Sâr Péladan och de symbolistiska salongerna i Paris
Innan Joséphin Péladan (1858–1918) blev känd som Paris mest excentriska ockultist, växte han upp i Lyon i en högkonservativ och djupt religiös katolsk familj. Hans far var en mystiskt lagd journalist och hans bror en apotekare som experimenterade med alkemi, vilket tidigt präglade Joséphins världsbild. När han i början av 1880-talet flyttade till Paris etablerade han sig snabbt som en framgångsrik och provokativ författare. Han rörde sig i kulturlivet iklädd dramatiska, fotsida sammetsklädnader, lät klippa skägget i assyrisk stil och antog den forntida kungatiteln Sâr Péladan. Mitt i en era präglad av industriella framsteg och vetenskaplig rationalism ansåg han att mänskligheten var på väg att förlora sin själ till materialismen. Hans vision var lika radikal som den var ambitiös: att genom konsten återuppväcka en förlorad andlig dimension och förena människan med det gudomliga.

Det främsta och mest bestående uttrycket för denna vision blev Salon de la Rose + Croix, en serie konstutställningar som ägde rum i Paris mellan 1892 och 1897. Salongerna var inte bara utställningslokaler i vanlig mening, utan snarare iscensatta tempel för den mystiska grenen av symbolismen. Den absolut största inspirationskällan för detta koncept var den tyske kompositören Richard Wagner. Péladan var fullständigt besatt av Wagners musikdramer, särskilt den heliga graalsoperan Parsifal, som han betraktade som en esoterisk ritual snarare än vanlig underhållning. Det var direkt från Wagners teorier om totalkonstverket som Péladan fick idén att blanda olika konstformer för att isolera och rena betraktarens själ.

För att förverkliga denna Wagner-inspirerade vision utsågs den unge och avantgardistiske kompositören Erik Satie till ordens officiella kapellmästare och tonsättare. Satie skapade en helt ny typ av rituell musik för salongerna, däribland det ceremoniella verket Trois Sonneries de la Rose+Croix, som var exklusivt reserverat för utställningarnas öppningsritualer. När besökarna klev över tröskeln till salongerna möttes de därför inte bara av tavlor, utan av doftande rökelse, levande teatersekvenser och Saties nyskrivna, statiska och hypnotiska klanger, allt i syfte att återskapa en sakral och transcendent atmosfär i Paris.

För tolkningen av bildkonsten införde Péladan ett strikt och diktatoriskt regelverk för de medverkande konstnärerna. Han förbjöd kategoriskt alla former av realism, vardagsmotiv, landskap och impressionistiska teknikmetoder. Istället krävde han motiv som reflekterade hans egna ockulta ideal, som katolska allegorier, myterna om den heliga Graalen, drömvisioner och den androgyna gestalten. Den androgyna människan betraktades inom Péladans filosofi som den ultimata symbolen för konstnärlig och andlig fullkomlighet, en varelse som lyft sig över köttets begränsningar. Denna kompromisslösa hållning lockade till sig omkring 230 konstnärer från hela Europa under salongernas livstid. Bland de mest betydelsefulla fanns gestalter som Carlos Schwabe, Jean Delville, Fernand Khnopff, Alexandre Séon och Jan Toorop. Konstnärerna accepterade till en början de stränga tematiska ramarna eftersom salongerna erbjöd en helt unik frizon för det visionära måleriet som inte passade in på den vanliga, kommersiella konstmarknaden.

Mottagandet av salongerna visar på en fascinerande dynamik i dåtidens kulturliv. Den allra första utställningen 1892 blev en publiksuccé utan dess like och lockade tiotusentals nyfikna parisare, vilket bevisar att det fanns en utbredd längtan efter eskapism och andlighet i sekelslutets Frankrike. Samtidigt var pressen djupt kluven. Péladans enorma behov av uppmärksamhet och hans teatraliska framträdanden gjorde att kritiker ofta balanserade mellan att hylla utställningarnas estetiska höjd och att förlöjliga grundarens personliga excentricitet.

I längden blev dock Péladans dogmatiska kontroll rörelsens fall. Till och med Erik Satie tröttnade snabbt på Péladans storhetsvansinne och auktoritära stil, vilket ledde till att kompositören bröt med orden redan efter den första salongen för att istället grunda sin egen parodiska kyrka. Även de bildande konstnärerna lämnade rörelsen efter att ha tröttnat på de snäva tematiska reglerna och Péladans stormiga temperament. Efter hand som tidsandan rörde sig mot det nya seklets optimism och modernism tömdes salongerna på både finansiärer och publik.

När den sista utställningen stängde 1897 föll Péladan snabbt i glömska och han dog fattig år 1918. Trots det snabba förfallet och samtidsmänniskornas stundtals hånfulla inställning har eftervärlden och konsthistorien börjat se hans salonger i ett nytt ljus. Genom omfattande forskning och moderna utställningsretrospektiv har hans arv omvärderats. Genom att insistera på att konstens syfte inte var att avbilda verkligheten, utan att gestalta det osynliga, det spirituella och det musikaliska, lade Sâr Péladan, Erik Satie och deras salonger grunden för den idétradition som kort därefter skulle föda den abstrakta konsten.

Strindberg och Péladan
När Strindberg mådde som sämst under sin djupa psykologiska och existentiella kris, den så kallade Infernokrisen, fann han en spegel i Péladans texter. Péladan predikade en extrem symbolism, förakt för materialismen och en återgång till mysticism och magi. För Strindberg blev den franske ”magikern” en bekräftelse på att de syner och den förföljelsemani han själv upplevde inte var galenskap, utan tecken på en högre andlig verklighet. I en intervju sa han:

”Många lärare har jag haft, Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Péladan, men jag vill likafullt underteckna denna intervju med August Strindberg.”

Strindberg läste Péladans böcker med febrig intensitet och erkände honom öppet som en av sina viktigaste lärare. Men Strindbergs relation till sina förebilder var sällan okomplicerad. Med tiden började han se Péladan inte bara som en mästare, utan som en rival på det ockulta området. Strindberg, som experimenterade med alkemi och försökte göra guld, ansåg till slut att hans egna naturvetenskapliga och mystiska experiment var mer ”äkta” än Péladans mer teatrala ockultism.
Péladans estetik och syn på lidandet som en renande process lämnade hursomhelst djupa spår i Strindbergs sena författarskap, i allt från det självbiografiska verket Inferno till det banbrytande dramat Ett drömspel.

Konstnärer och utställare
Totalt var omkring 230 konstnärer involverade och ställde ut sina verk under de sex år som Salon de la Rose + Croix existerade. Flertalet av dessa deltog dock bara vid ett eller två tillfällen innan de drog sig ur på grund av Péladans strikta regler

Carlos Schwabe
Schwabe var en schweizisk-tysk konstnär som spelade en helt avgörande roll för salongernas visuella profil. Det var han som fick i uppdrag att skapa den berömda och banbrytande affischen till den allra första utställningen 1892. Hans detaljrika, linjära och djupt andliga stil satte tonen för hela rörelsen och definierade den visuella estetik som Péladan sökte.

Jean Delville
Den belgiske målaren Delville var kanske den som stod Péladan allra närmast ideologiskt. Han var djupt fascinerad av det ockulta, det androgyna idealet och hermetisk filosofi. Hans monumentala och dramatiska verk, som exempelvis Orfeus död, blev själva sinnebilden för den esoteriska symbolism som salongerna ville lyfta fram. Delville kom senare att starta en liknande salong i Belgien baserad på samma principer.

Fernand Khnopff
Khnopff, även han från Belgien, var en av symbolismens absolut största stjärnor och en av de mest högkvalitativa konstnärerna som Péladan lyckades knyta till sig. Hans gåtfulla, drömska och melankoliska porträtt av introverta, nästan könlösa gestalter passade perfekt in i salongernas krav på eskapism och mystik. Khnopffs medverkan gav utställningarna den konstnärliga tyngd och prestige som krävdes för att tas på allvar av kritikerna.

Alexandre Séon
Fransmannen Séon var en av de mest lojala konstnärerna i Péladans inre krets och en av de få som ställde ut flitigt under salongernas levnad. Hans konst kännetecknades av dämpade färgskalor, rena linjer och idealiserade, meditativa figurer i mytologiska landskap. Han förkroppsligade den franska, mer klassiskt orienterade grenen av Péladans andliga konstideal.

Jan Toorop
Den holländsk-indonesiske konstnären Toorop tillförde en helt unik, mer radikal dimension till utställningarna. Med sina snirkliga, nästan rituella linjer och särpräglade figurer skapade han en djupt mystisk atmosfär som starkt påverkade samtiden. Hans närvaro underströk salongernas internationella och kosmopolitiska karaktär.

Referenser
Bilderna kommer från Wikipedia. Porträtt av Alexandre Séon 1891 och Carlos Schwabe affisch för den första utställningen.

Trycka källor
Carlquist Gunnar & Carlsson Josef (hred) Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1952
Lagercrantz Olof August Strindberg 1979

Internet
https://brooklynrail.org/2017/09/artseen/MYSTICAL-SYMBOLISM-THE-SALON-DE-LA-ROSECROIX-IN-PARIS-18921897/
https://en.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9phin_P%C3%A9ladan
https://en.wikipedia.org/wiki/Salon_de_la_Rose_%2B_Croix
https://fr.wikipedia.org/wiki/Rose-Croix_esth%C3%A9tique
https://kcartsbeat.substack.com/p/erik-satie-and-josephin-peladan
https://librivox.org/author/18536?primary_key=18536&search_category=author&search_page=1&search_form=get_results&search_order=alpha
https://newtopiamagazine.wordpress.com/2014/09/01/symbolist-art-and-the-french-occult-revival-the-esoteric-aesthetic-vision-of-sar-peladan/
https://retrogarde.org/post/en-forsummad-symbolist-sar-peladan/
https://strangeflowers.wordpress.com/2018/06/27/death-of-a-magus/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9phin_P%C3%A9ladan
https://www.19thc-artworldwide.org/autumn17/dixon-reviews-mystical-symbolism-the-salon-de-la-rosecroix-in-paris-1892-1897
https://www.19thc-artworldwide.org/index.php/autumn15/slavkin-on-central-exhibitors-at-the-salons-of-the-rose-croix
https://www.artforum.com/features/ideal-interlude-the-salons-de-la-rosecroix-211049/
https://www.arthistoryarchive.com/arthistory/salondelarosecroix/arthistory_rosecroix.html
https://www.e-flux.com/journal/63/60930/jos-phin-p-ladan-a-proto-curator
https://www.erudit.org/fr/revues/racar/2009-v34-n1-racar05297/1069500ar.pdf
https://www.guggenheim-venice.it/en/whats-on/exhibitions/mystical-symbolism/
https://www.guggenheim.org/exhibition/mystical-symbolism-the-salon-de-la-rosecroix-in-paris-1892-1897
https://www.mba-lyon.fr/en/fiche-oeuvre/sar-peladan
https://www.mba-lyon.fr/en/fiche-oeuvre/sar-peladan
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/josephin-peladan
https://www.newyorker.com/magazine/2017/06/26/the-occult-roots-of-modernism
https://peladan.substack.com/p/who-was-josephin-peladan
https://www.svd.se/a/mQnd4p/magikern-som-ledde-strindberg-mot-inferno
https://www.thecollector.com/wagnerism-19th-century-arts/
https://theosophy.wiki/en/Jos%C3%A9phin_P%C3%A9ladan