Staffansskede och den vilda jakten

I Sverige lever väl seden med staffansskede knappast kvar längre. Samhället har inte utvecklats men väl förändrats. Hästarna stod inne i stallen under juldagen äldre tider men på annandagen släpptes de ut och man red dem om man hade möjlighet till en källa som man trodde hade vissa egenskaper. Där fick hästarna dricka. I en del källor lade man i silver.

Kappridningar ofta på isar förekom. De unga männen som deltog i detta kunde även samlas och rida runt med en stjärna fastsatt på en stång och sjunga Staffansvisor till minne av den så kallade Staffan stalledräng. Staffan är den försvenskade namnet på Stefanos som är den första kristne martyren. Dessa upptåg med unga män som ofta var berusade ogillades av kyrkan.

Tron att den vilda jakten skedde vid jultid levde kvar och är ju inte helt utdöd hos de som är hedningar. Oden och hans följeslagare red över himlavalvet och det kunde vara farligt att möta dem. Ja för kristna får man förmoda. I folktron jagade de varelser som kunde vara farliga för människor såsom skogsrået. Sägner säger att folk som hjälp Oden att hitta skogsrået fått belöning i form av en hästsko i silver. Oden framståt son en jägare och i vissa traditioner är Staffan också ute och jagar.

Om det finns något samband mellan staffansskede och den vilda jakten må vara osagt men hästar, kappridning och silver är med i båda fallen. Teorier har funnits att firandet av Staffan har förkristna anor och det är hedniska seder med hästoffer som ligger bakom. Hedningar offrade hästar och åt köttet det sista var tabu hos de kristna fram till sekelskiftet. Gudar som förknippas med hästar är Oden som redan nämnts men även Frej, fruktbarhetsguden. Frej ger sin skosven eller ska man säga stalledräng? Skirner sin häst i gåva för att han ska resa till jättarnas värld för att fria till Gärd. Det är inte lätt att veta vad som är hedniskt och vad som är kristet vid jul.