När den svenske kungen Erik den helige styrde över sitt rike i mitten av 1100-talet bar han på ett stort politiskt problem. Hans egen bakgrund var dunkel och hans far Jedvard tillhörde inte någon av de gamla etablerade kungasläkterna. I dåtidens Norden var det ädla blodet och stolta anor avgörande för att vinna folkets respekt och säkra sin rätt till kronan. Lösningen på Eriks problem stavades Kristina Björnsdotter, kvinnan som blev hans drottning och som förde med sig ett av Nordens mest imponerande släktträd in i äktenskapet.
Genom drottning Kristina flätades Erik den heliges efterkommande samman med den legendariske norske enade kungen Harald Hårfager. Kristina var nämligen direkt ättling till den norska Ynglingaätten i nionde led på sin mors sida. Hennes släktlinje bakåt i tiden kryllade av berömda historiska gestalter. Bland hennes förfäder fanns den hårdföre kungen Harald Hårdråde, som stupade vid Stamford Bridge i England år 1066, samt dennes sonson Magnus Barfot som härjade på de brittiska öarna. Kristinas mor var den norska prinsessan Ragnhild, vilket gjorde att det norska kungablodet rann i rakt nedstigande led till den svenska drottningen.
Detta strategiska äktenskap fick enorm betydelse för historien. Även om Erik den helige själv saknade koppling till Harald Hårfager, så ärvde parets barn den stolta norska stamtavlan. När deras son Knut Eriksson senare blev kung av Sverige bar han på arvet från både det svenska riket och Norges första kungalinje. Drottning Kristinas kungliga anor fungerade därmed som den perfekta politiska legitimeringen, och tack vare henne kunde den Erikska ätten med stolthet mäta sig med sina nordiska grannar under medeltidens blodiga maktkamper.
Guden Frej sägs ju vara ynglingaättens stamfader och dyrkades i Uppsala fick se sin kult ersättas av tron på helgonkungen Erik. Men Knut, sonen till Erik var ju med sin mors ätt med ynglingarna och han anses allmänt vara den som drev igen att fadern dyrkades som helgon. Knut kunde sin historia.
Ty det är här kung Knuts genialitet och historiemedvetenhet kommer in i bilden. Som du helt riktigt påpekar var Knut fullt medveten om att han genom sin mor, drottning Kristina, bar på det äkta blodet från Ynglingaätten. Han var alltså en biologisk ättling till de gamla kungar som en gång i tiden påstods stamma från guden Frej själv.
När Knut blev kung efter år av blodiga strider mot den Sverkerska ätten, behövde han ena landet och höja sin egen familjs status till en helig nivå. Genom att driva på processen att göra sin mördade far Erik till helgon, slog Knut två flugor i en smäll. Å ena sidan gav han folket ett nytt, kristet ”Uppsalahelgon” som kunde ersätta den gamla Frejskulten och garantera god skörd. Å andra sidan placerade han sig själv i centrum av historien. Som son till det nya helgonet Erik, och dotterson till Ynglingaättens kungliga linje, förenade Knut det gamla heliga arvet med den nya kristna tron.
Knut Eriksson regerade i nästan trettio år, vilket var ovanligt länge under den här stormiga perioden, och han lyckades bygga upp en stark centralmakt. Hans framgång berodde till stor del på just detta: han förstod historiens och religionens makt, och han visste exakt hur han skulle fläta samman sina förfäders arv för att legitimera sin krona.
- Harald Hårfager (norsk kung)
- Sigurd Rise (Haralds son)
- Halvdan Sigurdsson
- Sigurd Syr (norsk småkung)
- Harald Hårdråde (norsk kung som dog vid Stamford Bridge 1066)
- Olav Kyrre (norsk kung)
- Magnus Barfot (norsk kung)
- Ragnhild Magnusdotter (norsk prinsessa som gifte sig med den danske prinsen Harald Kesja)
- Björn Haraldsson Järnsida (dansk prins)
- Kristina Björnsdotter Sveriges drottning, gift med Erik den helige
- Knut Eriksson svensk kung
Ideell Kulturkamp 