Erkände de kristna de hedniska makterna som existentiella varelser?
När vi idag tänker på de gamla religionernas gudar, som asatrons Oden och Tor eller den grekiska mytologins Zeus, betraktar vi dem oftast som sagor och mänskliga fantasier från en svunnen tid. Även den moderna kristna kyrkan avfärdar i regel dessa gestalter som rent påhitt. Men om vi vänder blicken bakåt i historien och granskar hur de tidiga kristna missionärerna faktiskt bemötte hedendomen, framträder en helt annan och betydligt mer komplex bild. Historiska källor och teologiska texter avslöjar att den tidiga kyrkan i högsta grad erkände de hedniska gudarnas existens, om än i en helt annan skepnad än vad hedningarna själva gjorde.
För de kristna som spred sitt budskap över Europa under antiken och medeltiden var andevärlden en konkret verklighet. När de mötte människor som offrade till lokala gudar eller berättade om övernaturliga upplevelser, valde de sällan att skratta bort det som vidskeplighet. De sa inte att de hedniska gudarna var tomma intet eller sagofigurer. Istället valde kyrkan att ge dessa gestalter en fast placering inom sitt eget andliga system genom att stämpla dem som demoner och fallna änglar.
Detta sätt att resonera påminner mycket om hur vi i det moderna samhället ser på konkurrerande ideologier. En övertygad demokrat som bekämpar diktatur förnekar inte att diktaturen eller dess ledare existerar, utan erkänner deras fulla existens men betraktar deras värderingar och handlingar som djupt skadliga. På samma sätt såg den kristna missionären på asatron eller de romerska kulterna. De erkände att de krafter som hedningarna åkallade var högst verkliga, men de hävdade att folket hade blivit lurade att tillbe djävulens hantlangare.
Det främsta beviset för detta existentiella erkännande återfinns i de bevarade doplöften som användes när folk kristnades. I dessa rituella texter tvingades den som skulle döpas att uttryckligen nämna och avsäga sig de gamla gudarna vid namn, såsom Tor och Oden. Logiskt sett ber man inte en människa att officiellt bryta med och ta avstånd från någon som man anser vara en ren fantasi. Man gör det bara om man tror att den andre är en verklig och farlig motståndare. Genom att integrera de gamla gudarna som faktiska fiender i sitt eget kosmiska krig mot det onda, gav kristendomen paradoxalt nog de hedniska makterna den ultimata bekräftelsen: ett erkännande av att de faktiskt existerade. Erkände de kristna de hedniska makterna som existentiella varelser? Ja det gjorde de blir svaret!
Vidar syns på Gosforth Cross, de kristna ifrågasatte inte hans existens men vill inte han skulle åkallas och äras.
