Svenska dikter del LIII: Svärdssång

Fältprästen och kyrkoherden Anders Bjursten och hans maka Johanna Helena fick en son som föddes våren 1825 i Borås. Som son till en kyrkans man var det fga förvånande att sonen också skulle studera och studier i Skara som gymnasist och vid Uppsala följde. Han blev efter flera år studier lektor. Bjursten började tidigt skriva dikter och romaner och han var även verksam som journalist. Främst var det under signatur Ernst Ludvig Bjursten skrev i Nya Dagligt Allehanda.

Reseskildringar men främst romaner som måhända inte fick kritikernas jubel men som tycks ha sålts hyfsat. Dikter blev det och här är det påverkan av götiscm och skandinavism. Svenska akademins andra pris fick han för sina lyriska verk. Han viktigaste verk var dock rent pedagogiskt ”Öfversigt af svenska språkets och literaturens historia” Bjursten gifte sig aldrig och drabbades i Fyrtioårsåldern av depression och tog sitt liv vid ett besök i Uppsala 1866.

Dikten Svärdsång som publicerades 1861, fem år innan hans död ger uttryck över skandinaviska sympatier inspirerad av Tegnérs arbeten. ”Örnens yngel” syftar det på Preussen eller Ryssland?

Svärdssång

Säg, Svea folk – hur länge vill du bida?
Skall modets flamma dö uti ditt bröst?
Skall svärdet evigt rosta i sin skida
och frihetsglöden slockna i ditt bröst?
Dig äran kallar till sitt fält, det vida,
bemanna dig och följ dess segerröst;
låt dina åskor över fälten skalla,
att örnens yngel blekna må och falla!

En strid på liv och död skall en gång komma,
hur länge än vi söka undgå den!
Och kraften åter skjuta upp i blomma,
ur svenska klippor och bland svenska män;
och för ej striden till vår egen fromma,
välan, på nytt vi börja den igen!
Och Sveas stål skall blixtra uppå haven,
tills böljan famnar sista Skandinaven!