Oden befaller, enhärjarna lyder!

Oden skådar mot himlens brand,
med Gungnir stadigt i sin hand.
Fimbulvintern har lagt sitt flor,
nu vaknar vreden där jättar bor.
Han förkunnar med röst så dov och klar:
”Sista striden, Ragnarök, är här.”

I Valhalls salar hörs vapengny,
när enhärjarna reser sig mot en blodröd sky.
Från bänkar och bord de kliver fram,
fria från fruktan, fria från skam.
De svär sin trohet till tidernas slut,
medan tidens timglas rinner ut.

”Vi följer dig, fader, dit du går,
genom eld och aska, genom djupa sår.”
De vet att ödet i väven är lagt,
att ingen kan fly undan mörkrets makt.
De ska alla falla, de ska alla dö,
likt vissnat gräs under vinterns snö.

Men blicken är fast och ryggen rak,
under Odens korpars svarta tak.
Guden befaller, och hären lyder,
medan Vigrids fält mot undergång sjuder.
De följer sin Herre, sin kung och sin gud,
när världen förgås i krigets skrud.