Gammal-Erik

Gudar som inte dyrkas blir demoner sägs det. När en ny religion eller ibland en ny inriktning av en religion tar över och vinner över den äldre varianten förvandlas ofta den trons makter till onda sådana. Ingenting man får dyrka och åkalla men väl skrämmas med och t avstånd ifrån. Jämför guden Perun med finskans svordom Perkele. Guden förvandlades till en demon eller djävul.

I Äldre tider dyrkades guden Frej. En gud för fruktbarhet men också makt, guden ska varit stamfader för den gamla konungaätten som styrde i Svealand. Men den katolska kristendomen kom och segrade. Frej försvann eller kanske rättare sagt avlöstes av tron på helgonet Erik den helige som i stor sett hade samma funktion som guden. 1160 dog Erik och den stora helgedomen i Uppsala hade då varit förstörd i lite mer än 70 år.

Reformationen kom. Även om kulten av Erik var stark fick den ge vika. Protestanterna menade på att helgonkulten var något satan hittat på, liksom katolikerna avfärdade tron på hedniska makter som något jävelskap när de anlände. Erik eller kanske rättare kulten av honom kom dock någorlunda undan då han varit kung. En kung kunde man inte ta bort ur det kollektiva minnet ju som helst. Man kunde vörda kungen, inte helgonet. Men till slut bleknade även Erik som kunglig förebild, den övertogs av Gustav Vasa.

Sakta men säkert tog förvandlades tron på den gamle Erik till att leva kvar som en slags ond makt. Gammal-Erik blev en benämning på djävulen. Det ska dock tilläggas att andra teorier finns om varför Djävulen kallas Gammal-Erik.

Cederschiöld Gustaf Om ordlekar och andra uppsatser i språkliga och historiska ämnen
Lovém Christian Erikskulten i Uppsala, dubbelhelgonet och den långa stationsvägen
Thordeman Bengt (red) Erik den helige, historia, kult, reliker
Ågren Henrik Erik den helige som protestantisk rikssymbol