Till hedningarna som i Sverige bo och bygga!

Blomstermånaden eller maj är nu äntligen här, alltid önskad, alltid efterlängtad. Men smolk finns i dryckeshornet, pandemin som försvårar och i värsta fall ändar våra liv. Idioter finns det gott om som förnekar att vi kan bli sjuka och dö. men dessa Lokes avkomma ska vi inte lyssna på. Livet är hårt, men hedningar uthärdar. Må vårens gudamakter vara med er kärvänliga hedningar som i Sverige bo och bygga!

Må Freja vara med er!

Dikt: I Maj månad grön

I maj månad grön

I maj bli solens strålar mer förgyllda,
i maj blir himlen mera mild och blå,
i maj bli älskogssvenner mer förbryllda
och rosenskyar flickors kinder få.

I maj så höras kärleksskratt i gräsen
och blommor öppna sina kalkar små
och nakna fågelungar hålla väsen
och alla småkryp gassa sig och må.

I maj sig öppnar jordens stora sköte
och himlens kärlek strålar ned däri,
i maj på vågen gungar fiskarnes flöte
och allt är ljus och fröjd och harmoni.

I maj det spritter uti mänskans hjärta
och vinterns krämpor tina upp och gå,
i maj inunder blomstermattor bjärta
bli gömda lifvets alla sorger grå.

I maj blir hoppet grönt som skogens tufvor
och gyllene som glimt på sollyst våg
och djupt och rikt som jordens djupsta grufvor
och jublande som flyttningsfåglars tåg.

I maj får folket mera bröd på bordet
och slut är vinterns dubbelt bittra strid,
och första maj predikas lösenordet
och visas vägen till en bättre tid!

(Karl Johan Gabrielsson)

DEN STACKARS ANNA, eller MOLL-TONER från NORRLAND.

DEN STACKARS ANNA, eller MOLL-TONER från NORRLAND.


            Vårvindar friska
            Leka och hviska,
Lunderna kring, likt älskande par.
            Strömmarne ila,
            Finna ej hvila
Förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjerta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
            Strömkarlen spelar,
            Sorgerna delar
      Vakan kring berg och dal.

            Hjertat vill brista —
            Ack! när den sista
Gången jag hörde kärlekens röst:
            Afskedets plåga,
            Ögonens låga,
Mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud,
Trasten slog drill på drill för sin brud;
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte,
      Suckande, berg och dal.

            Natten så fager,
            Ljus som en dager,
Göt öfver skog och bölja sin glans.

            Elfvornas vingar
            Glänsande ringar
Slöto kring ängens tufva i dans.
Suckande hjertan, suckande lund,
Smekande ord och saligt förbund!
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte
      Vakan kring berg och dal.

            Ack, att vid polen
            Midsommarsolen
Tusende år bortsofvit så sällt!
            Hastigt hvem kallar?
            Krigsbudet skallar
Fjerran ifrån: ”Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
Löftet han gaf om kärlek och tro;
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte,
      Suckande, berg och dal.

            Hurtigt på slätten,
            Med bajonetten,
Snabb som en ren, han ilade ned;
            Der, ibland fanor,
            Flygande svanor,
Klingande spel, i blixtrande led,
Rak som en tall, han höjde sig opp,
Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte,
      Suckande, berg och dal.

            Snart han marchera’ —
            Kom aldrig mera
Åter till hemmets brudliga tjäll.
            När af min Modig
            Vålnaden blodig
Sväfvar på vesterns rodnande fjäll,
Klaga, mitt hjerta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
            Strömkarlen spelar,
            Sorgerna delar
      Vakan kring berg och dal.

(Julia Nyberg)