Ymers gift

Ättlingen till Ask,
Emblas efterlevande,
föds till världen
för att där endast leva ett kort liv.
Tillvaro hemsk och grå,
sjukdom, smärtor, skador,
ödets diser är i sanning kärva.

Blomman som växer och slår ut,
huggs ner utan förskoning.
Fisken som simmar i vattnet,
kommer upp på land och kvävs.
Det stolta rovdjuret,
får se sina valpar mördade.

Hårt det är och ulven ylar,
ormen piskar med sin svans,
den fånges bojor snar skall brista.
Nagelskeppet snart är sjösatt!

Modern ser barnets leende
slockna, fallna, stelna i dödens grepp.
Unge mannen grymt mördas feg man
hugger honom i rygg en natt.
Dotterns öde ännu värre,
förtiga det helst vi vill.

Den högste med bröder två,
byggde allt av tursens kropp.
God var gärningen, god var tanken,
men Ymers gift finns i allt.

Men i Balders rike
blomman ej huggs ner utan doftar ljuvt och härligt,
fisken simmar i det nya havet, kvävdöd ej finns här.
Åter rovdjur får leka med valpar små och ystra.

Jätten med sin bistra avkomma borta är och glömd,
skeppet byggt av dödas naglar nu gått på grund.
Den högste med bröder två,
byggde allt av tursens kropp.
God var gärningen, god var tanken,
Ymers gift finns ej mer!