Slaveriets historia del IV: Turkräden till Island 1627

Att muslimska sjörövare gjorde livet svårt och hårt för människor vid Europas kuster vid Medelhavet men också Atlanten är känt. De rövade bort människor för försäljning i Nordafrikas kuststäder. En av de mest spektakulära slavräderna gjordes 1627 då sjörövare begav sig till Island på jakt efter människor. Island tillhörde vid denna tid det danska riket som var involverat i den konflikt som senare kallats trettioåriga kriget. Den tragiska händelsen är känd som turkräden på isländska Tyrkjaránið. Namnet är något felaktigt då rövarna var från Nordafrika men etta område tillhörde formellt sett det Osmanska riket även kallat Turkiet.

Förhistoria

Jan Janszoon var en född i Harlem i Holland. Han föddes på 1570 talet och gick till sjöss. Han tillfångatogs av muslimska sjörövare och blev såld som slav. Kristna slavar som konverterade till islam blev frigivna men sågs som förrädare av de kristna. Kanske var det det som gjorde att Janszoon valde att bli pirat eller var det för att denna näring var lönsam? Hursomhelst han bytte namn och kallade sig Murat Rais och blev sjörövare och en framgångsrik sådan. Med sina kunskaper om Europas kuster blev han en mycket farlig slavjägare och han härjade svårt på de brittiska öarna. Ön Lundy i Bristolkanalen ca 20 km från Englands kust hade denne pirat tagit och hade som bas i flera år och det var här resan till Island påbörjades 1627. Murat hade beslutat sig för att söka sig till områden där ingen hämtat slavar, områden som inte fruktade anfall och därmed borde vara lämpliga anfallsmål. En dansk sjöman som tagits tillfånga fick visa vägen.

Nu var det så att islänningarna redan tidigare hade problem med sjörövare. Från brittiska öarna hade ett anfall gjorts 1579 och 1614 hade spanjorer härjat för att nämna några attacker. Detta ledde till att en form av lantvärn eller milis inrättats där männen skulle vara med beväpnade med spjut eller musköt. Det hela organiserades dåligt och det blev aldrig någon effektiv styrka. Vidare bör noteras att britter och spanjorer inte tog slavar och det var något som islänningarna aldrig trott skulle ske.

Något som diskuterats bland de lärda är om sjörövarna som anföll gjorde det gemensamt eller om det var två anfall som skedde mer eller mindre samtidigt av två olika flottor. Den första attacken som leddes av Murat skedde den 20 juni. Den andra skedde några dagar senare av muslimska pirater från Alger och Marocko.

Anfallet mot Grindavik

Det lilla samhället Grindavik på södra Reykjaneshalvön blev första anhalten för människorövarna. Hit anlände Murat med sina män den 20 juni. Murat lätt sina män ta sig i land om de möte ringa motstånd. Två islänningar skadades medan några sårades och ett antal mellan 12-15 personer togs tillfånga. Bland de drabbade fanns några danska och holländska sjömän. Två skepp togs som byte av de muslimska sjörövarna samt en del annat byte. Färden gick vidare mot Bessastaðir som nu är republiken Islands presidents residens men som då var tillhåll för kungens främste representant på ön. Men ett fartyg gick på grund och man beslutade för att resa iväg den 24 juni.

Anfall nummer två

Det andra anfallet blev värre. Två fartyg med cirka 300 sjörövare från Alger och Marocko anföll den fjärde juli. Folket bosatta vid fjorden Berufjörður och i dalen Breiðdalur råkade illa ut. Det plundrades och människor tog till slavar. Ett handelsfartyg beslagtogs men sänktes sedan dess last plundrats. Rövarna fortsatte sina härjningar, motvind gjorde att planer att resa längre norrut avskrevs och sjörövarna beslutade sig för att resa tillbaka 19 juli. 34 islänningar miste livet och 234 tog som slavar. Hus och kyrkor stacks i brand. De värsta av rövarna lär ha varit de som varit kristna medan sedan konverterat. Man kan säga att det inte bara var en slavräd utan en del av den sekellånga konflikt mellan det kristna Europa och den muslimska världen. Resan gick till Alger. Många av fångarna miste livet under färden. Bland de olyckliga fanns en gravid kvinna födde barn ute till havs. En av fångarna var prästen Ólafur Egilsson. Han släpptes efter en tid för att meddela danske kungen att man ville ha lösensumma för de som tagits som fångar.

Fångenskap och frisläppande

Men Danmark hade varit involverat i den konflikt som fick namnet trettioåriga kriget. Det gick dåligt för danskarna och pengar att frige fångar med fanns inte. En insamling kom dock till stånd, men det gick trögt med betalningen. En del av fångarna dog andra, främst yngre valde att konvertera till islam. 1636 frigavs 34 islänningar, några dog på resan hem så endast 27 islänningar kom hem till sin ö. Nio år senare köptes åtta fångar fria och de anlände till Köpenhamn. I nästan hundra år gick sedan folket på Island vakt och var oroliga för nya slavräder. Piraten född Jan Janszoon lär ha levt fram till 1641.

Många böcker, redan 1628 utkom en bok om händelsen skriven av Ólafur Egilsson och TV-program har gjort av denna mänskliga katastrof som fler borde känna till.

Tryckta källor

Henrikson Alf Isländsk historia 1981.

Harrison Dick Slaveri, en världshistoria om ofrihet 1500 till 1800 2007.

Internet

Barbareskstaterna i Nordafrika – sjöröveri och slavhandel https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/barbareskstaterna-i-nordafrika-sjoroveri-och-slavhandel#

Islänningar säljs som slavar artikel från Vasamuseet https://www.vasamuseet.se/utstallningar/gamla-utstallningar/samtidigt/island

Hvað gerðisTyrkjaráninu https://www.visindavefur.is/svar.php?id=5743

http://www.heimaslod.is/index.php/Tyrkjar%C3%A1ni%C3%B0