Varför reste inte Frej själv?

Inom asatron, specifikt i eddadikten Skírnismál (Skirners resa), framträder tre huvudsakliga orsaker till att fruktbarhetsguden Frej inte personligen kan färdas till Jotunheim för att fria till jättinnan Gerd.

För det första hämmas Frej av en förlamande kärlekssorg. Efter att ha skådat Gerd drabbas han av en djup melankoli som gör honom fysiskt passiv. Han isolerar sig i sin boning, vägrar att ta emot föda eller tala med någon, och saknar helt handlingskraft att företa sig något.

För det andra utgör den urgamla konflikten mellan gudar och jättar ett direkt livshot. Att som representant för asarna eller vanerna beträda jättarnas rike i Jotunheim innebär en enorm risk. Ur ett historiskt och sedvänjebaserat perspektiv var det dessutom vanligt bland högre stående väsen att genomföra frierier via ombud, i synnerhet när det gällde diplomatiskt svåra allianser mellan olika släkter.

Slutligen försvåras resan av yttre, magiska barriärer. Gerds gård bevakas av ilskna hundar och omges av en mur av flammande eld. För att forcera dessa försvarsverk krävs en särskild häst som kan rida genom elden, samt ett magiskt svärd som strider av sig självt. Frej tvingas därför överlåta denna dyrbara utrustning till sitt sändebud och tjänare, Skirner, för att denne ska kunna genomföra den riskfyllda expeditionen.

Slutet gott som ni hedningar förstått. Gerd och Frej, vi ropar tjohej.