fångläger och släpptes 1947. Efter kriget började Smagon arbeta som grafiker och illustratör, hans affischer fick flera utmärkelser. Men Smagon tyckte den moderna konsten och framställningen av kriget var falsk. Som salt i surt öga är Smagons konst för de som svalt segermakternas i krigets version om kriget. Att andra världskriget var en episk kamp mellan gott och ont, och att de goda segrade, det är en syn Smagon inte delar. Smagons verk, främst de om kriget är en smärtsam påminnelse om att även de allierade vare sig de var från öst eller väst inte var några hjältar som slogs för höga ideal. De verk som tar upp efterkrigstiden innehåller mycket frän samhällskritik. Smagons konst är viktig konst, ibland måste konsten vara ett medel för att provocera. När provokation blandas med stor skicklighet då blir den stark. Stark och bra!