Grymma verser

I

Hör din egen andning, människa,
snart är den ett eko som dör ut.
Du trampar jorden som bar dina fäder,
samma jord som väntar på att svälja dig.
Ingen hand sträcks ut ur skuggorna,
inget ljus tänds när dina ögon slocknar.

Ditt namn ska blekna från stenen,
regnet ska tvätta bort ditt minne.
De ting du ägde blir till andras skräp,
de tankar du tänkte blir till intet.
Du föddes till en kort sekund av plåga,
för att sedan vila i en evighet av ingenting.

Gråt inte, för ingen hör din klagan,
be inte, för himlen är tom och stum.
Ditt sista andetag är blott en vindpust,
sedan blir du ett med den kalla mullen.
Allt är förgäves, allt är förbi,
mörkret har segrat och tystnaden råder.

II

Köttet ska ruttna på dina ben,
det finns ingen skonsam väg ur livet.
Smärtan river genom märg och sena,
innan den sista krampen släpper taget.
Sedan vidtar förvandlingens grymma hantverk,
där din kropp vänder sig mot sig själv.

En frän stank av förruttnelse stiger,
en lukt som skrämmer de levande bort.
Huden skiftar i grönt och svart,
pöser upp och brister i mörkret.
Vätskorna rinner ut i kistan,
ner i den kalla, likgiltiga leran.

Du blir till en sörja av slem och fett,
ett hem för flugans blinda larver.
De äter dina ögon, de krälar i din mun,
där inga ord mer ska formas.
Ingen själ stiger upp mot stjärnorna,
endast gaser pyser ut ur din buk.
Här slutar du, som en stinkande massa,
evigt borta, evigt förbytt till träck.

III

Vackra eller fula,
goda eller onda,
rättrådiga eller dårar,
rika eller fattiga
nu är de alla jämlika.

IV

En moder vrider sig i blodiga lakan,
hennes skrik dör ut när febern segrar.
Ur hennes sargade sköte dras frukten:
ett vanskaptt knyte, dömt till hån och plåga.
Ingen barmhärtighet fanns i den födseln,
blott en kort vandring mot en tidig grav.

En ung man kastar sig i strömmens sug,
sliter en drunknande upp på torra land.
Men den han gav livet åter var en tjuv,
som tackar med en kniv i sin räddares bröst.
Så lönas den rättrådige för sitt mod,
med brutet hjärta och förspillda år.

En vandrare går längs den mörka stigen,
utan ont uppsåt, utan skuld i sitt sinne.
Mördarens yxa faller blint i skuggan,
för att vandraren råkade stå på fel plats.
Inget val fanns, ingen mening gavs,
blott ett slumpens hugg som släckte ljuset.

Nu ligger de alla i samma kalla lera,
modern, barnet, hjälten och den mördade.
Stanken av deras förruttnelse är densamma,
flugornas larver gör ingen skillnad på folk.
Ingen Gud ser till deras spillda blod,
ingen nåd väntar bakom stängda ögon.
Allt är förgäves, allt är förbi,
mörkret sväljer dem, och tystnaden råder.

V

Skräcken att inte andas
är mänsklighetens arvedel.

VI

Nu ruttnar vi bort,
ja cancern tar oss alla,
ögonen kan ej se mer,
nej smärtan tar dess överhand.
Liklukten sprider sig och äcklar allt och alla,
tarmarna spricker och dess innehåll väller ut.
Snor och tårar, ja allt tar nu slut.
Kamrat, broder och syster,
livets gåva är väl hård att bära.

Nej hoppas hellre att hinsidan är godare beställd.
Nitlotten drogs, den lott som kallas livet,
förfasas ej ta skeden i vacker hand.
Inte vad du drömt om,
men kanske ej heller vad du trott?
Allt förgås kamrat i blod och snusk och äckel,
livet saft avdunstar i ådrorna dina.

Till världen kom du blodig och skrikande,
nu tar döden dig tillbaka på samma sätt.
Vad du än gjort nu ska du till graven,
förruttna i den kamrat, ja nu är allt förbi!

VII

Mörkret är sant, en bottenlös brunn
Ingen sista kyss mot en tystnadens mun
Inget avsked, ingen vaka, inget ljus
Bara kylan som drar genom ödelagda hus
Jag är inget offer, jag är bara slut
Ett stearinljus som sakta andas ut.

VII

Hör till, du stolta kött, som går på jorden bred,
Sno snabbt ditt silkeshår, lägg dina hånord ned.
Ty klockan tickar fort, och natten nalkas ren,
Då kungakronans guld blir ett med tiggarns ben.

Den sköna ros som nyss i spegeln såg sin glans,
Ska blekna under mull, befriad från sin krans.
Och visheten du bar, i böcker tung och grå,
Kan inte köpa loss den timme du ska få.

Vem frågar efter mynt i gravens tysta sal?
Där tystnar herrens röst och trälens klagotal.
Ett lakan är din skrud, en kista blir ditt slott,
När nornan trätt fram och mätt din levnads lott.

Så se på detta glas, hur sanden rinner ut,
Varje sekund är lånad, varje väg har slut.
Tänk på din sista dag, i allt du gör och vill:
I morgon är du stoft, i dag du ännu är till.

IX

Se hunden som väntar vid grinden,
med trofasta ögon och viftande svans.
Den känner sin herre på doften och vinden,
i djurets värld finns ingen annan instans.
Men handen som smeker är kall och beräknad,
ett grepp om strupen, en snara som dras.
I djurets blick föds en hjälplös förvånad,
när tillit och liv i ett mörker slås krossas.

Ingen vrede fanns där, bara tomma beslut,
ett sista ryck i en strupe som blöder.
Hjärtat slår tystare, gnistan går ut,
medan skogen står stum och solen förglöder.
Det finns ingen röst som talar för de stumma,
ingen rättvisa skipas för den som var god.
Naturens lagar är blinda och dumma,
och jorden dricker girigt det oskyldigas blod.

Nu ligger den stilla i dikesrenens grus,
en tystad trofasthet, en bruten gestalt.
Inget paradis väntar, inget evigt ljus,
bara kylan som sakta gör anspråk på allt.
Likaså du, med din kärlek och tro,
ska märka att mörkret är troget och sant.
Där ingen barmhärtighet någonsin ska gro,
är döden din enda, beständiga pant.

X

Dessa rader,
grymma verser
ej hopp för fega,
nej till blott
på papper präntat
att stärka den starke.